ÅSIKT

Så sprids fördomar om krisen på Krim

Svenska medier har noll koll på läget i Ukraina

1 av 2
kris - för pressen Ryska trupper på Krim 2014. Torsten Kälvemark menar att den svenska pressen staplat klichéer på varandra i rapporteringen från Ukraina.Vladimir Putin.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Vladimir Putin.
Vladimir Putin.

I januari 1918 förklarade 96 procent av den myndiga befolkningen på Åland att de ville förenas med Sverige. Här i landet ansåg då många, även på vänsterkanten, att vi borde besätta öarna militärt. Som historieböckerna berättar överlämnades ändå frågan till internationell medling och ölandskapet kom att förbli en del av Finland men med vidsträckt språklig och kulturell autonomi.

Ålandsfrågan har vissa likheter med dagens Krimkris. Då som nu fruktar en folkmajoritet att kulturell särart och lokalt självbestämmande hotas och vill därför helst förenas med ett gammalt moderland. Hade det funnits en internationell och oberoende medling i dagens konflikt hade den möjligen resulterat i att Krim stannat inom Ukrainas gränser men med en autonomi motsvarande Ålands.

Nu vet vi att ett sådant scenario varit omöjligt. Vare sig den ena eller den andra sidan ville ha några opartiska aktörer med i spelet. Det faktiska försök till medling som gjordes av Frankrikes, Tysklands och Polens utrikesministrar och som undertecknades av ledande ukrainska politiker förkastades av gatans parlament. Ultranationalisterna krävde en radikaliserad lösning, brandbomberna haglade, regeringen svarade med väpnat våld, statschefen flydde och revolutionen var ett faktum. Och tre ledande europeiska utrikespolitiker fick förödmjukade lära sig att deras underskrifter inget betydde. ”Fuck the EU”, som Victoria Nuland, frånUSA:s Europaavdelning vid USA:s utrikesdepartement, redan dessförinnan konstaterat.

Hade Finlands riksdag 1918 beslutat att avskaffa svenskan som officiellt nationellt språk hade naturligtvis ålänningarna inte en sekund tvekat om vart de ville ta vägen. Det var när det radikaliserade parlamentet i Kiev hastigt beslöt att avskaffa ryskan som officiellt språk som varningsklockorna började ringa på Krim och andra ställen i östra Ukraina. Nu stötte beslutet lyckligtvis på presidentens veto men skadan var redan skedd. Extremisternas signaler om en förestående kulturell likriktning var ändå tydliga.

Att dra paralleller mellan historia och nutid är i och för sig alltid farligt. Det bevisade inte minst Carl Bildt när han i ett twittermeddelande jämförde den flyktade Janukovytj med Quisling: ”Sitting on foreign soil begging a foreign army to give his country to him.” Vår utrikesminister är okunnig för rent faktiskt var det ju Norges laglige statschef, kung Haakon VII, som under kriget satt på utländsk mark och hoppades att med britternas hjälp få tillbaka sitt land. Allt medan Quisling tronade i huvudstaden och likt den nuvarande regeringen i Kiev motiverade sitt maktövertagande med att landets ledning flytt.

Den internationella kritiken mot den östpolitik som bland andra Carl Bildt stått som symbol för har med tiden blivit ganska massiv. Henry Kissinger har beklagat hur europeiska politiker lyckats göra ett förhandlingsläge till en kris genom sina orimliga krav på att Ukraina måste välja mellan EU och Ryssland. Günter Verheugen, en gång ansvarig för utvidgningsfrågorna inom EU-kommissionen, dömde i en intervju nyligen också ut strategin: ”EU har utvecklat en politik gentemot Ukraina, men också gentemot andra länder i regionen, som för dem innebär en väg in i unionen utan att man över huvud taget diskuterar saken med den största och viktigaste grannen”.

Enligt Verheugen har ett tabu också brutits när EU accepterat att man i Kiev tagit in rena fascister i regeringen. Han pekade i intervjun på att Svoboda företräder en extrem nationalism som egentligen inte vill ha något med en verklig europeisk gemenskap att göra. Han påminde i sammanhanget också om hur EU för femton år sedan bestraffade Öster­rike när det nationalistiska FPÖ under Jörg Haider kom in i regeringen i Wien. Ändå är FPÖ enligt Verheugen rena söndagsskolan jämfört med Svoboda.

Hur detta parti i praktiken agerar kunde vi alla se på de bilder när några av dess höga företrädare fysiskt och verbalt hotade en tv-chef som de inte gillade. Detta hot mot pressfriheten ledde till ett pliktskyldigt avståndstagande från den nya regeringen. Ändå är det nu tv-chefen som avskedats medan riksåklagaren (en Svoboda-man) kan dra övergreppet i långbänk. Det säger en del om det politiska läget.

