ÅSIKT

Regeringen saknar kulturpolitik

Förmår inte formulera innehållsmässigt trovärdiga utgångspunkter

1 av 3
Medlemmar i miljöpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp är bland andra cirkusdirektören Tilde Björfors, . Foto: MORALES
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är möjligt att medlemmarna i Miljöpartiets nybildade arbetsgrupp för kulturpolitik är glada och fyllda av tillförsikt inför de epokgörande samtal om kulturpolitik de ska föra. Enligt Victoria Greves rapportering i Kulturnytt (12 nov) ska de inte ta sin utgångspunkt i tråkiga beslutsärenden utan börja mer i den visionära delen, där man kan vara med och förändra världen.

Det är till och med högst sannolikt att de är väldigt glada.

Jag har verkligen ingenting emot glada människor och att förändra världen (till det bättre), men samtidigt är jag en smula skräckslaget förundrad inför den bekymmerslösa brist på gehör som politiker av alla slag, regering och opposition, inklusive den nybildade arbetsgruppen, har visat inför de kulturfientliga förslag som den nya regeringen redan hunnit med att presentera (nedläggningen av Terminologicentrum, Medelhavsinstituten och Myndigheten för kulturanalys).

Nedläggningar och neddragningar på områden som kan tyckas pengamässigt små men som är strategiskt väsentliga och principiella, om man vill slå vakt om en hållbar kulturpolitik. Detta har redan påtalats av Björn Wiman, Åsa Linderborg och senast Maaret Koskinen, medan företrädare för regeringspolitiken som mest harklat sig om förnyad beredning och möjlighet att korrigera. Men ingen har – nota bene! – tagit frågeställningen på allvar.

Jag håller helt med Stina Oscarson om att ingenting blir löst genom att kultur­ministern byts ut. Men jag befarar att krisen är betydligt djupare än så: regeringen har ingen kulturpolitik.

Hur själva överlämnandet av detta ”ingen” har gått till och vilken kohandel och palatsputscher som fått Social­demokraterna att överlåta det maktpolitiskt förment ointressanta kulturministeriet på Miljöpartiet är en historia för sig.

Vad som återstår är dock att inga samtalsgrupper i världen kommer att kunna råda bot på det, så länge deltagarna inte förmår formulera ens några innehållsmässigt trovärdiga utgångspunkter.

Oscarson, medlem av nämnda grupp, försöker själv ta sig ur det ideologiska snömoset med mera av samma slag: att måla en blomma eller skriva en dikt vore det mest provocerande för kapitalismens logik. Det är en tanke som är en puttinuttigt nednött metafor, och ­lika missvisande. Det finns säkert blomstermålningar som går att oprovocerat förena med kapitalistisk logik på något konstgalleri, eller dikt som kan ingå i någon världsstjärnas hitrepertoar. Utan ironi.

Vad man behöver göra är att befria sig från en understucken, anad men sällan utsagd föreställning om kulturen som en behållare av det goda. Oavsett om man ser det goda som entreprenörens bidrag till ekonomin, kulturupplevelsen som en förstärkare av folkhälsan eller inspiration för huvudet och själen, så är tanken på godheten redan där.

Ännu mer skräckinjagande är deras föreställning att kulturpolitik skulle vara särskilt kul, eller möjligen att den ska befrämja allt som är gott och roligt. Allt som är ”tråkigt”, om man ser till de tråkiga sparvar som redan skjutits, är det som är långsiktigt, långt borta, utspelas på främmande språk och innehåller ordet ”analys”.

Vad kulturpolitikerna borde analysera är ju i stället de ”tråkiga problemen”, till exempel vad det innebure kortsiktigt och l-å-n-gsiktigt om Amazon – för att bara ta ett exempel – etablerades i ett så litet språkområde som det svenska? För bokhandlarna, för bokförlagen, för litteraturkritiken, för författarna och för den svenska litteraturen. Och det är inte säkert att den med Amazons förmodade etablering förutspådda ökade andelen e-böcker innebär något automatiskt uppsving för bokläsandet.

För att kunna konstatera det krävs det ”tråkiga” analyser. Är USA med sin stora andel e-böcker ett mer bokläsande samhälle än det franska med sin minimala andel? Och finns inte faran att vi stirrar oss blinda på en enda teknisk lösning för att öka läsande och förstärka läsförståelsen, när möjligen andra faktorer spelar en minst lika viktig roll, men som då förvisas till ”det tråkiga”?

Redan har den nya kulturpolitiken nedlagt minst tre ”tråkiga” sparvar, men det är inte säkert att det blir mer kulturellt spannmål och fler Disneycitat i ladorna för den skull. (”Jag är tuffare än somliga tror”, säger Alice Bah Kuhnke, på samma sätt som Mowglii på julafton.)

Allan Fagerström skrev en gång att så snart han läste att någon påstods vara influerad av Nietzsche, blandade han till en grogg på whisky och sodavatten. När jag hör talas om uppsluppna kulturpolitiker, nöjer jag mig än så länge med ett glas Schweppes lemon fusion.

Göran Sommardal