ÅSIKT

Valfrihet - men bara för mannen

Så blev privatiseringshysterin i välfärden en kvinnofälla

1 av 2
Teckning: Nanna Johansson
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För många kändes det nervöst när trailern för Belinda Olssons Fittstim – min kamp började gå i SVT. En ny serie om feminismen. Producerad av Göteborgsredaktionen. Det verkade skumt. Var det dags igen för public service att göra upp med ”den feministiska ideologin”? Eller ville man göra en ordentlig genomlysning av situationen i ”världen mest jämställda land”?

Det visade sig vara varken eller. I det första avsnittet av serien jazzade en snett leende Belinda Olsson runt mellan radikala barnkrubbor och topplessa kommunala pooler. Inslagen handlade om de kvinnor som den moderata ledarskribenten Susanna Popova en gång utnämnde till ”elitfeministerna”. Det vill säga högutbildade radikaler som klär sina småbarn i retroproggkläder och tror på en framtid bortom det biologiska könet. Personer som programmakarna vill att vi ska betrakta med kritiskt avståndstagande blickar – eller åtminstone med löje.

De är ju inte som vi!

Frågorna som ställdes var ytliga och insinuanta. Måste man visa brösten för att vara en riktig feminist? Eller räcker det med att säga ”hen”?

Och vad tycker Ulf Lundell så här 15 år efter att de arga unga feministerna – varav en var Belinda Olsson själv – angrep honom i den kontroversiella 90-talsantologin Fittstim?

Lagom till 8 mars – och medan Belinda Olssons tv-program fortfarande diskuteras av upprörda tittare – landar två nya reportageböcker på bokhandelsdiskarna. Det är socialreportern Kristina Mattssons Välfärdsfabriken och debatt­antologin Den stora omvandlingen. Båda ges ut av Leopard förlag och båda handlar om den stora valfrihetsrevolutionen under 2000-talet – en av de största reformerna inom svensk välfärdssektor sedan andra världskriget. En omvandling som tidskriften The Economist har beskrivit som ”Sveriges tysta revolution”, trots att varken privatiseringens förespråkare eller motståndarna har varit särskilt tystlåtna.

Tvärtom har debattens vågor gått höga. Den har, som antologiförfattarna Kent Werne och Olav Fumarola Unsgaard skriver, handlat om byråkrati och demokrati, kvalitetsvinster och missförhållanden, valfrihet och segregation. Ideo­logier och intressen har krockat, partier slitits sönder. Politiker har gått till attack och retirerat igen.

Vad som däremot inte har diskuterats är de reella effekterna av privatiseringsraseriet. Det beror framför allt på att entydig forskning, gedigna uppföljningar och omfattande utredningar fortfarande är en bristvara. Särskilt vad gäller valfrihetsrevolutionens konsekvenser för kvinnliga arbetare. Vad innebär det egentligen att vara anställd i en sektor som lovar att leverera billigare, bättre och samtidigt effektivare välfärdstjänster?

Fantastiska utvecklingsmöjligheter, säger förespråkarna som brukar utmåla välfärdsföretagen som feministiska spjutspetsar. ”Hon är mäktigast i välfärds-Sverige” lyder en av veckans typiskt näringslivsvänliga rubriker i Dagens Nyheter. Men faktum är att de mest framgångsrika välfärdsentreprenörerna är män. Tre fjärdedelar av Vårdföretagarnas medlemsföretag leds av en man.

Och bland de 15 största välfärdskoncernerna, som kontrollerar nästan hälften av den vinstdrivna välfärden, är 24 av 30 vd:ar och styrelseordföranden män. Bland de riskkapitalbolag som numera ätit sig in på den svenska marknaden dominerar männen totalt.

Kristina Mattsson darrar inte på manschetten när hon i Välfärdsfabriken beskriver situationen för kvinnorna som arbetar på golvet i dessa koncerner, i botten av pyramiden. Där drabbas de av lägre personaltäthet, sämre löner, tilltagande stress och ökad kontroll. Inte precis faktorer som bidrar till ökad jämställdhet, men däremot till accelererande kvinnlig nyfattigdom.

 Fast högst upp ser det inte mycket bättre ut.

Trots enorma ansträngningar och det faktum att kvinnorna är i majoritet bland de svenska högskolestudenterna utgör de mindre än en fjärdedel av professorerna. Det adrenalinstinna svenska näringslivet domineras i allra högsta grad av män. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är större i Sverige än i många jämförbara länder, dessutom finns det tecken på att de ökar. Svenska kvinnor startar sällan företag och de når nästan aldrig toppen i sina respektive branscher.

Glastaket är i Sverige inte en metafor utan en stenhård realitet.

Så vad hände med jämställdhetsparadiset? Är inte det här landet med vår generösa föräldraförsäkring fortfarande fantastiskt för barnfamiljer? Jo, men en framgångsrik familjepolitik leder uppenbarligen inte automatiskt till bättre villkor för kvinnorna.

Sverige är, som till exempel Katrine Kielos konstaterade här i Aftonbladet ett utmärkt ställe för gifta, väl försörjda och fertila medelklasskvinnor utan särskilda yrkesambitioner. Svensk jämställdhetspolitik har blivit familjepolitik – och kvinnornas situation har radikalt försämrats. ”Och det borde få oss att fundera: om vi investerar fyra procent av BNP i något som inte levererar bättre gällande kvinnors karriärmöjligheter – eller löneskillnaden mellan kvinnor och män – nog borde det finnas sätt att göra om systemen?”

Om de här frågorna kunde Fittstim – min kamp ha handlat. Men i stället för journalistik valde SVT populism – en allt vanligare genväg.