ÅSIKT

Oförutsägbar sidvändare

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Lotta Lundberg (född 1961) visar litterär styrka och säkerhet i nya romanen.
Lotta Lundberg (född 1961) visar litterär styrka och säkerhet i nya romanen.

Baksidestexten jämför Lotta Lundbergs Timme noll med Timmarna, men jag vet inte jag. Visst, här finns kvinnor i olika handlingsspår, men Lundberg har en distinkt egen stil. Romanen är tjock av innehåll, huvudpersonerna fulla av vilja och intensitet, och man känner författarens strama tyglar över litteraturdjuret hon skapat. Snarare än till Timmarnas upphovsman Michael Cunningham går tankarna till den tyska författaren Juli Zeh, om man nu alls ska jämföra. Det är en skicklig stilist med ganska kyligt temperament som här vill vrida och vända på frågor om tro, konstnärligt skapande, kris, skuld och moral.

I centrum står tre kvinnor i olika tider men alla förankrade i en europeisk, kulturell borgerlighet. I mitten av 80-talet har tonåringen Isa sargat en docka hemma i villan i ”Uppsala docentghetto” och måste gå i psykoterapi. Terapeuten heter Ingrid och får en egen berättelse som utspelar sig tjugo år senare, då hon lämnat sitt arbete och är prästfru på heltid i skärgården.

Viktigast i boken är Hedwig Lohmann, som vi möter i ett förött Berlin precis efter krigsslutet 1945. Karaktären bygger på Mellanöstern-reportern och författaren Cordelia Edvardsons mor, Elisabeth Langgässer. Edvardson, som avled 2012, skildrade själv sin uppväxt i boken Bränt barn söker sig till elden som utkom 1984.

Det är en fruktansvärd historia. Modern, författare och sträng katolik, fick Cordelia med en judisk man utom äktenskapet. Edvardson har beskrivit sig som ett gömt barn, som skulle skonas från andras reaktioner. Efter nazisternas maktövertagande blev hennes judiska bakgrund ett allt större problem. Mamman hade gift om sig och för att skydda familjen från farorna med en gul stjärna på dörren sändes dottern runt och till slut skedde det oundvikliga. Hon fördes först till Theresienstadt och sedan till Auschwitz. Hon överlevde och kom med de vita bussarna till Sverige.

Här ligger ett svek begravt och det tar Lotta Lundberg fasta på när hon ger röst åt en fiktiv Elisabeth Langgässer. Hon renodlar berättelsen – borta är mannen och de andra barnen hon fick med honom – och ställer nådlöst in siktet på mor och dotter.

Det fanns utvägar för ”Flickan”, som dottern kallas, folk som visste och var beredda att gripa in och rädda henne. Men romanens Hedwig vägrar se. Hon romantiserar sitt moderskap på ett vårdslöst sätt, som en vacker svaghet i hennes kall som Författare med stort F.

Hon är också djupt religiös och ägnar sina av hunger omtöcknade dagar åt skrivande i Guds tjänst, avbrutet av påträngande tankar på vad som hänt dottern.

I hela romanen ligger religiositeten sida vid sida med konstnärskapet, som drivkrafter och komplikationer i förhållande till det den verkliga världen avkräver oss.

”Allting snällt som gärna ser sig själv i spegeln är lurt”, säger Isa. Skapande kräver extrem gränsöverskridelse, skapande människor har ofta grava narcissistiska störningar, säger Ingrid, vars Parkinsonsjuke prästmake förtrollas av en författare i bygden till den grad att äktenskapet hotas.

Hur långt borde Ingrids barmhärtighet och lojalitet sträcka sig? Kan Isas våldsfantasier förädlas till konst? Är konst ett sätt att utforska världen, eller att kontrollera, till och med frisera den till en version som känns skönare?

Lotta Lundberg ger inga svar utan låter frågorna sjunka mot botten av Hedwig Lohmanns och hennes dotters öden i andra världskrigets Tyskland.

Romanen har ett par svagheter. ”Rösten på radio” från Mellanöstern, det vill säga Cordelia Edvardson, faller ur och blir aldrig betydelsebärande, och någon gång kan jag tycka att diskussionen av tro, konst och moral tangerar det banala. Men här finns en – ursäkta det lite pompösa uttrycket – litterär resning, en styrka och säkerhet. Den gör de tre kvinnornas berättelser till fängslande, oförutsägbar läsning från första till sista sidan.

FAKTA

ROMAN

Timme noll

Lotta Lundberg

Natur & Kultur

Malin Krutmeijer