ÅSIKT

Anime-mästaren tar ett flygande farväl

Populäre Hayayo Miyazaki drar sig tillbaka efter ett halvsekel

Scen ur Hayao Miyazakis ”Det blåser upp en vind” som har svensk premiär i dag.  Foto: AP/STUDIO GHIBLI
Scen ur Hayao Miyazakis ”Det blåser upp en vind” som har svensk premiär i dag.  Foto: AP/STUDIO GHIBLI
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Hayayo Miyazaki, 73 år. Foto: AP
Hayayo Miyazaki, 73 år. Foto: AP

Mot en azurblå himmel syns ett flygplan med något fint fågellikt över sig. Det flyger lågt, följer floder och tågkroppar, förbinder stad med landsbygd, innan mörka moln och utmanande luftskepp drar in. Natur och teknologi, dröm och mardröm möts och smälter samman.

I prologen till Hayao Miyazakis sista film Det blåser upp en vind visar sig än en gång den japanske animemästarens besatthet av spektakulära flygplan och ombytliga vindar; flera av hans filmer överhopas av dem. Under ett halvsekel har regissören renodlat sitt universums dialektik – från det vackra till det fatala, från det vardagsnära till det fantastiska, en alldeles egen poetisk humanism.

Men nu är slutet nära. Vid 73 års ålder är Miyazaki inte längre snabb nog att prestera på högsta nivå. Där många regissörer är verksamma in i det sista ser villkoren annorlunda ut för en filmkonstnär som alltid skapat sina bilder för hand. Av tidsskäl nöjer sig andra animatörer ofta med kärnan, men Miyazakis filmer utmärks av ett aldrig sinande sinne för periferi och detaljer. Det är ett av skälen till att de tål att ses så många gånger.

Som Monet med sina näckrosor och landskap låter Miyazaki palett och pensel växla efter dagsaktuellt ljus. Med bas i klassisk japansk grafikkonst har han förädlat sitt uttryck, först som animatör och manusförfattare, senare även som regissör. Efter debuten med Slottet i Cagliostro 1979 och Nausicaä från vindarnas dal 1984 bildades Studio Ghibli 1985, sedan dess en av filmvärldens mest hantverksskickliga och innovativa ateljéer för tecknad film, jämförbar med amerikanska Pixar, och med Miyazaki som tongivande anförare.

Hans stora genombrott kom 1997 med Prinsessan Monoke och 2001 tog den Alice i Underlandet-doftande Spirited away hem en Oscar. Med filmer som Min granne Totoro och Kikis expressbud har Miyazaki trollbundit även de allra yngsta. Sett till genomslagskraft och geografi över generationer är det ingen överdrift att påstå att Miyazaki kommer att bli en av filmvärldens mest saknade.

Epilogfilmen är talande nog inspirerad av den fingerfärdige ingenjören Jiro Horikboshis liv, kontroversiell skapare av stridsplan i andra världskrigets Japan. Trots att även Horikoshi hade himmelen som mål kom han att lägga grunden för rena kamikazeflygplan. Att Miyazaki själv är pacifist och ekologist, född under kriget, ändrar inte på det. I stället låter regissören kontrasterna tala än en gång, omgärdande krig ställs mot närliggande skönhet. Vad är det som skapas här: ett stilrent flygplan eller embryot till en dödsmaskin?

Allt handlar förstås om val av perspektiv. Miyazaki lämnar de kända konflikterna i bakgrunden, låter politiskt sprängstoff mynna ut i en melankolisk fördragsamhet över sakernas tillstånd, med drag av landsmannen Yasujirô Ozus bitterljuva efterkrigsfilmer. Den historiska epiken övergår i en lätt lyrism, här med en på förhand utmätt kärlekshistoria.

Trots att häxorna, de sagolika slotten, flygande grisar och kattbussar får stå tillbaka här, tjänar Det blåser upp en vind som både provkarta och värdigt bokslut på en fantastisk filmografi. Bland ständiga västerländska referenser anspelar titeln på en diktrad av Paul Valéry, med vidare imperativ om att försöka leva, även då apokalypsen tycks nära. Där händelserna i Hiroshima och Nagasaki vilar över flera av Miyazakis filmer blir Fukushima en symbol i den senaste. Om japanerna återkommande omtalas för sin kollektiva vidsyn inför naturkatastrofer är Miyazaki dess kongeniale uttolkare.

Filmerna kommer att överleva regissören och förhoppningsvis kommer Studio Ghibli – italienskt döpt efter en varm vind som i sin tur gett namn åt ett flygplan – väl förvalta hans arv. Näst på tur står bland annat sonen Goro Miyazaki att göra en tv-adaption av Ronja Rövardotter. Redan på tidigt 70-tal förberedde fadern skisser för en filmatisering av Pippi. När Astrid Lindgren sa nej ritade han i stället Panda, panda (1972), med en ung, föräldralös flicka i röda flätor som glatt välkomnar tjuvarnas besök.

Sedan dess har de unga hjältinnorna – med frånvarande, sjukliga eller bara giriga föräldrar – avlöst varandra på nya destinationer i med- och i motvind. I denna kavata lyster, inte som ett tecken för resignation eller eskapism, bör även slutrepliken ses: ”Du måste leva ditt liv. Men hälsa först på hos mig. Jag har utmärkta viner.”

FAKTA

Miyazakis filmer

Slottet i Cagliostro (1979)

Nausicaä från Vindarnas dal (1984)

Slottet i himlen (1986)

Min granne Totoro (1988)

Kikis expressbud (1989)

Porco Rosso (1992)

Prinsessan Mononoke (1997)

Spirited away (2001)

Det levande slottet (2004)

Ponyo på klippan vid havet (2008)

Det blåser upp en vind (2013)