Aftonbladet
Dagens namn: Ingeborg, Borghild
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

”Motståndets matadorer gav den dödande stöten”

Håkan Juholt skriver själv om Daniel Suhonens bok, politikens kris och visionerna som gjorde honom till partiledare

Håkan Juholt skriver för första gången om boken om spelet bakom hans avgång. Foto. TT   Håkan Juholt skriver för första gången om boken om spelet bakom hans avgång. Foto. TT
Daniel Suhonen med sin bok ”Partiledaren som klev in i kylan”. Foto: Fredrik Lerneryd   Daniel Suhonen med sin bok ”Partiledaren som klev in i kylan”. Foto: Fredrik Lerneryd Foto: FREDRIK LERNERYD

Det mörkröda blodet flyter ut över de raka, karakteristiska linjerna i Lars Norrmans målning. Matadoren sveper sin cape över tjuren. Lika beslutsamt som graciöst utdelar han den dödande stöten.

Jag köpte målningen på en auktion för en tid sedan.

Också Norrman var ojämn, men här har han lyckats fånga in våldet, smärtan och dödandet och omvandlat det till stillsam skönhet.

Matadoren bugar inför applåderna.

Tjuren släpas ut av en traktor.

Publiken lämnar arenan.

Tavlan hänger på väggen framför mig när jag samlar mig att skriva denna kommentar till Daniel Suhonens bok Partiledaren som klev in i kylan.

Det är en smärtsam bok att läsa – för mitt parti i allmänhet och för mig i synnerhet. Författaren tar sig friheter. Hans syn på sig själv och sin uppgift gör det möjligt för honom att passera gränser, otänkbara för mig.

Själv har jag inget mer att förlora eller att vinna.

Jag har redan tilldelats den dödande stöten av motståndets effektiva picadorer och matadorer. Åtskilliga debattörer, av olika färg, tar boken som inteckning för att åter dra mig i gruset och ännu en gång lustfyllt släpa ut mig från arenan.

För visst var det väl så att jag varken skrivit, talat eller tänkt under mina 35 år som aktiv i det socialdemokratiska partiet?

Mitt svar är snarare att jag ville för mycket, tog för lite hjälp, hade för bråttom, försökte göra för mycket själv, var för energisk, och att mitt engagemang därmed inte blev politiskt organiserat – och att jag av vissa aldrig fick några handtag samt från somliga möttes av hårda knytnävar.

Självklart gjorde också jag misstag.

Men segraren skriver historien.

Dock är jag stolt. Även om jag inte sökte uppgiften var det mig man pekade på.

Valet av mig var en direkt reaktion på den politik som socialdemokratin fört, det ledarskap vi haft och den samhällsutveckling vi fått.

Såväl medlemmar som väljare hade tröttnat och efterlyst någonting annat, större och bättre.

Människor ville bryta med ett uppgivenhetens samhälle. Partiet var utan självförtroende efter två raka förlustval, dessutom med osäker ideologisk kurs; som en liten jolle som så nära som möjligt försökte följa ett större fartyg.

Vi levde i den andefattiga trianguleringens tid.

Min utgångspunkt var en annan och mina ambitioner var högre.

Jag ansåg då, och gör så även i dag, att det inte är en tillräcklig uppgift för det socialdemokratiska partiet att bara följa med tiden och nöja sig med samhället som det är. Partiets uppdrag är att förändra samhället och bjuda in till en ny tid.

För en reformistisk rörelse rymmer det en existentiell skillnad mellan att leda och ledas, mellan att förvalta och förändra.

 

Axel Danielsson lade grunden till socialdemokratins storhet när han som författare till det första socialdemokratiska partiprogrammet, lät inledningen lyda: ”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier …”

Det var det unika, den utmärkande särarten, som var viktigast att lyfta fram. Att tydligt beskriva den konstituerande uppgiften, att ge svaret på frågan varför partiet finns till.

Jag gav mitt svar på den frågan redan i inledningen i det tal jag höll som nyvald partiordförande.

”Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet: - människan som medborgare i ett samhälle eller människan som kund på en marknad. Om detta – ett Sverige där vi genom social demokrati stärker allas frihet genom ökad jämlikhet – vill jag tala i dag; på denna min andra dag som ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti.”

Det var min kompass.

Jag använde det talet och min tid som ordförande till att tala om de senaste årtiondens värdeförskjutning och ideologiska kursändring och jag beskrev en annan väg framåt.

Just detta avsnitt minns jag att ombuden applåderade kraftfullt:

”Och vi måste verkligen fråga oss om det var dagens form av privata bolagsvälde inom vård, skola och omsorg som avsågs ens av de godmodigaste förespråkare av de omfattande utförsäljningar vi sett de senaste åren. Det har ju blivit allt tydligare att det är fult och fel att vi medborgare tillsammans äger och driver. Dagis, skolor, sjukhus, äldreboende, Apotek, SBAB, Vattenfall, Vin & Sprit; sådant ska i högerns nya sköna värld säljas ut till den som betalar bäst. Inte för att det är ekonomiskt försvarbart, utan för att somliga ser det som ideologiskt rätt. Vi ska inte längre äga, bara ägas.”

 

Jag vet att jag berörde människor. Jag vet att jag tände en glöd hos många och i det socialdemokratiska partiet. Vad som slocknat gavs åter liv.

En stor del av känslan då lever jag fortsatt med. Jag är beklämd av att visioner, idédebatt och drömmar om framtiden har ersatts av idéstölder, kameral förvaltning och administration.

