ÅSIKT

Allt är inte sång och dans i ett fängelse

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

TEATER Nog är det svårt att tro att det inte finns ekonomiska överväganden som får Stockholms stadsteater att välja teaterproduktioner som håller sig kring en och en halv timme och inte kräver alltför många skådespelare. I helgen var det i alla fall premiär på två små enaktare, Anna Vnuks musikal Skaka galler och Marie Jones populära Stenar i fickan. Den förra med sex skådespelare, den senare med två.

Vid Vnuk finns det ingen anledning att uppehålla sig. Förutsägbar och sentimental med rätt anonym musik är det egentligen bara Vnuks koreografi som emellanåt fångar uppmärksamheten. Det är lite synd, eftersom Louise Peterhoff skulle kunna ha gett märg med sin oberäknelighet, om inte denna fängelsemusikal hade varit så generande snäll.

Stenar i fickan är Marie Jones dramatiska allegori över hur Hollywood utnyttjar Irland, synad genom statisterna Jakes (Steve Kratz) och Charlies (Jan Myrbrand) upplevelser under en amerikansk filminspelning. Alla roller spelas av två aktörer, och pjäsen är lika mycket en tragikomedi, som en uppvisning för två skickliga skådespelare.

Med minimal rekvisita använder Kratz och Myrbrand framför allt röst och mimik i sina snabba skiften mellan de olika rollfigurerna. Skickligheten är det inget fel på, men dessvärre blir det lite för mycket komisk uppvisning, och alldeles för lite tragedi.

Men Irlands sak är kanske inte vår, liksom fängelsetillvaron knappast är några sång- och dansnummer.