Aftonbladet
Dagens namn: Vera, Veronika
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Våld utan försvar

Åsa Linderborg: Den antifascistiska kampen ska inte ske i en blodpöl eller på de anklagades bänk

I morgon faller domen mot 35-årige Joel Bjurströmer Almgren för knivdådet i Kärrtorp   I morgon faller domen mot 35-årige Joel Bjurströmer Almgren för knivdådet i Kärrtorp Foto: POLISEN

Om inte antirasisterna i Kärrtorp försvarat sig den 15 december förra året, och om inte några hade ställt sig i fronten och tagit stryk för att skydda alla andra, hade den dagen kunnat sluta i en katastrof. Nu jagades istället nazisterna i väg och barnfamiljerna kunde oskadda gå hem till sig.

Veckan därpå samlades tjugo tusen för att demonstrera sin avsky mot de fascister som visserligen skämt ut sig men som också visat att de faktiskt menar allvar. Söderförorten längs med tunnelbanelinje 17 skrev för alltid in sig i svenskarnas antifascistiska medvetande.

Tyvärr slutar inte historien där.


I morgon tisdag (29 april) faller domen mot Joel Bjurströmer Almgren. Han var en av dem som bildade en sköld i Kärrtorp och gjorde det polisen inte lyckades med – att stoppa en livsfarlig attack. Men sen gjorde han nåt mer: han drog kniv. En nazist i Svenska Motståndsrörelsen blev huggen i ryggen och var nära att dö.

Åklagaren yrkar på sju års fängelse för mord-, alternativt dråpförsök. Joel säger att han agerade i nödvärn och självförsvar. Det skulle förvåna om rätten ser saken på samma sätt.

Inget tyder på att Kärrtorp 2014 är som Göteborg 2001, när demonstranter ad hoc dömdes till drakoniska straff utan bevisning. I rättegången mot medlemmarna ur Svenska Motståndsrörelsen var åklagaren överraskande saklig som underströk att det var nazisterna som attackerat en fredlig, tillståndsgiven demonstration och att kärrtorpsborna först agerade i självförsvar. Det är när Joel Bjurströmer Almgren drar kniv som händelseförloppet blir komplicerat.

"Antifascism är självförsvar", säger Joel Bjurströmer Almgrens stödtrupp. Det är en helt galen maxim.


Joel är en av Sveriges mest hotade personer, men det är inget försvar för att han ska ta upp en kniv på en demonstration.

Parallellt med den rättsliga efterbörden från Kärrtorp har det pågått rättegångar mot medlemmar ur Revolutionära fronten. Det är en organisation som har sökt upp högerextremister i deras hem, satt yxor i ytterdörrar och krossat fönster – samma metoder som högerextremisterna själva använt mot vänstern i många år.

Nej, antifascism är inte alltid självförsvar. Det strider mot vänsterns hela samhällssyn att gå på enskilda personer i stället för att organisera människor mot hela samhällsstrukturer.

En gång tog man fel hus. Man har också tagit fel på folk. Vid ett tillfälle misshandlade man en ungmoderat. Vid ett annat tillfälle var det en ”jävla turk” till tunnelbanevakt som fick smaka på nävarna. När Revolutionära fronten drygat ut sin organisation med fotbollshuliganer som till varje pris vill slåss, kan vilken näsa som helst råka illa ut.


De svenska högerextremisterna har dödat 23 personer på 25 år, i de flesta fall kallblodigt planlagt. Utöver den statistiken ligger all oprovocerad misshandel av invandrare och andra förhatliga människor, våldsbrott som polisen ofta struntat i, även i de fall det finns vittnen och annan bevisning.

Vänsterns våld drabbar ytterst sällan tredje person, det sa till och med Säpos representant under rättegången mot Joel Bjurströmer Almgren.

Vänstern, brukar vi trösta eller försvara oss med, har heller aldrig dödat nån. Men det var nära i Kärrtorp. Kniven gick tre centimeter in i ryggen, två gånger.

Om nazisten avlidit, hade aldrig idrottsplatsen fyllts helgen därpå. Då hade förortsborna lämnats åt sitt eget öde och den antirasistiska folkrörelsen marginaliserats. Borgarna hade triumfatoriskt kunnat trumma ut det groteskt falska påståendet att fascister och antifascister är av samma skrot och korn: Låt dom slå ihjäl varandra medan vi andra sköter politiken.

Den här sortens våld uppmuntrar till principen att våld alltid är förkastligt. Det är ett djupt ohistoriskt påstående.


