Mankells viktigaste insikt

Henning Mankells svit av polisromaner som utspelar sig i den sydliga svenska staden Ystad, med kommissarie Kurt Wallander som hjälte, belyser utomordentligt väl detektivromanens öde under den globala kapitalismens epok.

Globaliseringens huvudsakliga effekt på detektivberättelsen kan urskiljas i dess dialektiska motpart: den specifika platsen, en viss provinsiell miljö där handlingen tilldrar sig. I en globaliserad värld kan en detektivhistoria utspela sig nästan var som helst: det finns nu deckare som utspelar sig i Botswana, på amerikanska ursprungsinvånares reservat, i Ruhrområdet, i Venedig och Florens, på Irland, i Brezjnevs eller Jeltsins Ryssland, till och med i dagens Tibet ( Elliot Pattisons deckarsvit, som inleddes med The Skull Mantra, har som huvudperson Shan, en kinesisk poliskommissarie som förvisats till Tibet av politiska skäl). Historien reser inte heller några hinder: S:t Petersburg under det "gyllene" 1880-talet, Julius Caesars Rom, Al exander den stores hov "

Det finns naturligtvis en lång tradition av excentriska miljöer i deckargenrens historia. Robert van Gulik skrev en svit som utspelade sig i det gamla kejserliga Kina; Agatha Christies Death Comes as the End utspelar sig i faraonernas Egypten. Dessa miljöer utgjorde emellertid tydliga undantag, och en del av deras dragningskraft berodde på deras stora avstånd från det rådande mönstrets gängse miljöer (London och den engelska landsbygden när det gällde den klassiska pusseldeckaren, Los Angeles eller New York i fråga om den hårdkokta romanen).

I dag har undantaget, den excentriska miljön, blivit regel. Nittonhundratalsmodernismens globala ställning gjorde sig gällande i form av kosmopolitism eller delaktighet i en global amerikaniserad kultur; så är inte längre fallet. En verkligt global medborgare i dag är en som upptäcker eller återvänder till (identifierar sig med) vissa rötter, som visar upp en specifik kollektiv identitet. Den "globala ordningen" fungerar i sista hand bara som ram och behållare för denna skiftande mångfald av särskilda identiteter.

Den globala detektivberättelsens fält präglas av sina egna särdrag, först och främst motsättningen mellan utlänningar som skriver om en avlägsen plats och "infödingar" som skriver om sin egen miljö. Denna motsättning sammanfaller inte nödvändigtvis med någon motsättning mellan underhållning och "seriös" konst: vissa "lokala" författare skriver bästsäljare ( Aleksandra Marininas Moskvaromaner), samtidigt som många "utlänningar" anstränger sig för att "förstå" särskilda platser och till och med förlänar dem en "djupare" ekologisk, samhällskritisk eller till och med "andlig" dimension (ta till exempel den trista frambesvärjningen av tibetansk andlighet i The Skull Mantra). Dessa romaner är mycket mer ideologiska än romaner som skrivs bara för att underhålla; deras andliga pretentioner och solidaritet med "infödingarna" är uppenbarligen en omvänd variant av en nedlåtande rasism.

Det är lätt att se på vilket sätt Mankell passar in i detta formulär och varför hans romaner är så populära: allting är ordnat så att han ska kunna ta på sig rollen som "riktig konstnär". Den skandinaviska miljön ger åt hans romaner samma existentiellt depressiva stämning som återfinns i Ingmar Bergmans filmer. Hans "polisutredningar i Bergmanland" är fyllda med meningslösa våldsutbrott, ofta suicidalt våld, bedrövliga besvikelser i kärlek, löjliga misslyckade försök att kommunicera och medelåldersbetingade kriser och depressioner, allt mot bakgrund av den dystra skandinaviska landsbygden med dess grå tryckande moln och mörka vinterdagar.

Wallander är en överviktig och ofta tungsint diabetiker på närmare femtio år; han drabbas av återkommande panikångestattacker, är frånskild och har ett förvirrat känsloliv. I Innan frosten, Mankells senaste roman (ännu inte översatt till engelska), får Wallander sällskap av sin dotter Linda, som efter en problematisk tonårstid också har blivit kriminalinspektör.

Använder sig Mankell av denna bergmanska iscensättning blott för att förbättra detektivromansreceptet? Han gör visserligen inte som Friedrich Dürrenmatt, vars romaner börjar som deckare och sedan lämnar standardreceptet bakom sig (mördaren hittas inte; konfrontationen med mördaren förvandlas till en politisk-existentiell diskussion etc). Mankell respekterar deckarformeln: i slutet av hans romaner blir mördaren upptäckt, arresterad och dömd. Hans teknik ligger mycket nära det som Fredric Jameson, i sin originella essä On Raymond Chandler, beskrev som Chandlers metod, vilken går ut på att använda formeln (en utredning som sätter detektiven i förbindelse med människor ur alla samhällsskikt) som en ram som ger författaren möjlighet att fylla ut handlingen med mystiska karakteriseringar, sociala och psykologiska översikter och insikter i livets tragedier. Varför skippar inte författaren formeln och ger oss ren konst i stället? Därför att om formeln skippas så försvinner det "konstnärliga" innehåll som formeln skenbart förvanskar.

