ÅSIKT

Svenska hjältar mot rasismen

Martin Aagård hyllar folkets vardagskamp mot främlingshatet: Utan er ruttnar landet inifrån

Hånas I tron att de petar hål på en uppblåst storstadselit hånar liberala skribenter vardagens antirasister, skriver Martin Aagård.
Foto: TT
Hånas I tron att de petar hål på en uppblåst storstadselit hånar liberala skribenter vardagens antirasister, skriver Martin Aagård.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag skulle vilja utdela några ryggdunkar till ett gäng som aldrig brukar få några ryggdunkar.

Jag börjar med min kompis som varje dag på bygget tar snacket.

Alltså varje dag.

Han som funderar på att byta jobb, trots att de är stans snabbaste och tajtaste team, han tjänar bra och han verkligen gillar sina arbetskompisar.

Men han orkar inte längre. Han orkar inte längre ta snacket så fort somalierna kommer på tal.

Du får en grabbig Bajen-dunk på överarmen. Kämpa!

Sen tar jag några gamla vänner från Gävle som sedan 80-talets antiapartheidrörelse ståndaktigt stått upp för en rimligare syn på invandrare. De kräver inte att alla ska älska alla. Bara att du är rimlig. Att du inte alltid förutsätter att en asylsökande kommer hit för att försöka tjäna skitmycket pengar på din bekostnad.

Ni får en vad-länge-sen-vi-sågs-dunk med båda armarna.

Det finns flera. Alla lärare som varje dag tar det jobbiga snacket i sina klassrum. Dunk på er.

Alla som gömmer flyktingar hemma trots att budgeten är tajt. Dubbeldunk.

Skidlärare som på fritiden arrangerar downhill-cykling med nyanlända från Eritrea för att de ska inse att det faktiskt finns roliga saker att göra i fjällbygden. Förhoppningsvis kan de nyanlända överväga att stanna kvar i stället för att ta arbetslinjetåget till Stockholm när det blir dags att röra på sig.

Dunk på er också.

Och så alla ni som vet att det faktiskt finns rasism i Sverige - ett förakt för bruna människor. Ni vet eftersom ni själva är bruna.

Dunk.

Ni som vet att det finns islamofobi, en överdriven rädsla för islam, eftersom ni är muslimer. Kanske heter ni till och med ”Islam” i förnamn och har sett folk bli helt paranoida i ögonen varje gång ni presenterat er. Dunk på er.

Det tar inte slut här.

En ryggdunk till alla som självklart vet att rasister inte är onda. Som vet att man inte nödvändigtvis är rasist för att man röstar på SD. Men som ändå, trots detta, outtröttligen, demonstrerar sin åsikt att rasisten och Sverigedemokraten måste jobba med sin syn på invandrare. Därför att livet blir så mycket enklare då, därför att Sverige blir så mycket bättre om vi som bor här kan känna gemenskap.

Därför att det är deras förbannade rättighet att yttra sin åsikt.

De stod på Sergels torg i Stockholm förra måndagen. Och i Malmö. De hjälpte afghanerna som hungerstrejkade i Gävle. De hjälpte albanerna som hungerstrejkade. De går varje dag och handlar åt de deprimerade irakierna som bor i gillestugan. De skrapar bort Svenskarnas parti-klistermärkena på stationen i Tierp och Kumla. De vägrar dela ut SD-reklamen. De vägrar köra bussen med SD-reklamen.

Och det är aldrig någon som tackar dem. Jag menar det bokstavligt. Det är ALDRIG någon som tackar dem. Ingen kändistwittrare utbrister ”Fantastiskt bra jobbat av Henke och Stina för att de orkar säga sin mening” eller ”Underbart av Annika att hon skrapat klistermärken och handlat mat åt irakier”.

Det finns ingen politiker eller nyhetskolumnist som ”räcker ut handen” till dem för att de ska få vara med och bygga framtidens Sverige. Ingen opinionsbildare i storstan som vill ”prata med dem i stället för om dem”.

Tvärtom.

De får veta att de är ett problem.

Och de funderar på att sluta sina jobb. För de orkar inte. De funderar på att stänga sina hem. För de orkar inte. De funderar på att skita i allt. Klistermärkena får sitta kvar.

Jag syftar på antirasismens amatörer.

