ÅSIKT

Minister försökte ta strupgrepp på kulturen

Konstmuseichefen Pontus Kyander utsatt för påtryckningar av Norges kulturminister

Norges kulturminister Thorhild Widvey (Høyre) anklagas för ministerstyre när hon med ett telefonsamtal ville tillrättavisa Pontus Kyander (t h) , chef för konstmuseet i Trondheim, efter hans skrift om Fremskrittspartiet i en museikatalog.
Norges kulturminister Thorhild Widvey (Høyre) anklagas för ministerstyre när hon med ett telefonsamtal ville tillrättavisa Pontus Kyander (t h) , chef för konstmuseet i Trondheim, efter hans skrift om Fremskrittspartiet i en museikatalog.
KULTUR

Den svenske chefen för konstmuseet i Trondheim, Pontus Kyander, har orsakat politisk kalabalik på högsta nivå i Norge.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Efter att han angripit det nationalistiska Fremskrittspartiet i en museikatalog ringde kulturminister Thorhild Widvey (Høyre) upp styrelseordföranden för museerna i Syd-Tröndelag, som i sin tur kontaktade Kyanders närmaste chef.

I dag ställs kulturministern till svars i Stortinget.

Krav har även rests på att norska konstitutionsutskottet - Kontrollkommittén - ska ta sig an ärendet.

Här skriver Kyander om sin upplevelse.

Vilket inflytande ska en minister ha över kulturlivet? Vilka är de legitima redskapen för hennes maktutövning? Hur utnyttjar andra politiker sin ställning i förhållande till dem som borde vara fria och oberoende aktörer? Frågorna hopar sig i Norge, inför en stortingsutfrågning av kulturminister Thorhild Widvey i dag.

Allt började när jag sent en tisdagskväll fick ett ilsket sms från min överordnade i det sammanslagna museibolaget MiST, Museene i Sør-Trøndelag: ”Jag vet inte vad du håller på med, men nu har du satt i gång ett helvetes liv. Statsministern och kulturministern har ringt till styrelseordföranden. Och jag har fått telefon från kulturdepartementet. Man säger att du kallat FrP för ett nationalistiskt parti. Trodde vi var eniga om att du skulle låta bli sådant tills du slutar. Du får det på din egen CV och det stärker minsann inte museet. Onödigt!”

Chefen var upprörd för vad jag skrivit i ett förord publicerat en månad tidigare, men jag blev i stället chockad över att ministrarna agerade så långt utanför sina roller och befogenheter, och att ryggarna kröktes så beredvilligt i min musei­organisation. Där rök allt tal om kulturens frihet, och vikten av att utmana och försvara yttrandefrihetens gränser. Ministrarna ringer, leden rätas upp, och rädslan sipprar nedåt i organisationen.

Statsministern, statsministerns rådgivare, kulturministern, kulturministeriet samt nu senast Trondheims inflytelserika fullmäktigeordförande: alla nämns efterhand i den politiska och mediala såp­operan. Vi ser plötsligt en verksamhetskultur där makten i det fördolda dirigerar kulturinstitutionernas åsikts­yttringar. Det som borde vara en öppen debatt stryps genom osynliga händer med makten att ge och makten att ta.

Det är inte en vacker bild av kulturlivet i Norge som avtecknar sig under just det år då landet firar Grunnlovsjubileum, då det är två hundra år sedan landet fick en liberal och framsynt konstitution.

Ser man på vem som talar (och inte), och vad de säger (och inte), kan man göra spännande iakttagelser om maktens mekanismer. Hur avgörande det är för det offentliga samtalet att inte alla är ”lojala” uppåt när uppenbara övertramp sker, utan att det finns lojaliteter som handlar om verksamheters integritet, och om den faktiska innebörden i konstitutionens ramar för det fria ordet. Och inte minst: vad det politiska talet om ”armlängds avstånd” mellan politiker och dem som driver kulturinstitutionerna faktiskt betyder. Integriteten är aldrig starkare än summan av länkarna i näringskedjan. Om ministrar, ministerier och kommunpolitiker flitigt utnyttjar sin makt utöver de diarieförda handlingarna och det offentliga samtalet, och motparten reagerar med total flathet - då har politikerna all tyngd de önskar sig.

Konsekvenserna för den som gör sig obekväm i ett sådant system är att få sina anslag nedskurna, få avslag på sina ansökningar, och hamna sist i kön till varje offentlig utspisning. Allt detta gäller institutionerna kanske i ännu högre grad än konstnärerna, men vi är alla beroende av samma synliga och osynliga givares händer.

Därför har den norska Høyre-FrP-­regeringen oavsiktligt illustrerat riktigheten i den kulturpolitik som de själva gått till val på, om behovet av ”frihetsreform” och vikten av minimal inblandning i de enskilda verksamheterna.

Problemet är att ministrarna själva saknar respekt för de uttryck denna frihet kan - och ska - ta sig.

Det måste finnas en skiljelinje för politikernas privata åsikter, exempelvis om ett lokalt museums inriktning. Aktiva påtryckningar för att den mer ska stämma med egna önskemål får absolut inte förkomma. Den dolda handen inte bara ger och tar. När det behövs kan den ta ett stadigt strupgrepp för att få besluten att gå i rätt riktning. Då sparkar som alla vet fötterna åt önskat håll.

Pontus Kyander

Direktör, Trondheim konstmuseum

FAKTA

Så här skrev Pontus Kyander om Fremskrittspartiet i förordet till katalogen:

”Det chockerande i dag är att nationalismen återvänt på global front. Det är nationalism i sin fulaste form, av det slaget som hävdar en överlägsenhet över andra, som säger ”vi är bättre, eftersom vi är rikare/äldre/yngre/demokratiska/är en republik/ar ett kungarike/har en rikare kultur/har fler vapen/vackrare natur och bättre utsikter/är av en bättre ras”. Nationalism handlar inte bara om att vara tillfreds eller stolt över den man är och vad man uppnått, eller att tycka om en plats därför att det en bra plats att leva på. Inom nationalismens ramar formas dessa stämningar till en ideologi, och den ideologin säger kort och gott: ”Vi är bättre”. I den meningen är inte norsk nationalism bättre eller sämre än någon annan. Den uppträder som vilken annan form av nationalism, och den rymmer samma uteslutande mekanismer. Nationalistiska partier - FrP är ett av dem - är farliga eftersom de relativiserar föreställningarna om mänsklig gemenskap, om mänskliga rättigheter, om likhet. De är en syra som äter våra själar, som eroderar vår respekt för andra - om dessa andra av någon anledning trampar samma mark som vi själva. Detta är vårt land, inte deras. Vi är stolta ägare till denna nation, det är inte de. Vi har rättigheter, det har inte de.”