De flesta framsteg när det gäller folkligt inflytande och medborgerliga rättigheter har krävt våld: Franska revolutionen, som återfödde tanken på demokrati, var en våldsam historia. Amerikanska revolutionen, som var en milstolpe för medborgerliga och mänskliga rättigheter, var fylld av blodiga sammanstötningar. Hela avkolonialiseringen, även den indiska, krävde våld.

Den svarta medborgarrättsrörelsen i USA hade inte kommit nån vart utan sina kravaller. Sydafrika hade fortfarande varit en apartheidstat om inte ANC hittat en dialektik mellan fredligt och våldsamt motstånd.

Nazismen på 80-talet slogs ner just för att antifascisterna tog striden.

Växjö 1985 började med att polisen beviljade Nordiska rikspartiet demonstrationstillstånd i anslutning till Vänsterpartiet Kommunisternas torgmöte. Växjöborna blev förbannade och kastade ägg och tomater på nazisterna, som tvingades springa därifrån. I fanflykten var det en nasse som fick däng av en tant med handväska, ögonblicket förevigades och symboliserar nu den svenska antifascismens folkdjup.

Det är skillnad på en handväska och en kniv.

I dag skulle Vänsterpartiet, som är så rädd för den utomparlamentariska rörelsen att man riskerar förlora en hel ungdomsgeneration, aldrig delta i nån karnevalesk äggkastning.

Våld är inte alls alltid fel. Därmed inte sagt att våld alltid är rätt, bara för att den som utövar våldet har en vänsterståndpunkt.

Röda Armé-fraktionen tog till vapen i ett läge när de västtyskarna medborgarna med kraft krävde avnazifiering, demokratisering, demilitarisering och social rättvisa. Fackföreningsrörelsen var så radikal och stark, att den menade sig se ekonomisk demokrati inom en snar framtid. Allt det där sköt Baader-Meinhof-ligan sönder. Det var ett historiskt misstag som är oförsvarligt.

Kan man vinna demokratin med våld kan man också försvara demokratin med våld, den slutsatsen måste vi ändå dra av historien. Men Sverige 2014 är inte Spanien 1936.


Läget hårdnar, men vi är inte i en situation där vi behöver antifascistiska medborgargarden. Vi vinner heller inget på att förespegla att den faran ens är överhängande. Däremot har vänstern allt att förlora på att våldsspiralen trappas upp. En sån utveckling spelar bara högerextremismen i händerna eftersom de själva går in för den så hårt.

Revolutionära fronten är en särprodukt som själv säger att man inte är en del av vänstern men som ändå ser sig som vänsterns sanna soldater. Det är de som tar de riktiga striderna åt oss andra, som inte kan eller vågar eller är för småborgerliga för att förstå att kampen nu faktiskt kräver manlig muskelkraft. De är martyrerna.

Oavsett vad Revolutionära fronten själva kallar sig, agerar de inte i ett självständigt vakuum. Allt de gör påverkar alla andra antifascister.

När man vandaliserar nåns kropp eller hem talar man om var man menar att den antifascistiska kampen ska utspela sig: i dunklet på en privat adress, i en blodpöl, i rättegångssal.

Det är en konstig prioritering. Ur en klasståndpunkt är den rent av vansinnig.

Våldsstrategin i ett sånt här läge aldrig kan vinna folklig uppslutning. Antingen är man med i vänstern och anpassar sig till den rådande nivån i synen på våld, eller också snubblar man runt i sin egen ökenvandring – attackerar folk bara för att de har sin inkomst på Migrationsverket. Då har man gjort sitt val och kan inte förvänta sig vare sig medborgarnas eller vänsterns stöd.

Antifascismen kan aldrig mobilisera massorna från de anklagades bänk i en rättsal.


Antifascismen måste utkämpas där folk arbetar, bor och pluggar. På brandstationer, sjukhus och där personalen säger nej, vi öppnar inte våra dörrar för högerextremister ens om de är folkvalda. På skolor där eleverna vrålar: Försvinn! I en bygdegård i Siljanstrakten.

På fotbollsläktare där supportrarna vecklar ut en banderoll till stöd för en antifascist som kämpar för sitt liv på Malmö sjukhus.

Det är där striden ska stå.

I Jönköping har Svenskarnas parti fått demonstrationstillstånd på första maj. Så jobbar den svenska polisen. Det finns ingen anledning att låta dem nassa sig i fred, men det är skillnad på att beväpna sig med stämband och beväpna sig med kniv.

Texten har uppdaterats. Joel Bjurströmer Almgren dömdes tisdag den 29 april till 6,5 års fängelse av Södertörns tingsrätt.

Senaste nytt
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet