ÅSIKT

Det är svårt att vara liberal

Carl-Michael Edenborg läser en essä om en ideologi som segrat ihjäl sig

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Journalisten och Expressens förre kulturchef Per Svensson försvarar i sin nya bok liberalismen mot antiliberalismen. Läsaren kliar sig tyvärr i huvudet redan över ­bokens titel: Därför hatar alla ­liberaler. Och därför har alla fel. En helt logisk deduktion av dessa märkliga ­meningar är: ”Per Svensson är en själv­hatande liberal som har fel.”

Lika logisk är tyvärr inte Svenssons text. Jag har sällan läst en debattskrift som så ­ofta säger emot sig själv och ­glider mellan olika begrepps betydelser.

Sida upp och sida ned hävdas diametralt motsatta ståndpunkter som: liberalismen är strikt pragmatisk och strikt antirelativistisk, den är idealistisk och världslig, den är visionär och antiutopisk, idé- och värderingsstyrd och definitivt ickeideologisk. Allt på samma gång.

I hög grad beror slingerbultandet på ett faktum: Det är svårt att utmärka sig som ­liberal i en liberal värld.

Sedan andra världskrigets slut och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1947 är liberalismen överideologin i världssystemet, från öst till väst, nord till syd. Alla är liberaler: I stort sett alla delar om så bara med en läpparnas bekännelse en elementär tilltro till individens friheter, rösträtt, meritokrati, rättssäkerhet och någon form av fri marknad.

Men för den som vill vara extra liberal finns det en egen rörelse. Den brukar kallas klassisk liberalism, nyliberalism ­eller libertarianism, dess kända namn är Hayek, Friedman, Nozick. Från de första blodiga experimenten i Pinochets Chile, över Thatchers och Reagans ­politiska kursändringar och in i riks­banker och valutafonder har denna ideo­logi spelat en epokal roll de senaste 40 åren.

Det finns en avgrund mellan denna höger­liberalism och den socialistiska liberal­ismen som varit gemensam för ­både det äldre svenska Folkpartiet och Social­demokraterna, och varför inte för FN-projektet självt.

Men Svensson osynliggör den skillnaden. En typiskt uttryck för denna manöver är att han undviker att i den egna historieskrivningen nämna Herbert Spencer, 1800-talets största libe­rale tänkare, ökänd för att ha skapat socialdarwinismen, som förvaltades av några av 1900-­talets starkaste antiliberala rörelser: Social­bidrag bör undvikas efter­som de stärker de rasmässigt ­dåliga delarna av befolkningen.

Vill du utmärka dig som extra liberal i en liberal tid måste du hitta fiender. Svensson nämner många antiliberaler: extremister, populister, kollektivister och utopister. En av dem han oftast ­angriper är Nina Björk, skribent på Dagens Nyheter, landets ärkeliberala flaggskepp.

Att göra en poäng av att ­Nina Björks doktorsavhandling hade stora brister är knappast särskilt starkt. Men Svenssons invändningar mot hennes marxistiskt präglade kritik av liberalismens individualism ­tyder mest på att han inte förstått den. Han kan inte fatta att någon skulle ha ­något att invända mot att placera en redan given ”oberoende individ” i grunden för en ideo­logi.

Boken vänder sig också mot de drog­liberala tendenserna i den egna rörelsen: i Svenssons ögon ska heroinisten ­behandlas som ett omyndigt barn, inte som en människa eller medborgare.

Han angriper också identitetspolitiska aktivister, som om inte ”queer” vore det mest ultraindividualistiska man kan föreställa sig, en ideologi som hävdar ­varje individs rätt att välja kön, sexualitet och familjebildning.

På några av de mest motbjudande ­sidorna i boken gör sig Svensson till språkrör för kålsuparteorin: antifascister och fascister, antirasister och rasister som brakar ihop på gatan är samma slags politiska fenomen. Extremist som extremist.

Varför ställer sig Per Svensson bakom den här i sig själv antiliberala idén? Han betonar ju i sin bok att en liberal hållning handlar om värderingar, idéer och om att inte likställa grupper utifrån intressen och ­metoder och betrakta dem som kollektiv?

När en politisk skribent gång på gång slår sig på bröstet och menar att han kanske är lite tråkig men åtminstone står för pragmatism och sunt förnuft i stället för ideologi, är det nödvändigt att skynda sig att ta fram de ideologikritiska instrumenten. Det finns ingen lömskare retorik.

Ty vem definierar vad som är prag­matism och vad som är utopism i en ­given situation? Ta klimatförändringarna, ett litet problem i vår tid som Svensson ­passerar med en suck.

Ett av de få sätten att förhindra en massdöd under de närmaste tre fyra generationerna som skulle kunna få andra världskrigets 60 miljoner döda att se ut som en cykelolycka, vore att ställa om världens produktion och tvinga fram minskade koldioxidutsläpp och en utvidgning av förnyelsebar energi.

En annan lösning vore att hoppas att den fria marknaden och innovations­kraften efter hand ska komma på lösningar.

Vem är utopisten? Vem är prag­matikern?

Det mest intressanta i Per Svenssons bok är sidorna där han idkar självkritik och ger exempel på hur europeiska liberala partier har samarbetat med främlingsfientliga krafter, som i Österrike, Holland och Danmark.

Drar Svensson några slutsatser av detta systematiska samarbete mellan liberaler och främlingsfientliga, vars gemensamma nämnare faktiskt skulle kunna ­vara socialdarwinismen? Nej. Han nämner heller inte svenska Folkpartiets solkiga förflutna: Deras bästa val på decennier, 2002, var kopplat till kravet på språktest för medborgarskap, bara en av flera ­högerpopulistiska gester som gjort blåklinten lite brun i kanten.

Dock vill han gärna att Folkpartiet ­byter namn. Återigen obekymrad över avgrunden mellan högerliberalism och socialistisk liberalism, föreslår han halvt på skämt ”Vänsterpartiet liberalerna” men fastnar i stället för det farsartade ”Liberalerna. De frisinnade.”

I en värld där mänskliga rättigheter åsidosätts till höger och vänster, inklusive av den liberalaste av statsbildningar, behöver den liberala traditionen försvaras hårt. Den här förvirrade boken åstadkommer snarast mot­satsen.