Aftonbladet
Dagens namn: Gudrun, Rune
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Jag är sjukt svensk

Mustafa Can: Allsång och blomkransar är inte rasism

Häromdagen var jag på presskonferens för Sveriges Radios Sommar i P1.

Några timmar senare kommenterade en av sommarvärdarna – konstnären och programledaren Kakan Hermansson – tillställningen: ”Jag är chockad över hur sjukt svenskt det var.”

Kakan tyckte att det var nationalistiskt med ”kransarna i håret och allsången och allting”.

Syftade hon kanske även på det svenska vädret? En grå himmel vilade över oss där vi hukande i snålblåsten sjöng om sol, blå fjärdar och milda vindar mot solbruna kinder.

Menade hon också maten vi åt?

 

Klämma på färska bohusräkor.

Dillmousse med kalixlöjrom.

Kallrökt lax.

Terrin på matjessill, gräddfil och lök på kavring.

Rökt renstek med pepparrot och gräslök.

Kvibille gräddädelmousse.

Paj med svenska kantareller och västerbottensost.

 

Jo, maten var mycket god, och mycket sjukt svensk.

Efter maten sjöng Jason Diakité låten Misstänkt från sin nya skiva: ”Det är på 2000-talet och mycket har hänt. I Norge är jag svensk, i Sverige är jag utländsk.”

Och jag tänkte att valet av en av våra mest folkkära och samhällsengagerade artister som årets första sommarpratare, kanske var Sveriges Radios vackraste hommage till människans okränkbara värde.

 

Senare på kvällen påmindes jag om att det snart är nationaldag och skolavslutning och högkonjunktur för debatterna om nationalism, svenskhet och ”kulturarv”. Mina tankar drogs till hur jag som sjuåring, på min första skolavslutning, genomfors av en sinnesrörelse så kraftfull att jag trodde mig kunna lyfta vid minsta åtbörd med kroppen när de första ackorden av Den blomstertid nu kommer strömmade från orgeln.

Sverige, mitt nya hemland där vartenda föremål, varenda människa skulle vara en ny upptäckt ur vilken jag skulle väva mig ett nytt liv.

Jag tänkte också på kluvenheten som växte med åren, hur skarvarna mellan min nya och gamla värld inte riktigt ville fogas samman. Hur jag med tiden kände mig instängd i de geometriskt armerade bostadsfabrikerna av betong och med loftgångar och enorma öde parkeringstomter.

Och rotlösheten eftersom det var Svensson, Jansson och Granath som hade format samhället och var en förening av plats och tid, av sägner, myter och dikter. Och jag blott en undantagsmänniska i ett framgångsland där ingenting påminde mig om mig.

Kanske såg Kakan ändå någonting som jag inte såg?

Kanske borde jag i dag skjuta mig själv i huvudet för att jag i min jakt på att bli en del av Sverige och förstå landet bortom det jag såg – bortom Volvofabriken, de trimmade mopederna, och de avklippta jeansjackorna – använde mig av något mer sjukt svenskt än blomsterkrans och allsång.

Jag dök djupt ner i Sveriges minne, men utan allsång och humor från ”Galenskaparna”. I förorten, befolkad av alkoholister, kroppsarbetare, ensamstående mödrar och flyktingfamiljer, i den där världen av små drömmar och brustna illusioner, läste jag Sara Lidmans Jernbaneeposet.

 

Med Didrik från Månliden och Anna-Stava från Basnäs blev jag något annat än det jag hade fötts in i. Skildringen av hur stambanan kom till Norrlands inland, och moderniteten till byn, rymmer, som Nina Björk uttryckt det, det mänskliga hjärtats rörelser i tider av förändring och förankras i en konkret ekonomisk, social och politisk historia.

Så nära min egen familjs historia. Miljonprogrammets trånga gränser började vidgas.

Jag fick ett annat språk med Heidenstam och Hjalmar Söderberg, Elin Wägner och Strindberg, Gunnar Adolfsson, Jan Fridegård, Gunnar Ekelöf, Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg, Harry och Moa Martinson, Ivar Lo och Ann-Charlotte Alverfors, Dan Andersson och Lars Ahlin, Sonja Åkesson, Aino Trosell och Kerstin Ekman...

Alla dessa bönder och knektar, all denna hunger och upproren, bygdespelen, forsen, masugnarna, malmen och skogen. Utvandrarna, industrins framväxt och de barnrika statarlängorna, lungsoten och rallarlivet, fähus och loge. Och naturen, sjöarnas skyblå vatten med solskenets gullblänk över böljorna, den tunga doften av besk grankåda och sött björklöv, sommarens första smultron och septembers rödblossande lingontuvor.

Genom främst den svenska arbetarklasslitteraturen kom jag landet och dess själ närmare. Historien och landskapen förvandlades till talande pusselbitar i en större berättelse där även jag – främlingen – nu ingick.

 

Kakan Hermansson vill väl, men med sina uttalanden skänker hon legitimitet åt rasisternas hjärnspöken om att allt svenskt är hotat. Hon reproducerar ofrivilligt nationalismens ytliga förståelse av tingens ordning.

Flaggan, allsången, kransen, traditionerna och symbolerna för kulturarv kan aldrig vara rasistiska så länge de inte brukas som en nationell förhävelse gentemot ”de andra”.

Om inramningen av Sommars presskonferens var nationalistisk, hur ”sjukt svenska” är då inte diktarna och berättelserna som var gåsaryggen varifrån mina Sverigebilder kom att formas? Samma diktare och berättelser som nationalister åberopar i kulturkriget för att göra svenskarna svenskare.

En av dessa diktare, Nils Ferlin, frågar i en dikt: ”Vem är min nästa?” för att i nästa mening svara: ”Jo första bästa”. Det vill säga även den där som ser ut som jag.

Denne Karlstadsfödde poet, är lika sjukligt lagrad mellan mina revben som Jason Diakités versrader.

Mustafa Can

Mustafa Can
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler