ÅSIKT

Ojämn match mot döden

Jack Hildén läser två böcker om cancer – cellmonstret som snart drabbar var tredje svensk

Max von Sydow spelar schack mot Döden (Bengt Ekerot) i ”Det sjunde inseglet” från 1957.
Foto: sf/tt
Max von Sydow spelar schack mot Döden (Bengt Ekerot) i ”Det sjunde inseglet” från 1957.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I flera veckor är jag upptagen med en ny bokhylla. Att hitta rätt sort, åka till affären, frakta hem den. Jag sliter upp kartongen och stirrar på manualen. Med överdriven försiktighet försäkrar jag mig om att varje etapp är exakt identisk med beskrivningen. Steg för steg. Jag börjar ana konturerna av den färdiga hyllan.

Men något går fel. När jag pressar ner en skruv i gängorna så lossnar skruvarna på ett annat ställe. Jag monterar ner allt, sprider ut delarna, granskar dem och börjar om. Återigen samma sak. När en sida är perfekt så innebär det att den andra är oduglig. 

Under samma period läser jag Lidandets konung av Siddharta Mukherjee samt Att dö av Christopher Hitchens. Jämförelsen med bokhyllan är inte självklar från början men blir det efter hand, liksom allt annat. Allt blir cancer. ”Var tredje person som lever i Sverige i dag kommer att drabbas av cancer i någon form under sin livstid”, står det på baksidan av Mukherjees fackbok. Jag börjar leta efter knölar och sår på kroppen.

Cancer är västvärldens folksjukdom och kampen har pågått länge. Den första medicinska beskrivningen återfinns i en egyptisk text från cirka 2500 f.Kr, i form av ”utbuktande tumörer i bröstet”.

Cancern förföljer människan, och i dag innebär det att sjukdomen följer med in i den digitala eran, de snabba informationskanalerna. Döden kan bli ett väldigt offentligt skeende. 

Christopher Hitchens, amerikansk journalist, författare, kritiker och debattör är ett exempel på det. Strupcancern upptäcktes 2010 och han dog året därpå. Boken är kort, av anledningen att han inte hann skriva mer. Hans dokumentation av döden skiljer sig radikalt från Kristian Gidlunds tunga, svarta, sentimentala texter. Hitchens behåller den torra, humoristiska stil som var signifikativ innan sjukdomens belägring. Bara för att man är sjuk blir man inte en annan människa, resonerar han. 

Hitchens använder sin förestående död som plattform för att diskutera andra ämnen. Religion till exempel, som alltid varit ett populärt tema hos honom. Det finns ingen upptagenhet vid jaget, vilket kan vara både en lättnad och smått obehagligt. Men det går aldrig att döma hur någon hanterar vetskapen om sin nära förestående död. Vilket gör den här typen av litteratur problematisk. 

I stället knäpper Hitchens sina kritiker på näsan en sista gång. Enda anledningen för honom att bli troende vore att det är bättre om en sådan dör, än en ateist. De religiösa fanatikerna å andra sidan betraktar sjukdomen som ett glasklart tecken. Halsen invaderas hos den som använder rösten åt att förtala religion.

Bokens slut består av spridda anteckningar som inte hann anta färdig form. I de fragmenten finns ett helt nytt skikt av obehag. Först där gestaltas desperation och ångest. Stadiet innan det poleras. Det är mycket drabbande, liksom fruns efterord.

Det finns ett element i den offentliga döden som vi ogärna tänker på. Nämligen den dramaturgiska kurvan. Ett konstverks existens motiveras ofta av en sådan, hur man väljer att knyta ihop berättelsen. I Hitchens och Gidlunds fall innebär döden att boken kan ta slut. Innan dess fortsätter texten. Utan att vi skulle erkänna det, så väntar vi på döden. Därefter kan vi uttrycka vår sorg och sympati på Twitter. 

Att en del kristna valde att tolka Hitchens strupcancer så symboliskt och metaforiskt är ingen slump. Cancerns historia är full av symbolik och storslagna bilder av vårt krig mot den. Ett språkbruk som bland andra Gidlund, och även jag i denna text, använder. Sjukdomens karga landskap.

Cancer är lika med celldelning, den mänskliga kroppens mest fantastiska förmåga. Bara ett par snäpp uppvridet. Som en bättre version av oss själva. Krabban som pryder omslaget till Lidandets konung  har använts för att beskriva sjukdomens tendens att sprida ut sig som små ben. Och kemoterapi, den kemiska krigföringen mot cancer, inspirerades av senapsgas. Strålbehandling har liknats vid hur atomkraft användes som vapen. Gemensamt för de två behandlingarna är att de är skadliga för oss. Men så verkar det vara med cancer. Det mest riskabla är effektivast medicin, och det till synes perfekta svaret gör oss mer sjuka.

Jag tänker på Alienfilmerna. Där man slåss mot det perfekta monstret. Författaren och cancerläkaren Siddharta Mukherjee är lika fascinerad av sjukdomens perfektion som passagerarna på rymdfarkosten. 

Boken utspelas när Mukherjee är i början av sin karriär. Likt alla läkarstudenter kan han inte låta bli att slukas av arbetet. Han blir besatt av att utvärdera sina beslut, att förstå hur andra gjort innan. Genom att älta historiken gör han cancer någorlunda begripligt både för sig själv och läsaren. Det är storslaget, och boken vann bland annat Pulitzerpriset för facklitteratur 2010. Det är en bok som har väntat på att skrivas. 

Och liksom inför Johan Jönsons mastodontverk kan man ju ibland ställa sig frågan: Måste det vara så långt? Svaret är ja, i båda fallen. På sjuhundra sidor synliggör Mukherjee sin egen besatthet men framför allt besattheten efter att hitta ett slutgiltigt botemedel. Man har försökt och misslyckats. Som med min utspridda bokhylla på golvet är det alltid en detalj som fattas. 1902 skrev Los Angeles Times att ett botemedel hittats med hjälp av röntgenplåtar. Vid upptäckten av strålbehandling i början av 60-talet basunerade forskare ut att: När som helst nu …

Så var står vi i dag? Genom att ta del av Hitchens alla behandlingar får man känslan av att ett mirakel står precis bakom hörnet. Om han bara väntat några månader med att bli sjuk hade han kanske kunnat avlägsna T-lymfocyter från blodet, ”utsätta dem för en genteknisk process och sedan spruta in dem igen för att angripa maligniteten”. Jag behöver inte veta vad det betyder, mer än att det är långt ifrån tiden då bröst skars bort med en rostig kniv och morfin som bedövning.

Så länge sjukdomar finns så kommer det reflexmässiga svaret vara att söka bot. Kanske är det just jakten som gör människan större än cancern, inte tvärtom.

FAKTA

SAKPROSA

» Att dö

Christopher Hitchens

Fri tanke

» Lidandets konung

Siddharta Mukherjee

Albert Bonniers förlag

Jack Hildén