Det finns emellertid mer i Mankells verk än polisutredningar som utspelar sig i Bergmanland. Det som hans romaner ytterst handlar om, det ämne som till och med deras existentiella tema är underordnat, är den svenska välfärdsstatens långa och smärtsamma förfall. Mankell frambesvärjer den nya högerpopulismens alla slagord: inflödet av illegala invandrare, ökande brottslighet, växande arbetslöshet och otrygghet, den samhälleliga solidaritetens upplösning. Han fokuserar på dem som lever kvar på skuggsidan, på desperata, förlorade existenser.

I Den femte kvinnan blir en rad respektabla äldre män dödade på ett spektakulärt kusligt sätt, och mördaren visar sig vara en ensam kvinna vars syster blev dödad många år tidigare i ett katolskt kloster i franska Alger: eftersom ingen brydde sig om hennes systers död bestämde hon sig för att hämnas genom att döda svenska män som våldtagit eller misshandlat kvinnor.

Berättelsen avslöjar den dolda baksidan av det svenska välfärdsstatsmiraklet, det brutala patriarkat som levde kvar bakom en fasad av respektabilitet. Detta är Mankells mästerverk, på grund av den skickliga avvägningen mellan samhällskritik och insikter i samtida psykopatologi; stilen är knapp, och spänningen hålls precis innanför bristningsgränsen.

Mer än en av Wallanderböckerna börjar med en kort prolog som utspelar sig i ett land i tredje världen, innan den egentliga romanen flyttar till Ystad. Den Andre i dagens globala situation, tredje världen, skrivs således in i romanerna som berättelsens frånvarande orsak. I Hundarna i Riga, den andra boken i sviten, bryter Mankell mot denna regel och låter Wallander konfronteras direkt med den And-re: i samband med utredningen av mordet på ett par ryssar vars döda kroppar hittats vid kusten nära Ystad besöker Wallander Lettland, där han dras in i en härva som innefattar nationell självständighet och det kollapsande Sovjetunionen. Inte undra på att romanen är ett misslyckande, konstlad och löjligt pretentiös (den minsta av dess försyndelser är att Wallander hittar en lettisk älskarinna, änka efter en hederlig kriminalinspektör, vars namn är Baiba Liepa - vilket betyder "vacker tjej").

Den tredje Wallanderboken, Den vita lejoninnan, råkar i liknande problem när den flätar samman handlingen i Sverige med en sammansvärjning för att döda Mandela alldeles före slutet på apartheid - här finns till och med kapitel där vi får ta del av F W de Klerks innersta tankar.

Denna tredje världens Andre är närvarande i Mankells liv och arbete på ett annat, förvånande sätt. Han delar sin tid mellan Ystad och Maputo, där han driver en liten teater och skriver och regisserar pjäser som spelas av lokala skådespelare; han har också skrivit några romaner som inte är deckare och som utspelar sig i dagens Moçambique. Bland dagens författare är han kanske unik som konstnär med ett parallaxsynsätt. Hans två perspektiv - det välbärgade Ystads och Maputos - är ohjälpligt åtskilda. Det finns inget neutralt språk som gör det möjligt för oss att översätta från det ena till det andra, än mindre något försök att postulera "sanningen" i det ena utifrån det andras perspektiv. Allt man kan göra i dagens situation är att förbli trogen klyvningen som sådan, och återge den. Ett exklusivt fokus på den rika världens frågor som senkapitalistisk alienering och varublivande, ekologiska kriser, rasism, intolerans och så vidare, kan inte annat än framstå som cyniskt i förhållande till fattigdomen, hungern och våldet i tredje världen.

Å andra sidan är försök att avfärda den rika världens problem som triviala i jämförelse med tredje världens "verkliga" problem inte mindre falska; det är en form av eskapism, ett sätt att undvika att ta ställning till motsättningarna i det egna samhället. På 1980-talet beskrev Jameson på ett smidigt sätt dödläget som rådde mellan den västerländska nya vänstern och östeuropeiska dissidenter, avsaknaden av ett gemensamt språk: "Öst vill tala i termer av makt och förtryck, Väst i termer av alienering och varublivande. Det finns verkligen inga gemensamma nämnare i denna inledande strid om diskursiva regler, och vad vi till slut landar i är den oundvikliga komedi som innebär att vardera sidan muttrar irrelevanta repliker på sitt eget favoritspråk."

Mankell, som är medveten om att det inte finns någon gemensam nämnare mellan Ystad och Maputo, men som också är medveten om att de båda platserna står för olika aspekter av samma konstellation, växlar mellan perspektiven och försöker att i vart och ett urskilja ekona av dess motsats. Resultatet är ett hävdande av den irreparabla klyvningen i den globala konstellationen: detta är Mankells viktigaste insikt.

Danslärarens återkomst, den senaste av hans romaner som översatts till engelska, följer Mankells bästa recept (den frånvarande Andre är här en omfattande internationell nynazistisk konspiration), men innehåller en unik vändning: hjälten är en annan svensk polis, Stefan Lindman, en yngre kollega till Wallander, som hans dotter kommer att förälska sig i i Innan frosten. Lindman har drabbats av cancer i tungan och är tjänstledig på obestämd tid i en liten stad i norra Sverige, där han blir indragen i en mordutredning. Detta tycks vara något nytt i deckargenrens historia: en svit av böcker som utspelar sig på samma plats, men i vilka rollen som främsta utredare, den som läsaren identifierar sig med, övergår från far till dotter, och sedan till en annan kollega. Återigen blir det en parallaxeffekt: perspektivet skiftar, och när läsaren berövas en enda identifikationspunkt vinner han i stället en hel familj, en kollektiv identifikation som binds samman av en dubbel känsla av sårbarhet och solidaritet.