ÅSIKT

Skogstokig och lysande poesi

Applåder för Eva Stina Byggmästars försök att skriva helt oironiska dikter.

Gick åt skogen Eva Stina Byggmästars skogspoesi förundrar och förför Aftonbladets recensent.
Foto: JAN-ANDERS BROO
Gick åt skogen Eva Stina Byggmästars skogspoesi förundrar och förför Aftonbladets recensent.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Genomgjutet lycklig och ”härligt grönklädd från topp till tå” traskar en varelse runt i den nordiska barrskogen.

Hon lyfter på luvan för kvastmossan.

Hon kliver in i sin koja iklädd slitna ­nävertofflor med mjukt skohö.

Hon ”glor glatt på träden genom det spruckna fönstret”. Hon tar ner näverluren från sin krok av enträ och blåser en glad trudelutt för alla skogens lyckliga enstöringar. Allt är sannerligen värt ett förtjust utropstecken!

Det är förstås nåt lurt med det här. Den totala lyckan blir absurd, som i Joakim Pirinens Familjen Bra. Förgrund och bakgrund är för lika, man blir vimmelkantig av det icke existerande perpektivet:

”fint med ljusgröna lärkträd vilka

framträder mot aningen rufsiga

bakgrunder av tall och gran!”

Man vet inte om det är natur eller ­naturmåleri man betraktar. Som ­bekant gäller helt skilda estetiska ­värdeskalor för konst och natur. Vilken av dem gäller här?

Det är främst denna lilla estetiska svindel som är intressant när Eva-Stina Byggmästar i Barrskogarnas barn på sitt troskyldiga vis inventerar den naturtyp som älskas mest av folket i Norden – den västligaste fliken av den oändliga tajgan. Hennes skog är ingen sagoskog, bara skog. Den har inga vättar, inga hemligheter, ingen farlighet. Den är tömd på folklore och hör hemma i modernitetens natursyn där skönheten besegrat både gåtan och nyttan. Naturen har blivit njutning och rekreation. Inte ens näringsfång är den längre, inte inom synhåll i alla fall. Blåbärssylt får tillskrivas nöjeslivet; den tillvaratar inte längre naturens resurser.

Hennes skog saknar skogsmaskiner och benknäckande snubbelrötter. Det enda som ger texterna perspektiv är vad de utelämnar. Dikterna är lagda mellan gråpapper för att torka ur all deras tänkbara ironi.

Men jag kan inte riktigt släppa de där enstöringarna som vandrar runt i barrskogen. De förekommer i sådan mängd att de börjar intressera mig som art. De vill ha det ”nice and cosy”. De ”pysslar och pysslar om sitt hem – / dammar kottsamlingen, skogstavlorna!” Finns här ändå inte en ironisk dörrspringa att kika in genom?

Under läsningen blir det allt lättare för mig att associera dessa enstöringar till det övre sociala skiktet i gamla småstäder. Livet skall vara trevligt och ”urskogsfint” i nåt slags efterklang till Henry David Thoreau och Ellen Key. Envar som nosat lite i utkanten av en verklig urskog vet dock att enstöringarna bor inne i en livslögn. Bekvämligheten har tagit verklighetssinnets plats. Som vi minns är rutan som skogsdyrkaren betraktar naturen ­genom sprucken.

Detta är förstås ingen invändning mot Eva-Stina Byggmästars poesi, bara ett konstaterande att den oironiska eller perspektivlösa konsten knappast är möjlig. Men att hon ändå gör ett försök förför och förundrar. Hon är kort sagt en lysande poetisk naivist.

Luva av!

En stor applåd!

FAKTA

POESI

Barrskogarnas barn

Eva-Stina Byggmästar

W & W