Sent omsider har EU:s ledning insett att man måste försöka sopa upp spillrorna av sin misslyckade politik. Man har tigit still om högerextremismen ända till häromdagen då Catherine Ashton såg sig föranlåten att fördöma Högra Sektorns krav på att få inrikesministern avskedad sedan en av deras ledande huliganer skjutits ihjäl av den ukrainska polisen.

Att den hårdföra nationalismen spridit sig också till så kallade västvänliga politiker är oroväckande. Det telefonsamtal mellan Julia Timosjenko och en ukrainsk kollega som avlyssnades och nu lagts ut på nätet är avslöjande (Timosjenko har medgett att det så när som på ett par meningar i slutet är oredigerat). När hon hotar att med ett automatgevär skjuta ”skitstöveln” Putin i pannan och jämna Ryssland med marken har i varje fall hennes aktier i framför allt Berlin snabbt sjunkit.

I Tyskland följer nämligen både politiker och medier ganska noga och balanserat vad som nu sker i Ukraina. Detta till skillnad från Sverige där klichéerna staplats på varandra. Under hela denna kris har de flesta svenska journalister varken orkat eller velat göra en ordentlig analys. Knappast någon har på djupet försökt ge en bild av hur landet faktiskt ser ut, språkligt, kulturellt och religiöst.

Hur speglar till exempel de olika ortodoxa patriarkaten och den med Rom unierade kyrkan den etniska splittringen? Hur ser språkmönstren egentligen ut bortom schablonbilden av en rysktalande och en ukrainsktalande del? När fick vi det vanliga blandspråket surzjyk förklarat i en svensk tidningsartikel? Fick vi någon analys av den ukrainska nationalismens rötter i samband med att 200-årsminnet av nationalskalden Taras Sjevtjenkos födelse firades den 9 mars?

Förhållandena i ett stort och centralt europeiskt land har i svenska medier behandlats med okunnighet och fördomar. För att göra dramaturgin enkel för sig har man i stället koncentrerat allt intresse på Putin och därmed personaliserat ett komplext skeende. Men, som Henry Kissinger också påpekat, när man i väst demoniserar Putin så handlar det inte om politik. Det är snarare ett alibi för att man inte har någon sådan.

Säger man detta innebär det inte att man godkänner Rysslands annektering av Krim eller man blir en okritisk Putinkramare. Men den ryska statsledningen vet att det internationella samfundet snart kommer att glömma, om än inte förlåta, folkrättsbrotten. Ingen gör längre något stort väsen av Tibet eller Västsahara. Vem tror att den illegala annekteringen av Golanhöjderna eller östra Jerusalem kommer att hävas?

Alla kan också se att president Obama strax efter sina fördömanden av Rysslands kränkningar utan ett ord av kritik sitter och myser med Saudiarabiens härskare. Och just när Merkel predikat människorätt och internationell god ton rullade hon i Berlin ut röda mattan för Kinas diktatoriska ledare. Först kommer affärerna, därefter moralen.

Det är som Tariq Ali nyligen konstaterade i The Guardian: Putins nyupptäckta ”ondska” manifesterades för flera år sedan i det grymma Tjetjenienkriget och det totala raserandet av Groznyj. Men då var få i väst intresserade av fördömanden och sanktioner eftersom det trots allt kunde ses som ett led i kriget mot terrorismen. Men nu, när han sätter käppar i hjulet för försöken att inringa Ryssland ekonomiskt och militärt, blir han den stora bov vars illgärningar överskuggar alla andra pågående folkrättsbrott i världen.

Vad som nu ska hända i Ukraina vågar väl ingen sia om. För egen del skulle jag gärna vilja påminna om den internationella grupp statsvetare och ekonomer som med ekonomipristagaren Roger B Myerson i spetsen hävdar att det fordras en helt ny politik om landet ska kunna styras. En nation med djupgående och motstridiga intressen mellan olika landsdelar kan inte fortsätta att regeras av centralister i Kiev.

Problemet är förstås att deras tankar går rakt emot den ultranationalism som nu också har plats i Ukrainas regering. Plus att de delvis rimmar med det förslag om en federativ författning som de senaste dagarna framförts av Ryssland.

Möjligen kan något hända efter presidentvalet i maj. Om det blir ”chokladkungen” Porosjenko som vinner kan det kanske röra på sig. Man får hoppas det för Ukrainas skull. Personligen ser jag hellre ett land styrt av pragmatiska kapitalister än hårdföra högernationalister.