Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Utvandrarna lysande - men var är mörkret?

Skådespeleriet i Mobergs drama saknar svärtan

Yvan Auzely, Ellen Jelinek, Kristina Törnqvist, Per Mattsson, Inga-Lill Andersson, Lotta Tejle och Andreas Rothlin Svensson är några av skådespelarna i ”Utvandrarna” på Dramaten.   Yvan Auzely, Ellen Jelinek, Kristina Törnqvist, Per Mattsson, Inga-Lill Andersson, Lotta Tejle och Andreas Rothlin Svensson är några av skådespelarna i ”Utvandrarna” på Dramaten.
KARL OSKAR OCH KRISTINAporträtteras av Rolf Lassgård och Stina Ekblad i Mats Eks uppsättning av ”Utvandrarna” på Dramaten.   KARL OSKAR OCH KRISTINAporträtteras av Rolf Lassgård och Stina Ekblad i Mats Eks uppsättning av ”Utvandrarna” på Dramaten.

När Vilhelm Mobergs utvandrare väl sitter på briggen Charlotta med destination New York så kommer ett kort avsnitt som lyfter dessa utvandrare från Sverige anno 1850 till alla tider: ”Hennes logerare var människor som lämnat sina gamla hem, men som ännu inte hade några nya. Utvandrarna var en skara hemlösa människor, kringströvande på havet. Detta skepp, där det gick fyrtio steg på längden och åtta på bredden, var deras tillflyktsort på jorden.”

Mobergs serie om de svenska utvandrarna har blivit något av ett nationalepos. Här finns bondesamhället med dess vedermödor och hierarkier, men här finns också den driftige och kämpande Karl Oskar, som vet att hävda sin rätt, om så präst eller länsman är den som försöker sätta honom på plats. Man skulle kunna säga att han förkroppsligar arbetslinjen, men under protest.

Mats Ek skriver inte åskådarna på näsan. Det är Mobergs gestalter från mitten av förrförra seklet som med sina kroppar och Irena Kraus varsamt överförda dialog skildrar hur Karl Oskar och hans familj förgäves försöker bruka den steniga jorden med alla väderlekar emot sig. Scenografin består av två stora flyttbara kulisser på vilka Aida Chehrehgoshas suggestiva bilder projiceras, ett slags grammatik för böndernas villkor - jord, lagårdsvägg, silhuetter av trädstammar. Vid några tillfällen får vi filmer från underjorden, Robert på gränsen till självmord i floden på väg att tjäna dräng hos sadisten Aron eller det trånga utrymmet på skeppets nedre däck, som spelas under scengolvet.

Med sparsam rekvisita, trälårar som tjänar som möbler, skapas en förebildlig enkelhet som är allt annat än enkel att få till. Det är skådespelarna som i korta, effektiva scener för handlingen framåt, med ord och kroppar som är koreograferade med full medvetenhet om tyngdkraften som håller ner dem i jorden. Musiken, bland annat av Benny Andersson, använder instrument som dragspel, såg och mås-fiol, ett slags folkmusik med moderna förtecken som lägger sig nära de olika känslolägena.

Här finns ett ensemblespel som frambringats i en lyckosam kombination av enskilda insatser och en regissör med koreografens erfarenhet. Mats Ek kan som få skapa ett flöde, se till att berättelsen får en rytm och veta när man bör dra ner tempot, likväl som att snabbt etablera en scen.

Lägg därtill en rad utsökta insatser av skådespelarna, som är för många för att alla nämnas, men Niklas Eks Nils, Karl Oskars far, kan på kryckor efter den olycksaliga händelsen på åkern, tala lika ljudligt med kroppen som med de få ord han får ur sig. Per Mattssons Danjel, som möter Jesus och återupptar de åkianska villfarelserna, är lika ljuvlig som nyfrälst, som ömkansvärd som sörjande sin hustrus död på skeppet. Att med övertygande naivitet gestalta Danjel utan att han blir en narr imponerar.

Storhoran Ulrika blir i Kristina Törnqvists gestalt en kraftfull kvinna som adlar sitt utanförskap och Andreas Rothlin Svenssons Arvid, drängen anklagad för att ha betäckt kreatur, är kongenial; rörande klumpig med ett inre helvete som han saknar ord för.

Från spotsk ungflicka över barna­födande bondmora och tvivlande hustru till nästan döende och förtvivlad, gör Stina Ekblad med häpnadsväckande lätthet sin Kristina. Men främst bland likar är Rolf Lassgårds Karl Oskar, som får röra sig över hela spektrumet, förbannande jorden och Gud eller krypande inför präst och kapten, ömsom ynklig, ömsom storslagen.

Finns här någon invändning, så är det den att denna Utvandrarna kan förefalla en smula för godmodig; svärtan och sorgen, eländet och hunsandet de alla känner, kommer inte till uttryck. Men slutscenen, som inte ska avslöjas, erinrar om citatet från Moberg ovan. Mats Ek skriver inte på näsan, men han påminner om andra tider, andra utvandringar.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet