ÅSIKT

Ur led är tiden – nu fyller han 450

Dramageniet William Shakespeares ordförråd åtta gånger större än de flestas

1 av 2
vara eller inte vara sann William Shakespeare (1564–1616) – ordmagiker och människokännare av stora mått. Hans ordförråd var åtta gånger större än hos en genomsnittlig engelsktalande. Men för bra för att vara sann var han inte, menar Claes Wahlin.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
En av sex kända signaturer av Shakespeare. Foto: AP
En av sex kända signaturer av Shakespeare. Foto: AP

Intresset för William Shakespeare är gränslöst. Kanske inte så mycket för hans person, som för hans verk; pjäserna och dikterna. En uppgift som i dag är närmare 15 år gammal, säger att det publiceras en bok, essä eller uppsats om Shakespeare var 20:e minut. Frekvensen har knappast minskat med tiden.

Kännedomen om personen Shakespeare är både riklig och alltför mager. Trots att han var en icke adlig person under den elisabetanska eran, vet vi förhållandevis mycket om honom. Vi vet var han föddes (Stratford-upon-Avon), där han döptes den 26 april 1564. Födelsedatumet är alltså osäkert, men eftersom dopet skulle ske så snart som möjligt efter förlossningen – barnadödligheten var stor – och med anledning av bland annat helger, så är den 23 april ett sannolikt datum för hans födelse.

Vi vet att hans far var handskmakare och med tiden en betydande man i Stratford, innan det av okänd anledning gick utför med honom på äldre dagar. Shakespeare gifte sig med Ann Hathaway och de fick tre barn, varav ett, Hamnet, dog vid 11 års ålder. Mindre känt är att han hade en skådespelande bror, Edmund Shakespeare, som dock inte var delägare i The Globe, vilket William så småningom blev. Vi vet att Shakespeare sökte sig till London, att han där var verksam som skådespelare och författare. Han blev med tiden tämligen välbeställd och köpte mark och hus i Stratford, och han var, som nästan alla på den tiden, inblandad i ett antal juridiska processer.

Vad vi inte vet om Shakespeare är inte mindre än vad vi vet om andra dramatiker från den tiden. Att skriva pjäser eller uppträda på scen var inte något yrke med hög status, på sin höjd hörde de som sysslade med det till underhållningsdetaljen. Efter att dramatikern Christopher Marlowe dog, ja, stacks ihjäl på ett värdshus 1593, så omtalades han inte som dramatiker, eftersom yrket helt enkelt inte fanns. Skrivare var den närmaste bestämningen, sådana som skrev brev åt de som inte kunde, eller fungerade som sekreterare åt bättre beställda; ett yrke som mer hörde till hantverkarens än den intellektuelles skrå.

Ben Jonson, samtida med Shakespeare, är den förste som gör anspråk på ett slags upphovsrätt till sina pjäser. Vid tryckningen av sina samlade arbeten 1616, samma år som Shakespeare dör, samarbetar han med tryckaren för att försäkra sig om att texterna återges korrekt. Så var det inte tidigare, tryckaren/bokhandlaren ägde rättigheterna till sina böcker och när det gällde pjäser så var de teaterkompaniernas egendom.

Av den anledningen är författarnamnet endast angivet när det finns anledning att tro att det ska öka försäljningen. Shakespeares namn nämns först 1598 (andra kvartoupplagan av Richard II och Richard III respektive Kärt besvär förgäves), efter att hans diktsamlingar Venus and Adonis och The Rape of Lucretia väckt uppmärksamhet. Dessa skrevs 1593-94, då pesten härjade och teatrarna därför var stängda.

Synen på Shakespeare är, i alla fall utanför experternas tämligen omfattande krets, fortfarande präglad av romantikens genikult. Redan några decennier efter Shakespeares död talade man om honom som ett naturligt fenomen – a natural med litteraturkritikern John Drydens ord i slutet av 1600-talet. Eftersom Shakespeare inte brydde sig om de regler som fanns för dramat, fransk-klassicismens krav på enhetlig handling, tid och rum, så måste hans begåvning förklaras på annat sätt.

Klart är att Shakespeares ordförråd var omfattande, mellan 20 000 och 25 000 ord (en vanlig dödlig har ungefär 3 000 ord i sitt förråd). Hans beläsenhet var också god, men alla de latinska författare som hänsyftas och citeras i pjäserna – sådant lärde sig varje skolpojke, som i undervisningen översatte från och till latin, tränades i retorik och hur man bäst påverkade lyssnarens eller läsarens känslor. Alla språkliga tricks som nedärvts av latinska retoriker, helt enkelt.

