ÅSIKT

AVSLÖJADE

Åsa Linderborg om rasisterna och interna bråken som Åkesson vill dölja

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är mycket som talar för att Expressens David Baas är Sveriges sämsta journalist. I alla fall om man ska bedöma journalistik efter Thoralf Alfssons huvud. Den sverigedemokratiske, snart före detta, riksdagsledamoten brukar ranka Sveriges sämsta journalister och ju mer insatt i SD man är, desto större chans att koras.

Jag vann det där ett år, helt orättvist. Många journalister är mycket sämre än jag och riktigt dålig är David Baas. Han har kännedom om saker innan Jimmie Åkesson hört talas om dem. Den gångna veckan har han – i samarbete med Christian Holmén och Researchgruppen – avslöjat och avsatt jag vet inte hur många SD:are. En exakt siffra kräver höghastighetsmätare.

Thoralf Alfsson petades redan i våras. Han anses vara en belastning för ett parti som vill uppfattas som normalt och tala med sunda förnuftets röst.

Ju mer Baas gräver, desto svårare blir martyrrollen. Det är inte synd om Åkesson för att hans parti lockar rasister. Allt sämre klarar han av balansakten att ta avstånd från SD:s förflutna och samtidigt bagatellisera dagsfärska uttalanden.

Vid varje avslöjande försöker Åkesson hålla sig undan. Sån är han, förstår man av David Baas sprattelfärska bok Bevara Sverige svenskt – modig i offentligheten, men konflikträdd internt. Skiten delegeras till råskinn som Björn Söder och Linus Bylund.

Sverigedemokrater bråkar med andra och med varandra. Ingen litar på nån och alla försöker skaffa sig hållhakar. Det var därför Kent Ekeroth filmade under järnrörskvällen, ett dokument som fick fötter utanför den innersta kretsen.

SD består av läckor och interna motsättningar. Dels ideologiska; hälften vill vässa främlingsfientligheten, hälften vill slipa ner den.

Dels organisatoriska. Gräsrötterna surar över bunkergängets svågermentalitet (man anställer sina kvinnor). Lokalorganisationerna känner sig brandskattade – de tvingas betala två miljoner om året för att ge Åkesson extra lön (utöver riksdagsarvodet på 59 000 kronor har han 40 000 från partiet, så ”vanlig” är han). De har också lackat ur på den dubbla måttstocken; dumma uttalanden görs på alla nivåer, men det är bara gräsrötterna som rensas ur rabatten.

Många skandaler sker på fyllan. Åtta av tio medlemmar är män; alkoholen är en del av manlighetsprojektet, men också en maktmekanism: Vem får supa vid kejsarens bord? Alkohol är också en ursäkt att göra bort sig: Jag sa kanske babbe och hora, men jag var full, okej?

Det är med andra ord ett häpnadsväckande material som Baas förfogar över, men trots det är boken lite träigt skriven. Jag önskar mig mer personteckningar, att blicken lämnar detaljerna. 

Det är smaskigt när SD avslöjas som de rassar de är, men ofta känner jag so, what, det här visste vi väl? Man måste ta dem ideologiskt, diskutera klass i stället för nation. Där får kultursidorna, forskarna och de politiska motståndarna – vänstern – ta över, men David Baas har ändå flera skarpa iakttagelser om detta paradoxernas parti.

SD har lämnat pratet om ras och hudfärg och predikar i stället kulturen som det särskiljande och förenande. Trots detta har de ingen idé om vad svensk kultur egentligen är. Trasmattor, vikingar och Verner von Heidenstam (stackars karl) är exempel de brukar ange, liksom att ha matlåda med sig till jobbet. Högre densitet än så har alltså inte denna, för dem, avgörande fråga.

I den islamofobiska retoriken prisar SD den svenska jämställdheten, men inte med ett ord nämner de att den är resultatet av ett ständigt pågående reform­arbete – som de är emot. På samma sätt säger de sig nu vara ”ett parti för HBTQ-personer”. Inte för att de har gjort upp med sin homofobi, utan för att de kan ge bögar skydd mot muslimska skägg.

SD är, med Baas ord, ”skandalresistent”. Vad som än avslöjas – folk röstar på dem i alla fall. Och varför skulle de inte? Sverige är fullt av rasister som söker en politisk hemvist. Det stora med Baas insats, är att han omöjliggör för de borgerliga opinionsbildare som för bara några veckor sen påstod att SD inte ska kallas rasistiskt.

Jag tippar på 13 procent i kväll, men det är ändå långt kvar till det 30-procentsparti som Åkesson drömmer om. Hela valrörelsen har handlat om att SD ”inte ska ges inflytande” de kommande fyra åren, men hey! – det har ju varit ett borgerligt stödparti de senaste tvåhundra veckorna. Nio gånger av tio har de röstat med regeringen. Mer oppositionsparti än så har man faktiskt inte varit.

Med SD som vågmästare har Reinfeldt haft en enkel resa. Löfven får en betydligt svårare huvudvärk i morgon.