ÅSIKT

Klassiskt med ett leende

Ganska nytt mötte urgammalt på Nybrokajen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
... och Ann Sofie von Otter på Drottningholmsteatern.
... och Ann Sofie von Otter på Drottningholmsteatern.

OPERA Utövande musiker hör sällan kvalitetsskillnader i genrer, musik är antingen bra eller dålig. På Confidencen sedan några år tillbaka har Hugo Ticciati arrangerat en festival under namnet O/modernt, där mycket gammal musik möter mycket ny. Barockens Monteverdi har mött jazz och Gluck har spelats jämsides med ­rockens Prince. I samarbete med Musikaliska på ­Nybrokajen i Stockholm ­inleddes i går en serie ­konserter av liknande slag, den första med rubriken ”Chanson d’automne” - höstsång.

Ticciati leder en nybildad stråkensemble under namnet O/modernt, ett och ett halvt dussin unga, uppenbarligen begåvade ­musiker som med Anne Sofie von Otter som solist fram­förde så kallad omodern musik, ­vilken naturligtvis ­visade sig vara helt modern. Att franska chansons av ­Jacques Prévert eller Charles Trenet är moderna, råder det väl ingen tvekan om, Sting kan knappast anklagas för att vara ute, medan 1600-talskompositörer som John Dowland eller Henry Purcell måhända kan ­mötas av sådana misstankar. De kommer i så fall på skam, eftersom de kompositioner som de representerades med kan inrangeras under termen elegisk musik. ­Eller med ­andra ord: Gammal är ung.

Hos ensemblen var lusten påtaglig, den spelade ­upp­märksamt, samstämmigt och med god attack, ­ständigt med lyckliga små­leenden. Och von Otter vet precis hur röst och gestik ska förhålla sig till det ­material hon framför. Vackrast blir det med Dowland, eller Laci Boldemanns ­tonsättningar av några av Edgar Lee ­Masters grav­inskrifter.