Många människor upplever politiken förminskad till smärre justeringar av en gemensam dagordning och sällan präglad av en mer övergripande tanke än vad som är bäst för stunden.

Vad vi påtvingats de senaste decennierna är marknadens och högerns version av det postpolitiska samhället – där den pragmatiska förvaltningen står segrande ovanpå idékampens grav.

Resultatet är att framtidsdrömmarna sugs ut ur samhället. Människor som är missnöjda med en situation, som inte kan lösas genom mindre justeringar i skattesubventioner eller momssatser, utlämnas till likgiltighet eller extremism.

Vårt samhälles största utmaning är varken överskottsmål, budgetunderskott eller statsskuld – utan en arbetslöshet så hög att hundratusentals människor, framför allt unga, riskerar att för alltid slås ut från arbetsmarknaden.

Utmaningen är inte att valfriheten är för liten och de privata alternativen för få – utan att likvärdigheten i skolan har minskat, att starka privata vinstintressen dränerar välfärden på resurser och att tilltron till det gemensamma är på väg att undergrävas.

Bristen i vårt samhälle är inte heller att det är för många lagar och regler, att konkurrensen är för dålig och de välbeställda för fattiga – utan snarare att vi fördelar om för lite, att otryggheten griper omkring sig på arbetsplatserna och att den sociala, politiska och ekonomiska ojämlikheten växer. Att det gemensamma krymper.

För att kunna gå framåt, måste vi återerövra känslan, viljan och förmågan att politik är någonting viktigt och angeläget, att samhället går att förändra, att drömmar och visioner om ett bättre samhälle är viktigt – inte något farligt.

 

Utanför mitt fönster faller de eldfärgade löven. Vindens smekningar klär av träden. Daniel Suhonen klär i sin bok av mig och mitt parti. Förtroenden bryts. Det tunna vasstrå, den ventil som i plågade stunder hjälpte mig att andas, blir till författarens megafon.

Man kan ha synpunkter på det.

Men i sak ändrar inte detta något.

Jag vill inte fly från mina tankar och ord. Jag håller av dem. Jag står för dem.

Boken beskriver en värdemässig förskjutning och förändrad maktbalans i socialdemokratin. Just det gör den värdefull. I första hand är boken en skickligt skriven analys av varför jag valdes; vad det var valberedning och gräsrötter önskade komma bort ifrån och vad man önskade i dess ställe.

Att möta den berättelsen med tystnad är en maktens härskarteknik. Det är en farlig väg, för då lär vi oss inte, drar inga slutsatser, tar inte med oss någonting på resan in i framtiden.

Framför allt blir det underliggande budskapet till den uppväxande generationen att samhällsförändring, ideologi och värderingar hör dåtiden till, att politik är främst för eliterna, inte för folket. Makt och inflytande ligger vid sidan av de valda ombuden.

Av Suhonens bok framkommer – bara som en illustration av den vardag i vilken jag som partiordförande verkade – att onsdagen 12 oktober 2011 uttalar en av partiets högsta chefstjänsteman följande om mig: ”Han är borta till helgen.”

Samma dag, ovetande om den inställningen bland mina närmaste genomförde jag partiledardebatt i riksdagen och i ett replikskifte med Fredrik Reinfeldt konstaterade jag:

”Om politiken slutar att beskriva en vision för framtiden är det klart att endast förvaltandet återstår. Jag lyssnade på Monica Zetterlund i morse. Vart tog ni vägen ljuva drömmar om en rimligare värld? Drömmer du över huvud taget om en morgondag …”

Likt Socialdemokraterna år 2010, förlorade Moderaterna valet år 2014 på oförmågan att fånga människors drömmar om morgondagen. Visioner, passion, värme och vrede saknades i båda dessa val hos de partier som inte vann människors stöd.

 

Ett resultat av årets val är att mitt parti Socialdemokraterna nu kan beskrivas som ett parti i raden av andra. Störst, men inte längre förmöget att dominera i kraft av storlek eller genom praktisk politik kopplad till de vackra grundläggande idéer som det finns så starkt folkligt stöd för.

Runt om i landet går vägen till politiskt inflytande genom samarbete med ett eller flera borgerliga partier, inte sällan med Moderaterna.

Det är inte en förutbestämd historisk utveckling att svensk socialdemokrati ska reduceras till ett 25–30-procentsparti. Det är en självvald strategi som fört partiet till den låga nivån. Våra förutsättningar att åter nå en nivå av 40 procent borde vara goda.

Vi har en uppskattad partiledare.

Svenska folket har kraftfullt avvisat det nyliberala systemskiftet och långt in i den historiskt försvagade borgerligheten finns en stark känsla av att det unika med Sverige går förlorat, att det gamla omoderna Sverige kommer tillbaka med barnfattigdom, segregerade skolor, bostadsbrist, pensioner som man inte kan leva på, fattigdom för sjuka och arbetslösa, otrygga anställningar och massarbetslöshet som biter sig fast.

Det är gammalt, omodernt, alldeles oavsett i vilka ord detta förkläds.

Vi har haft ett sådant Sverige. Det var inget bra land.

Människor vill inte dit igen.

Vi vill i stället framåt och tillsammans forma ett samhälle där vi tillåts vara medborgare, inte bli reducerade till marknadens kunder.

Ett bättre, mer solidariskt och tryggt samhälle, där vi har råd med varandra.

Underskatta aldrig det folkliga stödet för en sådan politik.

Håkan Juholt
Håkan Juholt efter att ha blivit vald till partiledare för Socialdemokraterna 2013.   Håkan Juholt efter att ha blivit vald till partiledare för Socialdemokraterna 2013.
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet