ÅSIKT

Stolt över sin ångest

Carl-Michael Edenborg förförs av Pär Lagerkvists tidlöshet

I år är det 100 år sedan Pär Lagerkvists (1891-1974) första diktsamling kom ut, och 40 år sedan han dog. Nu ges hans böcker ut på nytt.
Foto: TT
I år är det 100 år sedan Pär Lagerkvists (1891-1974) första diktsamling kom ut, och 40 år sedan han dog. Nu ges hans böcker ut på nytt.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När jag huttrade i tonårsångest och skar mig i armarna var Pär Lagerkvist en av mina favoritförfattare. 

Hans texter vittnade för mig om att en annan hade plågats lika mycket som jag. Det fanns något tröstande i att inte vara ensam i denna smärta, och att det dessutom var möjligt att skapa skönhet ur den.

Ljuset i klassiska dikter som ”Nu löser solen sitt blonda hår” skulle inte ha samma honungslena beröring om det inte stod i kontrast till misantropin och alienationen i andra dikter.

I vår värld är ångest något som skall städas bort: den är onormal och skadlig för den ekonomiska tillväxten. Men Pär Lagerkvist är stolt över den. Han skriver till och med böner där han önskar att hans oro aldrig skall stillas, hans tvivel och olycka aldrig förgå.

Hade han visat sina dikter för en läkare i våra dagar, hade han diagnosticerats som deprimerad och fått ett recept på SSRI. Men jag tror inte att han skulle ha knaprat i sig tabletterna.

Det kan låta märkligt att någon är stolt över sin förmåga att känna ångest. Men för Pär Lagerkvist, som kände sig skev och främmande i världen, var denna söndertrasande känsla en öppning till en djupare insikt.

Han var uppvuxen i Växjö i ett starkt religiöst hem men levde sitt liv i ett sekulariserat och hastigt moderniserat Sverige. Denna dubbelhet finns i alla hans dikter. De är både förmodernistiska och modernistiska: fortfarande på 50-talet envisas han med att i totalt trots mot det litterära modet skriva på vers och rimma. Samtidigt har de en råhet och ibland en absurdism som gör dem tidstypiska.

I år är det fyrtio år sedan Pär Lagerkvist dog, och det har gått hundra år sedan hans första diktsamling, Motiv (1914). Förlaget Brombergs firar detta genom att inleda en nyutgivning av hans verk. Först ut är en 606 sidor lång Samlade dikter samt kortromanen Bödeln

Volymerna är påfallande vackert formgivna av Moa Schulman. Det är en njutning att hålla dem i händerna och läsa. Tyvärr bidrar förorden, skrivna av Fredrik Lindström respektive Jonas Gardell, inte mycket. Läsaren vill ha mer om författaren och hans verk och mindre om förordsförfattarna själva.

Det är fascinerande att i ett svep läsa Lagerkvists samlade dikter: en fyrtio­årig livshistoria avtäcks, men den berättas inte realistiskt utan mytiskt. Av de historiska händelserna i perioden 1914 till 1953 finns inte många spår. Om världskrig, rasistisk storpolitik, ekonomisk kollaps eller atombomber inte många ord.

Samtidigt fungerar massamhället och teknologins allt starkare plats i de sociala relationerna som texternas osynliga bakgrund. De handlar om människans förvandling till ting och instrument, till djur, och de inrymmer ett åkallande av djup kommunikation i en allt ytligare värld.

När Lagerkvist i undantagsfall försökte skriva ”engagerat” blev det ofta pannkaka, som i de patriotiska dikterna i samlingen Sång och strid från 1940 där han begeistrat talar om fosterlandskärlek, ”nordiskt blonda” nätter och om vikten av att handla istället för att tänka. De är bara några av de förekommande usla texterna i volymen, konstigt vore det väl om alla hade varit av yppersta kvalitet.

Kanske kände sig Lagerkvist tvingad att göra försöket, sedan han blivit en symbol för den antinazistiska ståndpunkten efter sin briljanta roman Bödeln (1933). Dess suggestiva undersökning av statens våldsmonopol innefattar en skarp satir över den tyska fascismen. Efter kriget har det visat sig att han stod på Gestapos lista över dem som skulle ha avrättats vid en tysk ockupation.

