Aftonbladet
Dagens namn: Enar, Einar
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

”Vi skjuter politiska motståndare”

REPORTAGE Oppositionella i Ukraina mördas, fängslas eller tvingas fly för sina liv

I Kiev känns kriget mot separatisterna i östra Ukraina långt borta men ändå närvarande i alla propagandaaffischer och enorma billboards som dränker staden i budskapet: ”Ukraina är ett enat land”.

– Om det påståendet vore sant skulle affischerna inte behövas, säger Maria från det numera förbjudna socialistpartiet Borotba.

Flera av hennes kamrater har fängslats, tvingats fly landet eller till och med mördats eftersom de motsätter sig de nya nationalistiska högerpolitiker som tagit makten i Kiev efter Majdan.

Hon berättar att alla som kritiserar den ukrainska regimen beskylls för att vara separatister eller ryska agenter, även om man bara protesterar mot prishöjningar och sänkta löner till följd av de nyliberala reformerna.

 

Redan i våras förklarade den ultranationalistiske politikern Andrej Parubij, som efter Majdan blivit ledare för Ukrainas nationella säkerhetsråd, att om det inte vore för Kreml, skulle vi inte ha några problem med separatister. De styrande behöver en yttre fiende att skylla alla inhemska problem på. Men fronten går inte vid gränsen till Ryssland eller ens vid gränsen till utbrytarrepublikerna i Donbass, utan rakt igenom det ukrainska samhället.

– Myndigheternas förföljelser mot all form av opposition har skapat allt fler riktiga separatister, säger journalisten Jurij Tkatjev som jobbar på www.timer.od.ua, den sista oberoende nyhetssajten i Odessa.

– I våras var det bara en liten minoritet i Odessa som var pro-rysk. Men i dag är det fler och fler som börjar se till Ryssland efter hjälp. De upplever de nya makthavarna som nazister och är rädda på riktigt, säger Tkatjev.

– Allt förändrades efter det som hände den 2 maj.

Det som hände i Odessa den 2 maj var massakern vid Fackföreningarnas hus, då runt 50 människor mördades när ukrainska nationalister tände eld på byggnaden. Några av de som försökte ta sig ut blev ihjälslagna av fascisterna från Högra sektorn och andra militanta nationalister, medan polisen stod bredvid och såg på. Efteråt fängslades flera av överlevarna och beskylldes för att vara ryska terrorister.

På ett kafé stämmer vi träff med en av överlevarna, den unga socialisten Vlad Vojtjechovskij från partiet Borotba, och hans flickvän Maja. Han berättar om deras verksamhet i Fackföreningarnas hus, före attacken, hur aktivister från olika oppositionsgrupper diskuterade politik och debatterade med varandra. Efter den 2 maj är oppositionen i Odessa krossad, dess ledare är mördade, fängslade eller i landsflykt, förklarar han. Resten är skrämda till tystnad.

Men ni är inte rädda för att sitta här och prata helt öppet med oss?

– Odessa är vår stad, vårt hem, ingen ska tvinga oss att vara tysta, säger Maja.

Nästa dag får vi veta att Vlad har blivit gripen av polisen efter vårt samtal. Enligt Maja kom polisen på natten och hade med sig sprängämnen som de planterade i hans lägenhet. Hon säger att han riskerar mellan 8 och 15 års fängelse för terrorism.

 

Vlad Vojtjechovskij blev bara ytterligare en färsk siffra i statistiken. Enligt den kommunistiska politikern Aleksej Albu, som fram tills nyligen satt invald i Odessas lokalfullmäktige men tvingades fly utomlands efter 2 maj, sitter minst 78 oppositionella politiker fängslade bara i Odessa. I Charkiv, Ukrainas näst största stad, fängslades 314 oppositionella från april till juni enligt officiella siffror från stadens guvernör Ihor Baluta.

– Ukraina ska vara ukrainskt och den som tycker annorlunda kan ta sitt bagage, gå till stationen och sticka till Moskva, säger 29-åriga Varvara Tjernoivanenko som är presstaleskvinna för Högra sektorn i Odessa. Det säger hon i miljonstaden Odessa där 30 procent av stadens invånare är etniska ryssar och ännu fler talar ryska som första språk. Här finns också en stor judisk befolkning.