Den del av den antirasistiska rörelsen som jobbar på sin fritid. De som aldrig får vara med i paneldebatter. De som kanske inte ens kan förklara varför de gör som de gör eftersom de inte har tid att formulera särskilt mycket mer finurliga argument än ”Krossa rasismen!” Så när Jimmie Åkesson kommer till stan för att häckla genusdagis och fria medier skriker de just det.

Krossa rasismen!

De tillhör den antirasistiska rörelse som går på magkänsla, rutin, engagemang och går igång på mötet med andra människor - afghaner, ­eritreaner, Sverigedemokrater, rasister.

De kan leva med att de inte får något tack. Det har de alltid gjort. Men i den uppjagade eftervalsdebatt som nu svallar får de dessutom veta att de inte ens bör vara stolta över att de inte röstade på Sverigedemokraterna. De får nedkört i halsen att det är deras fel att ”Sverigevännerna” fått 13 procent.

I tron att de petar hål på en uppblåst storstadselit har liberala medier tävlat om att formulera sig så rått som möjligt om dessa människor.

”När ska journalister och andra SD-motståndare inse att de knuffar väljarna i famnen på partiet”, klagar ledarskribenten Sakine Madon i Dagens Samhälle (16 september).

DN:s Jonas Thente beskriver antirasisten som ”någon jävla student eller poesiläsare” (17 september). Den snabbtänkande reportern Joakim Lamotte kallar dem ”gentrifierat gynnade kulturarbetare” (17 september). ”Kvällstidningarna och aktivistvänstern som SD:s bästa valarbetare”, utbrister DN:s ledarskribent Håkan Boström på Facebook.

Det finns gott om exempel.

När Aftonbladet försökte starta en kampanj som gick ut på att 87 procent inte röstade på SD blev den omedelbart ifrågasatt.

Visst. Det här var inte ett val för eller emot SD. Men punkaren i Hofors som röstade på Feministiskt initiativ och mycket väl vet att han inte har något gemensamt med kristdemokraten i Sävsjö ändrar ändå sin profilbild från ett överkorsat hakkors till siffran 87, bara för att … varför inte?

Krossa rasismen.

Men han utmålas som en del av en oförstående, gapig elit som tutar i Vuvuzela hela dagarna bara för att han inte röstat SD. Offren för hans förakt är hans syrra och morbror som gjorde det.

Det finns en utbredd föreställning om att det inte finns någon antirasism i arbetarklassen. Den mest korkade formen av den åsikten är att antirasism hänger i hop med utbildning.

Det år en åsikt som dyker upp i alla möjliga sammanhang. I historieskrivningen om andra världskriget finns få kapitel om det folkliga motståndet mot Hitlertyskland. Desto fler om den liberala elitens upplysthet. En elit som med historiens kvitto i hand visade sig vara totalt handlingsförlamad. Men ack, så upplyst.

Och i denna eftervalsdebatt har den nått sin absurda slutpunkt - en antirasist är per definition en Södermalmsbo som jobbar med media. Något annat är väl inte möjligt?

”SD är ropet från avfolkningssverige” slår Expressen fast (19 september).

Stad står mot land, sägs det, trots att SD har nästan lika höga siffror på Södermalm som i hela riksdagsvalet 2010.

Visst är det den outbildade arbetarklassen, brun såväl som vit, som oftast möter flyktingar i sitt grannskap och sitt dagliga arbete. Vissa bryr sig inte om nåt, vissa kommer aldrig tycka det är okej att Ibrahim pratar konstigt och vissa tar stenhård ställning mot Sverigedemokratins skrämselpropaganda om dem själva och deras grannar.

De sistnämnda vet till och med att du inte behöver vara vit för att vara rasist. Att motsättningar finns mellan allehanda grupper och den som inte begriper det troligen lever i något sorts reservat.

Här har ni ryggdunken, hörni.

Jag skiter i varför ni gör det ni gör. Ni ska vara stolta.

Hoppas ni orkar fortsätta för utan er kommer det här landet att ruttna inifrån.

Alla ni som tar ställning vet att en åsikt alltid kommer med ett pris. Du blir inte älskad av alla om du trotsigt, envist, fortsätter att agera efter din övertygelse trots att det finns makthavare som utmålar dig som ett problem.

Krossa rasismen.