ÅSIKT

De politiska spelen

OS - en arena för propaganda och protest

1 av 5
Amerikanska friidrottarna Tommie Smith och John Carlos tog guld och brons på 200 meter i Mexiko 1968. Men de blev historiska för sin protest på prispallen mot USA:s rasförtryck.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Missförstå mig rätt nu. Jag älskar OS. Kommer sitta framför tv:n så fort jag får tid. Är man uppfödd med Wassbergs och Svahns segrar i början av 1980-talet kan man inte låta bli skidorna. Sen är det ju hockeyn och curlingen.

Sporten gillar jag. Det är själva den olympiska rörelsen jag avskyr. Ledarna, utdelningen av spelen, mutorna, lyxen, inaveln och den där fingertoppskänslan för att alltid landa fel politiskt som annars bara är möjlig för kung Carl-Gustaf. Och han tillhör ju SOK:s nära vänner.

Värst är hyckleriet. Vi kommer få höra det många gånger under de kommande två veckornas vinter-spel: politik och idrott hör inte ihop. Det är en klyscha, naturligtvis. Men det är dessvärre också en lögn.

Sanningen är den motsatta. De olympiska spelen är politiska, hela tiden speglar de maktförhållanden i ekonomin och realpolitiken. Lägg ett raster över vilka som de senaste 15 åren utropats till tillväxtekonomier och se vilka som fått spelen. Sotji 2014 är inget undantag, bara lite sämre maskerat och hårdare granskat.

OS i Peking var en propagandaseger för Kinas enparti-kapitalistiska nomenklatura. Spelen 1996 i Atlanta köptes till staden av Coca-Cola och blev så dåliga med strejkande it-teknik, dåliga kommunikationer och ett terrordåd med två döda – att den närmast evige generalsekreteraren i IOK Juan Antonio Samaranch inte ville uttala det vanliga ”best game ever”, utan det förnedrande ”well done Atlanta”.

Från början var det inte självklart att just OS skulle bli det dominerande idrottsevenemanget. Den unga Sovjetstaten deltog inte på trettio år utan först i Helsingfors 1952. Före dess hade den kommunistiska och vänstersocialistiska arbetarrörelsen haft sina egna spel – de så kallade Spartakiaderna – döpta efter slavupprorsledaren Spartakus.

Spartakiaderna kallades också Arbetarolympiader och var en protest mot den tydligt borgerlig-aristokratiska framtoning som de olympiska spelen hade. Arbetarolympiader hölls i Moskva 1928, Oslo både 1928 och 1936 (vinterspel), Berlin 1931, och Antwerpen 1937. De mest kända arbetarspelen var de som aldrig kunde genomföras, nämligen de 1936 i stark protest mot nazist-OS i Berlin.

Många demokrater hade protesterat innan Berlin-OS och krävt att spelen flyttades, men de hade försvarats av den svenske Asea-direktören, idrottsledaren och i perioder ordföranden både i SOK och i IOK – Sigfrid Edström som med näbbar och klor försvarade spelen i Berlin mot kritikerna. Högerståndpunkter om OS har varit legio. Alla andra ståndpunkter blir klassade som ”politiska”.

Exakt samtidigt som Arbetarolympiaden i Barcelona skulle starta 1936 och de proletära idrottarna var på plats eller på väg till staden så startade de spanska officerarnas uppror. Många av de som skulle ha kämpat i idrott tog i stället till vapen för att försvara den folkvalda regeringen och demokratin mot de fascistiska generalerna med Franco i spetsen, de blev kärnan i de internationella brigaderna. Man kan ana triumfen när barcelonasonen Samaranch kunde reversera historien och liksom sudda ut det inställda socialistspelet med sommar-OS i Barcelona 1992. Det måste varit hans största triumf, även ideologiskt.

Just markis Samaranch, som var ordförande i IOK 1980-2001, och dessförinnan vice ordförande 1974-78 kan ses som en symbol för vart den olympiska rörelsen lutar. Han var inte bara en av de ledande fascisterna i Barcelona utan belönades också rikligt av Franco. Han blev idrottsminister 1967-1977 i den spanske fascistdiktatorns regering. Bilder från 1970-talet visar när han gör fascisthälsning. Han brukade underteckna sina brev med ”Jag hälsar dig med armen lyft” – fascisthälsningen som också var vanlig i OS-sammanhang även efter kriget. Den kallades då ”romersk hälsning”.

Den olympiska rörelse Samaranch skapade ur 1980-talets ruiner – IOK höll på att gå under ekonomiskt efter USA:s bojkott av Moskva-OS 1980 och östblockets bojkott av Los Angeles 1984 – blev en kommersiell produkt som skapades i allians med stora multinationella företag. Vips försvann allt tal om amatörism. Nu var det proffsens och sponsringens tid.