Shakespeare levde 200 år före romantiken och dess föreställning om författaren som skapare i egen rätt av subjektiva världar. Shakespeare skrev inte allt själv, både hans tidiga pjäser och de han skrev de sista åren tillkom ofta i samarbete med andra dramatiker. Thomas Kyd, Thomas Nashe eller George Peele var några som han samarbetade med under 1590-talet, liksom Thomas Middleton (Timon från Aten; Slutet gott, allting gott) eller John Fletcher (Henrik VIII, Cardenio – ej bevarad) var medförfattare till några av de sena dramerna.

Forskare talar gärna om en teatertrafik; historier, rollfigurer, myter och samtida händelser som är i omlopp och dyker upp i var och varannan pjäs. En rad pjäser finns i flera versioner, omarbetade på grund av det politiska läget eller för att en rollfigur visade sig populär. Trender uppstod, som hämndtragedin dit Hamlet hör, och som hade såväl föregångare (Kyds The Spanish Tragedy) som efterföljare. Det finns pjäser skrivna strax efter Hamlet där hjälten inte talar med en dödskalle, utan med ett helt skelett, eller manas på av inte blott en vålnad, utan av tre.

Vi ser gärna Shakespeare som ett geni, svävande strax ovan sina samtida och senare tiders dramatiker. Men Shakespeare befann sig mitt i samtiden och själva genren, att spela teater i en för ändamålet specifik byggnad, var ju helt ny. Den första teatern i London, som hette just The Theatre, byggdes 1576, när Shakespeare var 12 år. En jämförelse skulle kunna vara att ha varit med om tv:ns barndom på 60-talet, ett nytt medium som riktade sig till hela samhället. De billigaste biljetterna i London på Shakespeares kostade en penny, samma pris som för ett stop öl.

Skrivna mitt i sin tid är Shakespeares pjäser. När Dromio, den kvicke tjänaren i Förvillelser, beskriver en köksa, så är det Sir Francis Drakes omtalade seglatser till Syd- och Nordamerika som har gett ­inspiration till dialogen:

Dromio: Hon är klotrund som en jordglob; jag kunde upptäcka länder på henne.

Antipholus: På vilken del av hennes kropp ligger Skottland?

Dromio: Det kände jag igen på ofruktbarheten; mitt i hennes flata hand.

Antipholus: Och Frankrike?

Dromio: På hennes panna, beväpnad och uppstudsig, som förde krig mot hennes hår.

Antipholus: Och Amerika? De båda Indierna?

Dromio: Ack, herre, på hennes näsa, som var helt och hållet prytt med rubiner, karbunklar, safirer, sänkande sin strålande prakt mot Spaniens heta andedräkt, som skickade hela armador med ballast för hennes näsa.

Antipholus: Var låg Belgien och Nederländerna?

Dromio: Ack, herre, så långt ned kikade jag inte.

En ordmagiker och människokännare av stora mått var och förblir Shakespeare. Ett nutida exempel är vittnesmålet från en av de politiska fångarna på Robben Island under 1970-talet, Sonny Venkatrathnam, som begärde att få köpa böcker under fängelsevistelsen. Han tilläts att ha en bok och valde då Shakespeares samlade verk, vars pärmar han dolde med hinduiska bilder.

Sex månader innan frisläppandet skickade han runt boken till sina medfångar och bad dem välja en rad eller en scen som tilltalade dem och sätta sin signatur i marginalen. Nelson Mandela var en av dem, och han valde Julius Caesar, raderna om mod och död, ”Cowards die many times before their deaths: / The valiant never taste of death but once.” (En feg dör många gånger innan han dör, / Den tappre smakar endast en gång döden.)

FAKTA

Litteraturtips

Biografier

• William Shakespeare – en man för alla tider, Kent Hägglund

Shakespeare – A Life, Park Honan

Shakespeare’s Lives, Samuel Schoenbaum:

1599 – A Year in the Life of William Shakespeare, James Shapiro

• Shakespeare – An Ungentle Life, Katherine Duncan-Jones

Will in the World – How Shakespeare Became Shakespeare, Stephen Greenblatt

Soul of the Age – the Life, Mind and World of William Shakespeare, Jonathan Bate

Shakespeare the Lodger – His Life on Silver Street,

Charles Nicholl

The Life of William Shakespeare – A Critical Biography,

Lois Potter

Dramatiken

Shakespeare’s Genius, Jonathan Bate

Shakespeare’s Language, Frank Kermode

Pjäserna

På engelska och på svenska (Hagbergs översättning)

Kringläsning

The Age of Shakespeare, Frank Kermode

Shakespeare’s Restless World, Neil MacGregor

Botemedel mot de som tror att Shakespeares verk skrevs av någon annan

Contested Will – Who Wrote Shakespeare?, James Shapiro

Shakespeare Beyond ­Doubt, Pauls Edmundson och

Stanley Wells (red.)

Sextio talare i sextio minuter om Shakespeare