Aftonbladet
Dagens namn: Jesper
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

”Släpp Dawit - av medmänsklighet”

Martin Schibbye vädjar till Eritrea på fängslade journalistens 50-årsdag

”Familjen har lidit nog” Martin Schibbye hoppas på en snar frigivning av Dawit Isaak. Foto: Stefan Jerrevång   ”Familjen har lidit nog” Martin Schibbye hoppas på en snar frigivning av Dawit Isaak. Foto: Stefan Jerrevång

Hösten 2001 stod den då 37 år unga journalisten Dawit Isaak inför ett val.

Kanske vände han sig om en sista gång, vägde på steget och såg upp mot fönstret där det lyste på tredje våningen i Hisingen.

En sista blick. Sedan flög han, medveten om riskerna, till Eritrea för att skriva.

Han kunde ha valt ett annat yrke, han kunde stannat i Sverige. Men kärleken till barnen, till sina eritreanska landsmän, till journalistiken och inte minst till pennan och pappret fick honom att resa tillbaka för att rapportera.

I dag firar, om vi nu kan använda ett sådant ord, han sin femtioårsdag i instängdhet. Barnen firar för 13:e gången en födelsedag utan honom. Den minsta, Danait, har hunnit bli tonåring. Betlehem och hennes tvillingbror Yoran fyller 20 i december. De har växt upp utan en far vars enda brott är mod.

 

Jag vill gratulera Dawit på hans födelsedag, men framför allt hylla den journalistik som ledde honom till fängelset. Tack vare beslutsamheten hos journalister som Dawit Isaak finns det texter om livet i den nyfödda nationen: nycklar till varför det blev som det blev. Berättelser från euforin efter självständigheten, tills verkligheten vred pennan ur händerna på honom och många andra.

Jag är övertygad om att Dawit fortsatt att skriva de här tretton fängelseåren: romaner, noveller och krönikor. Han har lyft de köldstela fingrarna och slagit ner dem på fiktiva tangenter i det skrovliga betonggolvet.

Genom åren har han gestaltat sina medfångar, sina fångvaktare och näktergalens sång utanför cellen. I morse beskrev han kanske den blå skärva vi ute i friheten kallar himmel.

Bild efter bild, berättelse efter berättelse, har sparats på näthinnan för att han en dag ska kunna berätta.

Jag tror att det är så Dawit håller ihop. För fråntagen sin fysiska frihet, sina kläder, kan man ändå behålla det mest värdefulla. Det ingen kan ta ifrån en. Rätten att bestämma sig för vem man vill vara.

Och Dawit är journalist. Varje dag i cellen är ännu en dag på jobbet.

 

Den stora skräcken för Dawit Isaak är förmodligen att bli bortglömd. Uppmärksamheten är viktigare än bröd och vatten. Den gör honom inte fri, men den håller honom vid liv och ger lidandet en mening. Solidariteten, det vackra i denna kamp mot klockan, fungerar som ett smärtstillande medel för både Dawits familj och som en livförsäkring för honom. När hans barn googlar på hans namn kan de se stödet i ord och handling från Kiruna till Kapstaden. Från Mona till Madonna.

De kan se att deras far sitter fängslad för en bra sak och somna stolta.

Dawits barn växer upp utan en pappa, men vi kan se till att de inte också växer upp utan en tro på medmänskligheten.

 

I detta, det brännande mänskliga, ligger kanske också lösningen. I ett läge när allt i den politiska verktygslådan har prövats och sanktionerna lagt sig som en våt filt över alla hårda ord, återstår att vädja till just medmänskligheten. Till traditionen av nåd inom den ortodoxa kyrkan.

För Dawit är inte bara en journalist, en symbol, utan först och främst en människa av kött och blod. Att släppa honom fri vore att läka såren i en familj vars medlemmar lidit mer än någon levande ska behöva lida.

Ett frigivande av Dawit Isaak på medmänskliga grunder skulle vara ett stort steg mot en verklig respekt för ­Eritrea som nation, där familjen betyder tusenfalt mer än här.

Ord förde honom till fängelset och ord ska också göra honom fri.

 

Martin Schibbye

Frilansjournalist och författare till boken 438 dagar.

Dawit Isaak
Senaste nytt
Senaste TV-klippen
Om Aftonbladet