I dag går rörelsen med miljardöverskott. Oklart hur många för det är dolt för omvärlden. Det IOK Samaranch lämnade efter sig och Rogge nu leder liknar på många sätt den spanska fascismen: nära till kungar och eliten, lierade med de stora företagen, fina bilar, hotell, champagne, men helt utan insyn – IOK själv utser sina representanter. Så säkras återväxten i imperiet.

Vad är det som gör det där återkommande påståendet att OS inte är politiskt så utmanande? Kanske att det är ett uttryck för ett så totalt hyckleri. Dimridåerna om renhårighet, att göra sitt bästa, att vara en god sportsman – de olympiska idealen som hela tiden trummas ut av ledningen – slås till slant genom de mutor och den korruption som ligger bakom.

Det räcker med att skrapa lite på påståendet så faller det ihop. Vad är det vi minns från spelen? Vilka idrottsprestationer övertrumfar Hitlers propaganda för nazismen under Berlin-OS 1936 – förutom afroamerikanen Jesse Owens makalösa, icke-ariska resultat?

Första OS:et efter kriget i London 1948 var en markerad triumf för den fria världens seger över nazismen. Ett spel där för övrigt järnmalmsexporterande och krigsskonade Sverige firade stora triumfer med 45 medaljer varav 16 guld. Många andra länders främsta atleter hade ju stupat på slagfälten eller fått benen bortskjutna. Så såg grunden för det rena spelet ut.

Terrorattentatet mot de israeliska olympierna i OS 1972 hindrade inte att spelen genomfördes men överskuggade alla resultat.

Bojkotterna på 1980-talet fick kalla kriget att flytta in i OS 1980 och -84. Dopningen? DDR:s hetsjakt på storresultat för att visa den proletära överlägsenheten som i dag har övertagits av mindre ideologiskt och mer kommersiellt inriktade skurkar.

Den kanske vackraste protesten: De nedböjda huvudena och knutna nävarna med svarta handskar i Mexico City 1968 när de två amerikanska medaljörerna Tommie Smith och John Carlos sände en protest mot rasförtrycket i hemlandet.

Alla minns protesten; politiken, hur många minns att det var 200 meter de tagit guld och brons på? Hur många minns att John Carlos 1969 tangerade världsrekordet på sträckan?

Det är politiken vi minns och det är en myt att det politiska inte hör hemma på OS-arenan.

Lena Adelsohn Liljeroths hemmasnickrade protest är därför bara patetisk. Stanna hemma helt. Markera ordentligt om du nu ska markera, eller: låt bli. För annars är det som för SOK, Sveriges olympiska kommitté, att man silar myggen – de enskildas politiska ställningstaganden som aldrig ”hör hemma” på arenan – och sväljer kamelerna i form av den storfinans och storpolitik som är spelens grundförutsättning och partners.

Lika lite kommer man säga om de vidriga arbetsvillkor som ryska arbetare utsatts för när de byggt dessa arenor och som enligt NGO:er talar om 60-80 dödade och hundratals skadade.

Istället för den mutbeströdda jakten på spelen skulle man kunna välja två farbara vägar. Genom en permanent förläggning av spelen på någon klimat- och säkerhetsmässigt idealisk plats skulle kostnaderna minimeras. Det andra alternativet skulle vara att minska spelen i omfattning och minska drivkraften till mutor genom att lotta ut spelen till någon av en rad städer som uppfyller en rad grundkriterier och som har arenor som redan finns. Helt enkelt att återanpassa spelen till verkligheten och till rim och reson. OS i Sotji kostar tio gånger FN:s årsbudget. Är det rimligt? Självfallet inte.

Mycket lite talar dock för en normalisering eftersom det IOK-frälse som lever av karusellen inte har några som helst drivkrafter att avveckla sina privilegier. Tyvärr är de svenska delegaterna en del av samma gratissystem.

OS i Sotji kommer vara ett i raden av politiska spel. Förhoppningsvis inte i form av nya stora terrordåd, men det kan inte uteslutas. Spelen är förlagda till en av de mest oroliga platserna i världen istället för exempelvis Moskva som redan har arenor – och en stabil vinter.

Kommer hbtq-rörelsen, Femen eller den ryska oppositionen lyckas med några protester? Kommer någon nation ha en regnbågsflagga bunden kring sin stång halvvägs upp vid inmarschen? Kommer någon medaljör ha en röd handske kring sin knutna näve för att påminna om alla som dött för att bygga arenorna på rekordtid?

Kanske kommer spelen färgas av dopingavslöjanden? Redan har ryska skidskytteässet Irina Starych stängts av för dopning. Kanske rymdes det i Putins trehundramiljarderslekar också en satsning på ”storresultat” i form av piller och sprutor? Det brukar ju stortävlingar anses kräva.

Sen kan spelen gå vidare. Och det vi minns kommer vara det politiska.