ÅSIKT

Svensk country från medelklassens mage

Martin Aagård Norlins texter får mig att inse att jag är en neanderthalare

Annika Norlin på Way out west 2014
Foto: THOMAS JOHANSSON
Annika Norlin på Way out west 2014
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hälften av alla människor som påstår att de gillar musik ljuger.

De är inte alls intresserade av musik, utan av texter. Deras favoritartister heter Bob Dylan, Kent och Patti Smith och de kan sjunga alla sina favoritlåtar till flingaflinga-gitarrkomp och se oerhört lyckliga ut.

Annika Norlin, mer känd som Säkert! och Hello Saferide är en av våra folkkäraste indieartister. Kanske inte lika poppis som den ironiskt sentimentale ­Håkan Hellström. Norlin är snarare en Lasse Winnerbäck för Way out West - och det ­menar jag ­inte negativt. En creddig historieberättare som lyckats nå ut brett med starka noveller om det känslomässiga kaoset i medelklassens mage.

I samband med releasen av hennes nya skiva The fox, the hunter and Hello Saferide (fem plus!) ger hon ut sina samlade texter i bokform på indie­förlaget Teg publish­ing.

Och i det helt underbara förordet berättar Norlin hur hon som ung i Östersund valde skivor genom att ­läsa textkonvolut. Var inte ­texterna bra och snyggt typograferade brydde hon sig inte ens om att provlyssna.

Man är olika. Jag kan ­inte texterna till mina favorit­låtar. Jag är värdelös på karaoke och väljer ­musik efter trumljud. Norlin kallar oss som inte lyssnar på text för ”neanderthalare”. Det kanske är en rättvis beskrivning. Musik för mig är inte en intellektuell verksamhet.

Men popmusiken har alltid varit hem för en parallell litterär tradition där Norlin, som är journalist i grunden, placerar sig stadigt. Vill man hårddra det är hon ­nästan en countryartist. Hennes låtar om krossade hjärtan är i alla fall snudd på magiskt ­tårframkallande.

Norlin påstår att hon har svårt att skriva utan att göra musik. Det förstår jag. Den som saknar känsla för rytm kan inte skriva. Och det ultrakoncentrerade ­historieberättandet i en poplåt tvingar fram formuleringarna ur en märklig match mot ljuden. Det kan ta evigheter, men när det är klart kan en punchline ­levereras med en punch. Ett ande­tag kan bli betydelsebärande.

Norlin skriver att man ska lyssna samtidigt som man läser.

Jag lyder och hör på basen i Dansa, fastän och Göteborgs-gitarrerna i Vi kommer att dö samtidigt och känner mig lite som en utdöd människoform.

FAKTA

Texter

Annika Norlin

Teg publishing