ÅSIKT

Márquez fiktion var starkare än verklighet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Virvlande löv är titeln på Gabriel García Márquez korta debutroman från 1955. Han skrev den efter ett besök i födelsebyn några år tidigare och i den berättelsen finns flera frön till det som sedan skulle växa till ett märkvärdigt författarskap, allra främst romanen Hundra år av ensamhet (1967). I Virvlande löv möter vi byn Macondo, en far, hans dotter och hennes son. Det handlar om en begravning, berättad från olika perspektiv i en uppbruten kronologi, en teknik som Márquez skulle utveckla och fullända i sina senare romaner.

Márquez nämns nästan alltid i samband med den magiska realismen, ett begrepp som fick stor betydelse i den latinamerikanska boomen, den till synes plötsliga explosion av en rad betydande författarskap under 1960- och 70-talet. Här finns namn som Carpentier, Borges, Roa Bastos, Cortázar, Sábato, Vargas Llosa eller Fuentes. I dag är det svårt att inte se denna tid som den mest betydande i romanens senare historia. Här spelade Márquez en framträdande roll, inte så att han var först, men Hundra år av ensamhet blev en som gjorde honom världsberömd. Än i dag torde han, trots att nobelpriset även tilldelats Asturias, Neruda, Paz och Vargas Llosa, vara den mest kände av alla latinamerikanska författare.

Márquez såg sig lika mycket som journalist som författare. De tidiga böckerna, har han sagt i intervjuer, var till stor del ett sätt att undvika att se Columbias politiska och sociala verklighet i ögonen. Romaner som Översten får inga brev, Den onda timmen eller Mamá Grandes begravning, alla utkomna i början av 60-talet, var skrivna under inflytande av Hemingway. Ambitionen var att sammanjämka fiktion med politik. Márquez politiska uppfattning hade han i princip ärvt, enligt egen utsago, från sin farfar, en överste som i stället för att berätta sagor, redogjorde för de hemskheter som liberaler och andra fritänkare planerade mot den sittande, konservativa regeringen. Detta fick dock en motsatt effekt på den unge Márquez.

Från sin farmor kom magin i romanerna. Hon brukade berätta de mest fantasifulla, osannolika historier som vore de fullt ut sanna och det mest naturliga i världen. Så gifter sig politiken med konsten. I Hundra år av ensamhet finns det både dokumentära inslag av United Fruits härjningar och drömliknande skildringar om gengångare, zignerskan Melquíades – allt berättat med samma precisa allvar.

Márquez är närmast synonym med romanen Hundra år av ensamhet, trots att Patriarkens höst, Kärlek i kolerans tid eller Krönika om ett förebådat dödsfall är romaner av hög litterär halt, så nådde ingen av hans övriga romaner varken samma publika framgång eller kritiska uppskattning. Nobelpriset 1982 hade knappast tilldelats honom utan den mest berömda av latinamerikanska romaner.

Vid sidan av journalistiken och romanförfattandet gav Márquez berömmelse honom möjlighet att vid ett flertal tillfällen medla mellan den colombianska regeringen och bland annat FARC-gerillan. Men fiktionen är ofta starkare än verkligheten. Det finns detaljer i Hundra år av ensamhet som har gått in i annalerna, som massakern med okänt antal dödsoffer som i romanen sägs vara över 3000. Den siffran blev tagen som den sanna av tidningar och kongressen.