ÅSIKT

Stoppa Hanne Kjöllers lögner

Gellert Tamas: Hanne Kjöllers felaktiga artiklar fortsätter att smutskasta de apatiska barnen

Kan bli rättssak Ledarskribenten hanne Kjöllers artiklar sprider sakfel om de apatiska barnen långt efter att de publicerats. Journalisten Gellert Tamas hotar med rättsliga följder om inte felen åtgärdats inom tio dagar. Foto: Anders Deros
Kan bli rättssak Ledarskribenten hanne Kjöllers artiklar sprider sakfel om de apatiska barnen långt efter att de publicerats. Journalisten Gellert Tamas hotar med rättsliga följder om inte felen åtgärdats inom tio dagar. Foto: Anders Deros
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det råder en värld på Dagens Nyheters ledarsida. Och en annan utanför redaktionens väggar. Så skulle man kunna sammanfatta en av förra årets största medieskandaler: Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn.

Hanne Kjöller, en av DN:s mest profilerade skribenter, anklagade landets journalister för att medvetet och ofta skapa ”en helt felaktig bild av verkligheten” genom att ”utelämna vissa avgörande uppgifter”. Jag har ”svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner”, skrev hon och avfärdade rapporteringen med epitetet ”offerjournalistik”.

DN:s ledarskribent föll tungt när det visade sig att hennes bok byggde på just ”halvsanningar och hellögner”. Kjöller påstod bland annat att en känd krögare ägde en bostadsrätt värd miljoner när det i själva verket var en hyresrätt, hon hävdade att Janne Josefsson sagt att han, och andra journalister, ”stärker de tester vi driver och trycker undan det andra”, när han i själva verket varnat för att falla i denna fälla och hon framförde också felaktiga uppgifter om Daniel Velascos prisbelönta radiodokumentär Den fastspända flickan.

Vi som följt Kjöllers arbete närmare blev knappast förvånade. Frågan är om någon medarbetare på någon svensk tidning så ofta struntat i fakta, förvridit utsagor eller helt enkelt fabricerat uppgifter – och ändå fått tidningsledningen med sig. Några exempel: Filosofie doktorn i statsvetenskap, Björn Johnson, visade i sin bok Kampen om sjukfrånvaron hur DN:s ledarsida, via Kjöllers artiklar, lyckades etablera den felaktiga föreställningen att den stora ökningen av sjukskrivningar i början av 2000-talet berodde på överutnyttjande och missbruk, när forskningen snarare visar att det handlade om att sjukskrivna inte lyckades eller gavs möjlighet att återgå i arbete.

Jag beskrev (Aftonbladet Kultur 25 sep 2013) hur DN:s ledarsida publicerat påhittade citat och faktauppgifter av Kjöller kring mina reportage om de apatiska barnen och hur Kjöller, i en annan ledarartikel, räknat med allt från en norsk rättspsykiatriker till en travhäst i statistiken, för att stärka sin tes att Stockholmsförorten Husby inte ligger i medie-skugga.

Kjöllers förlag Brombergs reagerade på den massiva kritiken genom att ge ut en ny, reviderad utgåva av boken. Hela kapitlet om krögaren togs bort, liksom citatet som Kjöller tillskrev Josefsson, och flera fel om Velascos dokumentär rättades.

Brombergs är inte det enda förlag som reagerat på sakfel. Så sent som i februari drog Norstedts tillbaka Paul Frigyes bok om Jan Guillou på grund av av några faktafel. Andra förlag har gjort likadant, Bonniers har till exempel stoppat böcker av Herman Lindqvist vid två tillfällen, efter att denne felaktigt utmålat en person som antisemit.

Och häri ligger Kjöller-affärens kärna. Samtidigt som förlagsvärlden verkar försöka ta sitt publicistiska ansvar, rättar sakfel och drar tillbaka upplagor, ofta till stora kostnader, har DN valt en helt motsatt väg. Ledningen har fram till i dag vägrat att rätta Kjöllers fel, trots att de pressetiska reglerna tydligt föreskriver att ”felaktig sakuppgift skall rättas”.

I DN:s digitala arkiv är Torgeir Husby därför fortfarande inte en norsk rättspsykiatriker, Hans-Erik Dyvik Husby inte en känd norsk musiker och Husby Lynet inte en travhäst – de är alla en Stockholmsförort.

Chefen för DN:s ledarredaktion, Johannes Åman, hävdar att en rättelse, med ett klargörande mellan vad som är häst och förort, skulle vara ”förvirrande” för läsarna (Medievärlden 27 sep 2013). Exakt samma svar fick jag av tidningens chefredaktör Peter Wolodarski, när jag krävde en rättelse av Kjöllers faktafel om de apatiska barnen. Det skulle vara ”obegripligt för läsarna”, svarade Wolodarski.

Det offentliga samtalet ska och måste ha högt i tak, men den mediala debatten måste också bygga på att de fel som alla redaktioner och journalister kan göra sig skyldiga till tydligt och klart rättas.

Det är när redaktörer inte följer de etiska riktlinjerna som det blir möjligt för enskilda medarbetare, likt Kjöller, att förvrida hela debatter, som hon lyckades med i frågan om sjukförsäkringarna. Och som hon försökt att göra även i frågan om de apatiska barnen.

