ÅSIKT

Slalom för jämlikhet

Simon Bank om iransk kvinnokamp i OS-backen

1 av 2 | Foto: PONTUS ORRE
Slalomåkaren Forough Abbasi, 20, är en av två iranska kvinnor som tävlat i Sotji.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

SOTJI. Ukrainskan Bogdana Matsotska startade aldrig i ­damernas slalom.

Enligt The Guardian ­hade Matsotska velat visa sitt stöd för demonstranterna under tävlingarna i Sotji, men den Internationella olympiska kommittén, IOK, ska ha stoppat henne. Och då ville hon hellre åka hem till Kiev för att ­delta i protesterna mot Janukovytj.

IOK har beröringsskräck för politi­ska budskap. De fnyser till och med när norska skidåkare åker längdskidor med sorgband, efter att en av åkarnas bror dött.

OS ska vara kliniskt, vitt, en projektionsyta för idrottsliga prestationer och kommersiella budskap; Kalla och Coke.

Men helt rent blir det ju inte.

Ibland är det en politisk handling ­bara att vara med.

I samma slalomtävling som Bogdana Matsotska lämnat går Forough Abbasi ut som tredje sista åkare. Abbasi är 20 år gammal, hon bor i Teheran och är en av två iranskor som tävlat i Sotji.

Hon är här.

Det är en flod som rinner ner för ­berget i Sotji.

■ ■ ■

Ner för ett berg, uppför ett annat.

För nio år sedan skrev Farkhondeh ­Sadegh och Laleh Kehsavarz, en ­grafisk designer och en tandläkare, muslimsk kvinnohistoria när de satte den iranska flaggan på Mount Everests topp.

De var en modern bild av aktiva, iranska kvinnor, och de var verkligen inte ensamma.

Ut från Iran väller populärkulturella motbilder. I Jafar Panahis film Offside ser vi kvinnor som erövrar läktarna när Iran VM-kvalar i fotboll. I Faramarz Beheshtis film Salam Rugby möter vi kvinnor som slåss för rätten att spela rugby.

”Damidrotten i Iran har blivit som en rinnande flod, ingen kan hindra den från att rinna vidare. Iran skapade förebilder för muslimska kvinnor runt om i världen som vill hålla på med idrott. Där är iranska kvinnor fortfarande orubbliga”.

Det är Faezeh Hashemi som pratar om floden. Jag har mejlat henne för att fråga vad hon är mest stolt över i sin kamp.

Hashemi är dotter till Hashemi Rafsanjani, Irans president under större ­delen av 90-talet och i dag ordförande i det råd som är en bro mellan politisk och religiös makt.

I Iran är kvinnor jämställda män på många områden (de kör bil, röstar, är i majoritet på universiteten), men hårt diskriminerade på andra. De slåss mot patriarkala maktstrukturer inom juridiken, religionen, vardagslivet. Förändringen måste som alltid komma under­ifrån, genom engagemang och gräsrotsrörelser. Faezeh Hashemi hade tillgång till en maktarena, så hon valde att slåss med ett av de bästa redskap som finns:

Sport.

Faezeh förklarar att idrott kan fungera som en övning för flickor och kvinnor i att ta plats och hävda sig, även på andra områden. Hon radar upp argumenten:

”Det stärker självförtroendet, ingjuter mod och tapperhet, skapar motstånd mot nederlag och vilja att sträva efter vinster. Det ger förståelse för lagarbete och att verka i ett samhälle. Och så ger det bättre hälsa”. Hon kallar sporten ”ett sätt att återta en förlorad rättighet från männen, en rörelse för jämlikhet mellan könen”.

Motståndets gymnastik.

Under sin tid i parlamentet arbetade Faezeh Hashemi ­aktivt för kvinnors idrott. Hon låg bakom byggen av bassänger, tennisbanor och golfanläggningar riktade till kvinnor. Hon var en avgörande kraft i kampen för att tillåta damfotboll, hon arrangerade nationella och internationella tävlingar för muslimska kvinnor.