Samtidigt skildrar Lagerkvist nazismen som ett modernt dekadensfenomen, som ett salongsbarbari, rentav en kosmopolitism. Han kopplar på ett egendomligt sätt ihop den med jazzen. Och mot detta världsliga och ytliga försvarar han det nordiska blonda. För en sentida läsare ser hans kritik mot nazismen egendomligt nazistisk ut.

Då blir det bättre när han grubblar över Gud, eller gud, eller gudarna. Detta återkommer i de flesta av hans texter. Än är Lagerkvist Jesusfrälst, än katolik, än polyteist, än ateist, än soldyrkare, än panteist, än bara helt mänskligt fullständigt förvirrad.

Denna religiösa diktning kan verka blåögd och troskyldig. ”Gud” har i vår senkapitalistiska värld blivit ett tecken för våld, politisk desperation, extrema grupperingar. Religionen är inte längre en privatsak, som den är i Lagerkvists dikter med dess drömmerier om en epok av barnatro. 

Det samlade intrycket är att Pär Lagerkvist var en ateist, som nostalgiskt önskade att han kunde tro, som sörjde en död Gud av vilken endast återstod religionens tomma former, psalmdiktningens melodier, de laddade kraft­uttrycken.

Jag skulle själv klassificera honom som ”melankolisk materialist”, eftersom det främst är förnimmelserna av den egna kroppen och dess relation till universum som står i centrum.

Särskilt tydligt är detta i de tidigare diktsamlingarna. Här rinner orden av blod, på ett sätt som för tankarna både till herrnhutardiktning och till svenska dekadenspoeter som Ivar Conradson. Det är splatterpoesi, inklusive avskurna händer och bröst. Allting sväller av kött, av förruttnelse och äcklig brunst:

”Jag är mull, jag är jord, jag är tung av mitt kött, / av mitt blod, av min längtan hem.”

I detta kaos av allt för mycket ensamt kött återkommer ständigt kvinnan som både hopp och undergång. Lagerkvist har ett bitvis pinsamt starkt hora/madonna-komplex. Kvinnan är moder, är jorden, är liv, är mjuk kärlek. Men hon är också frestelse, ytlighet, världslighet.

Texternas ”jag” är alltid en man, där­emot. En ensam vandrare som kramar sin stav i handen, vid en lägereld, under stjärnorna, dessa ständiga stjärnor som nämns överallt i hans verk.

Jag funderade länge över vad det är för sorts landskap som utgör miljön i så många av dikterna. Först föreföll det som någon sorts nomadisk järnålder, innan invånarna i Mellanösterns öknar eller de skandinaviska skogarna blivit bofasta och civiliserade.

Men efter hand stärktes intrycket att landskapet är postapokalyptiskt, och det skildras med en stil som för tankarna till skräckmästaren H P Lovecraft: de gamla gudarna krälar under ytan i en skuggvärld som väcker en kosmisk fasa.

I sin vilja att skala av människan hennes historiska ytor, klä av henne inpå det eviga, till hennes natur och naturliga andlighet, placerar Lagerkvist sina karaktärer på en plats efter att civilisationen är borta. 

Kvar finns individer som undrar över stjärnorna som glimmar så kallt och ensamt i det ödsliga mörkret. Än fylls deras förundrade sinnen med religiös glädje, än med övergiven ångest.

Som läsare blir du egendomligt förförd av Lagerkvists tidlöshet och visdom. Men det är samtidigt uppenbart att denna kraft är författarens medvetna konstruktion.

Lagerkvist producerar sin evighetseffekt genom sitt mässande, sjungande tonfall och genom sina ordval: människa, gud, stjärnor. Detta känns tröstande på läsaren. 

I sina starkaste stunder är Pär Lagerkvists dikter vaggvisor för vuxna.

FAKTA

PROSA

» Samlade dikter

» Bödeln

Pär Lagerkvist

Brombergs

Carl Michael Edenborg