Utpekandet av de apatiska barnen som bluffmakare och de många avvisningarna, där svårt sjuka barn bokstavligen bars ut från sina sjukhussängar för att sedan dumpas på flygplatser världen runt, är en av det moderna Sveriges största skandaler. Det har jämförts med både baltutlämningen och 1900-talets tvångssteriliseringar.

När jag i ett reportage i Uppdrag Granskning, senare följt av boken De apatiska hösten 2009, avslöjade att det inte fanns ett enda belagt fall av manipulation, och att regeringens egen utredare spelat en huvudroll i att skapa de många ryktena och vandringssägnerna, väckte detta mycket stor uppmärksamhet.

En av de få röster i det offentliga samtalet som ansåg att det inte fanns någon anledning att kritisera de ansvariga var – DN:s ledarsida. Precis som i debatten om sjukförsäkringarna drev man, via Kjöller, linjen att det snarare handlade om bluff och båg, även om det inte framfördes lika uttalat denna gång. Men i likhet med Kjöllers bok var även hennes närmare halvt dussin artiklar om de apatiska barnen, varav tre på ledarplats, fyllda med fabricerade citat och sakuppgifter.

Jag har ett flertal gånger försökt få Wolodarski att rätta dessa många och allvarliga sakfel. Han har konsekvent vägrat, vilket reser flera viktiga principiella frågor.

De digitala arkiven har förändrat medie-bilden. Tidningsartiklar har förflyttats från dammiga arkiv till omedelbar – och ofta evig – åtkomst på internet, vilket innebär att varje orättat fel förföljer varje yrkesperson. Kjöllers artiklar är till exempel lätt tillgängliga genom mediearkiv som Retriever och Newsline och ger näring åt så kallade ”troll” som ständigt hänvisar till dem.

Än allvarligare är att artiklarna fortfarande påverkar debatten om de apatiska barnen.

I dag råder enighet inom läkar- och psykiatrikåren om det som jag avslöjade för några år sen. Ny forskning visar att barnens sjukdom var och är högst reell. Socialstyrelsen har till och med gett barnens uppgivenhetssymptom en egen diagnoskod i läkarmanualen ICD-10. Men de röster, nästan alla på den yttersta högerkanten, som fortfarande hävdar att det handlar om manipulation, citerar gärna och uppskattande Kjöller. Därmed lever ifrågasättandet och smutskastningen av de apatiska barnen, med hjälp av DN:s ledarsida, vidare än i dag.

Till syvende och sist handlar denna fråga om hela det pressetiska systemet. När Sveriges största morgontidning vägrar att följa de etiska riktlinjerna hotas inte bara det offentliga samtalet, utan också hela det självreglerande system som baseras på ett pressetiskt regelverk, framtaget av branschens egna aktörer: Tidningsutgivarna, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Tidskrifter och Publicistklubben.

Med tanke på den fortsatta spridningen av DN:s artiklar om de apatiska barnen har jag nu bestämt mig för att göra det som jag borde ha gjort för länge sedan.

I dag lämnar jag tillsammans med advokaten Rickard Wallentin, som även arbetar för mitt förlag Natur & Kultur, en skrivelse till Wolodarski där jag och Wallentin kräver att DN, i enlighet med de pressetiska reglerna, inför rättelse av de felaktiga sakuppgifterna. Vi vill ha denna rättelse inom tio dagar. Och vi är beredda – i värsta fall – att gå vidare rättsligt.

Vi har valt att fokusera på två ledar-artiklar med fyra av de värsta faktafelen. (se www.deapatiska.se) Det handlar om ett ”citat” och en ”faktauppgift” som Kjöller åberopar och kritiserar, men där varken ”citatet” eller ”faktauppgiften” existerar utan är påhittade av Kjöller.

Utöver detta handlar det om två fall där Kjöller, och därmed DN:s ledarsida, går i god för uppenbart felaktiga uppgifter framförda av några av de ansvariga bakom skandalen. Ett fall där två chefsläkare hävdar att besök från Migrationsverket på en avdelning aldrig ägt rum, trots att besöken är diarieförda. Och ett fall där en åklagare, en väninna till Kjöller som jag intervjuat, påstår sig ha blivit utsatt för ”systematiska förvrängningar och förfalskningar”, trots att bandinspelningar av intervjun visar att hon blivit helt korrekt citerad.

Felen i artiklarna är så många, så grova och så uppenbara att de är förtalsgrundande. Och de borde självklart ha rättats för länge sedan av DN, på samma sätt som Kjöllers felaktigheter rättades av hennes bokförlag.

Bollen ligger nu hos dig, Peter Wolodarski! Om du fortsätter vägra rätta Kjöllers fel kommer detta inte bara att leda till att du förlorar din publicistiska trovärdighet, det kommer också att rasera tilltron till den tidning du leder. Frågan är: Vilken värld vill du ha? Tänker du följa de pressetiska reglerna?

Eller vill du hellre ha en återgång till en samhällsordning där endast rättsväsendet och domstolarna återstår för de som anser sig felaktigt behandlade. Det var just för att undvika en sådan situation som det första pressetiska regelverket infördes 1916.

Valet borde vara lika enkelt som självklart. Eller hur, Peter Wolodarski?