När presidentens dotter kom in i parlamentet 1997 var det, på sätt och vis, på en cykel.

■ ■ ■

”Mina motståndare använde frågan om kvinnors rätt att cykla emot mig, men det kom att bli en fördel för mig i valet. På ett seminarium hade jag uttalat mig om fördelarna med att använda cykel, både för kvinnor och män, och när jag kandiderade beskrev mina motståndare frågan om kvinnors rätt att cykla som antiislamisk, och mig som förespråkare av en antiislamisk lag. De drog det väldigt långt”.

Jag frågar om de heliga skrifterna, om vilka argument hon använt för kvinnors rätt till idrott. Faezeh skriver att det i ­både hadither och i Koranen skrivs att föräldrar ska lära sina barn simma, skjuta, rida. Att det inte görs någon åtskillnad på döttrar och söner.

”Alltså bör det råda jämlikhet mellan flickor och pojkar och män och kvinnor i samhället, och då även inom idrotten”.

På 90-talet stod striden om cyklar.

Frågan växte till en symbol, många ur den yngre generationen ställde sig på Faezeh Hashemis sida. Hon fick sina röster.

■ ■ ■

Och nu?

Faezeh pratar om en negativ utveckling, ”som med så mycket annat”, under Ahmadinejads år vid makten, och hon är besviken på nye president Hassan Rouhanis svaga start när det ­gäller kvinnligt ledarskap.

Där finns den stora utmaningen även för idrotten, menar hon.

”Kvinnor återfinns tyvärr ­inte inom ledarskapet, inte bland ­beslutsfattarna och politikerna. De styr inte dagordningen och fungerar inte som rådgivare, ­inte ens för damidrotten. Det är en patriarkal kultur”.

Men floden fortsätter forsa.

Nationellt står kvinnor mot trögflytande konservativa system som hävdar att damidrott är en synd enligt islam, internationellt står de mot andra trögflytande strukturer. Det dröjde till 2012 innan Fifa lyfte förbudet mot användandet av hijab i internationella fotbollsmatcher.

Förtryck i Iran, fördomar i världen. En lång väg kvar. De progressiva krafterna trycker på för utveckling, utvecklingen rör sig långsamt.

Det är tre år sedan den gröna rörelsen svepte in i Teheran, Faezeh Hashemi greps under demonstrationerna men släpptes senare. I januari i fjol, när regimen slog ner mot aktivister inför presidentvalet, dömdes hon till ett halvårs fängelse för att ”ha spridit propaganda om den islamiska republiken”.

Själv kallar hon tiden i fängelset för ”den bästa i livet”.

”Det var som ett universitet, en tid då jag fick lära känna stora kvinnor. Det var kärlek och vänskap, det rådde demok­rati bland de fängslade kvinnorna. Det var en ärofylld tid för mig och öppnade mina ögon för nya aspekter av livet”.

I dag avslutas OS i Sotji, två kvinnor har tävlat för Iran. Det är inget nytt, redan 1964 skickade Iran tre friidrottare och en gymnast till Tokyo-OS, i Atlanta 1996 bar skytten Lida Fariman fanan vid invigningen.

Men ibland är det viktigaste i OS faktiskt bara att delta. Faezeh Hashemi ­säger att hon fylls av stolthet när iranska kvinnor visar resultatet av en lång, hård kamp för rättigheter.

Forough Abbasi sladdar in på näst ­sista plats i slalomen, 51 sekunder efter den amerikanska vinnaren. Hon sträcker ­armarna uppåt, jublar med en sydkoreansk åkare.

Det här är Foroughs första OS, men ­skidor är inte hennes första idrott. De ­senaste åren har hon tävlat internationellt och tagit flera medaljer i de iranska mästerskapen.

På cykel. Simon Bank