– Vi är inga fascister. Vi vill bara att Ukraina ska bli ett normalt europeiskt land, säger Varvara. Men först måste fienden, det vill säga ryssarna och kommunisterna, besegras, förklarar hon. Vi träffar Varvara utanför ett militärsjukhus där hon tillsammans med en grupp yngre tjejer insvepta i ukrainska flaggor delar ut godis till sina soldater.

 

En bit bort står två sårade värnpliktiga soldater och röker. Vi presenterar oss som svenska journalister och frågar dem om kriget. Den förste vill inget säga och börjar gå bort. Den andre som har ett stort bandage runt huvudet muttrar:

– Vad ska jag säga? Det är ett brödramord som pågår. Vi är samma folk som dödar varandra. Det räcker nu.

En av dem som driver på för att kriget ska fortsätta är affärsmannen Mark Gordienko, ledare för Medborgerliga självförsvarsrådet i Odessa, en av de många paramilitära styrkor som uppstod vid Majdan. Han sitter på en välbevakad innergård tillsammans med flera av sina män med snygga skjortor. På gården står dyra bilar parkerade och på gatan utanför står en pansarvagn med ukrainska flaggor. Mark Gordienko beskriver det som hände vid Fackföreningarnas hus som ett slag i ett inbördeskrig och att hans sida segrade.

Vad ska ni göra med alla människor som inte tycker som ni?

– Jag går med på följande kompromiss: Om de vill prata politik kan de få göra det med sina toalettstolar. Men om de kommer ut på gatorna så kommer vi att skjuta dem, säger han.

Hans män börjar plocka fram vapen ur en bil som för att visa att de menar allvar. Vid bordet där vi sitter radas det upp kulsprutegevär och pistoler tills bordet blir överfullt. Makten i Ukraina är i händerna på män som Mark Gordienko.

Det är uppenbart att Ukraina är djupt splittrat i två läger mellan de som sluter upp i den nationalistiska yran runt den blågula flaggan, och de som känner sig allt mer ovälkomna som medborgare i det nya Ukraina. Det finns också en viss klasskillnad mellan lägren, där de som stödjer den nya provästliga regeringen huvudsakligen är välutbildad medelklass och affärsman som Mark Gordienko, medan de som är kritiker oftast är enkelt folk, arbetare och pensionärer, som fasar inför de nedskärningar och privatiseringar som EU och IMF nu tvingar på Ukraina. Många av de som kämpar för självständighet i Donbass är gruv- och industriarbetare som har förstått att de inte har någon framtid i ett nyliberalt Ukraina.

– Att folk i östra Ukraina sätter sitt hopp till Ryssland, ett land med högre löner och pensioner, är inte konstigare än att de i västra Ukraina drömmer om ett bättre liv som EU-medborgare, förklarar Guardian-kolumnisten och sociologen Volodymyr Isjtjenko som forskar om sociala protester vid Kievs universitet.

– Protesterna i östra Ukraina var berättigade och kampen där var till en början fredlig. President Petro Porosjenko borde ha börjat förhandla med separatisterna direkt i våras för att försöka tillmötesgå några av deras viktigaste krav om språkliga rättigheter och ökat regionalt självstyre, och på så sätt ha undvika att Ukraina splittrades, säger Isjtjenko.

 

I stället har Porosjenko och de ukrainska nationalisterna fått EU:s och USA:s välsignelse att gå brutalt fram mot riktiga så väl som påstådda separatister. Samtidigt växer kritiken mot Ukraina från organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch.

I september framförde Amnestys generalsekreterare Salil Shetty skarp kritik mot de krigsbrott som begås av de högerextrema frivilligbataljoner som strider på Kievs sida, och HRW har kritiserat den ukrainska arméns skoningslösa bombning av civila bostadsområden i östra Ukraina. Det har också varit stor uppmärksamhet runt att Oleh Ljasjko, en av Ukrainas populäraste politiker som kom trea i senaste presidentvalet, personligen deltar vid tortyr av fångar.

– Europa är en gammal hora. Om EU ger efter för det där människorättstramset kommer Putin att få Ukraina serverat på ett silverfat, säger Mark Gordienko och fingrar på sin Kalasjnikov.

Per Leander

Journalist

Aleksej Sachnin

Ledare för den ryska socialistiska gruppen Vänsterfronten

Senaste nytt
Om Aftonbladet