ÅSIKT

Stoppa attackerna mot tiggande romer

Mattias Gardell om ett mänskligare alternativ till tältlägren

1 av 2
TÖMMER LÄGRET Polisen rev romernas kåkstad i Högdalen utanför Stockholm i september. I helgen attackerade vandaler en husvagn på samma plats. Foto: VILHELM STOKSTAD
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Tiggande romsk kvinna - en vanlig syn i Sverige.
Tiggande romsk kvinna - en vanlig syn i Sverige.

I helgen attackerades två romska läger i södra Stockholm. Igen.

I Liljeholmen stormades ett litet tältläger under natten mot lördagen av ett tjugotal män. Min vän Alexandru, som brukar sitta utanför vår lokala Konsumbutik, låg påbyltad och sov i sitt kalla tält tillsammans med sin gravida hustru, Drina, som väntar sitt tredje barn, när han vaknade av vrål utanför. 

”Ut!” ”Stick härifrån”, ”Jävla pack”.

I mörkret stod maskerade män. En av dem sköt med pistol i luften. Alexandru och Drina flydde, hals över huvud, medan angriparna systematiskt skar sönder tält, liggunderlag och tillhörigheter.

Natten därefter attackerades en husvagn i Högdalen, uppställd nära det läger som stod i lågor tidigare i höst, där en romsk man dog.

Helgens angrepp var inga isolerade händelser. Under hösten har en våg av antiromska hatbrott sköljt över landet. Det exakta antalet vet vi inte, då många romer, liksom Alexandru och Drina, känner sig rättslösa och drar sig från att gå till polisen.

”Det här är bara början, snart kommer det att eskalera”, myser en av alla anonyma entusiaster i diskussionstråden ”Kniv­attacker mot tiggarläger” som pågår på Flashback. ”Någon dag så kommer döda zigenare att påträffas i skogarna runt om i landet”.

På fora som ”Romska läger i Sverige”, ”Invandrare som tigger” och ”Ska plocka zigenare” flödar hatet ohämmat. Vandringssägner om romska tiggarligor som åker lyxbilar och räknar guld varvas med tal om romer som kackerlackor, råttor, ohyra. Parasiter som suger ut sin värdbefolkning, bedragare som nyttjar svenskar som dumma tjänstehjon och arbetshästar.

Skrivbordskrigare hetsar varandra till stordåd, dokumenterar var romerna rör sig, var de sover, diskuterar hur de kan angripas. Hur man får myndigheterna att göra ”städjobbet”: Tipsa polisen, exploateringskontoren, kronofogden, stadskontoren. Klaga hos Ica-handlaren, Konsumföreståndaren, vaktbolagen. Få dem att avhysa romerna. Driv dem från plats till plats. Fyll deras läger med sopor, skär sönder däcken på deras fordon, tänd eld på deras tält. Ge dem inte mat, värme, kläder, jobb, vänlighet. ”Sens moral : Får du in en råtta i källaren – mata den inte – då blir den permanent boende”.

Anständighetens vallar brister. Romhatarna känner vinden i ryggen.

Under valkampanjen trafikerade SL:s bussar staden med hetsbudskap mot romska tiggare, som illustrationer för hur ramarna för det som kan sägas offentligt förflyttades.

SD gjorde rekordval.

Angivarnas tips mottas av myndigheter som avhyser läger på läger. I år har sextiofem läger avhysts, enbart i Stockholm. Polisen slarvar öppet då bränder i romska läger skall utredas, men tar sin plikt på allvar då lägren skall tömmas.

Varje avhysning, varje angrepp applåderas på nätet: ”flaggan i topp och låt champagnekorkarna flyga i taket”. Även om röster vill se ”landsförrädarna” i regeringen ”hänga i ståltråd i ett slakthus”, uppfattas lokalmyndigheter, polis och allmänhet stå på de antiromska nätkrigarnas sida.

Detta kan inte fortgå. Regeringen måste ta hotbilden på allvar. Ge polisen uppdraget att samordna insatserna mot den antiromska hatbrottsligheten. Visa politiskt ledarskap.

Det duger inte att låta det vara upp till kommuner, kyrkor och frivilligorganisationer att ta hand om problemen eller låta dem vara. Fördela resurser och tydliga riktlinjer: ingen skall behöva sova i skogen i vinter. Inga fler avhysningar av romska läger om ni inte kan erbjuda tak över huvud, värme och vatten någon annanstans.

Romer är inga problem om vi inte gör dem till det. De romer jag talat med har alla kompetenser och färdigheter. De är snickare, murare, målare, hantverkare, bönder, djurskötare, frisörer, skönhetsvårdare och kulturarbetare.

De är inte här för att de gillar att tigga vid våra fötter och frysa i regniga skogar. De kom hit för att söka möjligheter till inkomst och värdighet, för att kunna försörja familjen och ge sina barn en bättre framtid. Det är inte konstigare än de svenskar vi hyllar i epos som Utvandrarna och Nybyggarna, de som utvandrade till Amerika under nödåren, då Sverige var fattigt och eftersatt.

”I Rumänien finns inga jobb, ingen framtid”, berättade Alexandru. ”När jag var femton gav jag mig i väg. Först till Italien. Där fanns jobb. Jag arbetade på ett bygge, min bror skötte hästar på en travbana. Sedan kom krisen. Vi flyttade till Frankrike, sedan till Tyskland. Inga jobb, ingen bostad, inga pengar. Nu är vi här. Min fru är gravid. Jag vill arbeta. Hitta en bostad. Ett hus med värme. Jag vill att mina barn skall gå i skolan, slippa hunger och kyla. Jag vill att de skall få det bättre än mig”.

Det är givet att ansvaret faller tungt på Rumänien. Utan den diskriminering som systematiskt missgynnar romer på arbets- och bostadsmarknad, i skola och sjukvård hade Alexandru och Drina inte tvingats lämna sin hemby.

Likaså har EU ett ansvar att på allvar göra upp med den månghundraåriga antiziganism som ännu råder i Europa och bidrog till att driva Alexandru och Drina från land till land. På motsvarande sätt har Sverige att ta ansvar för den antiziganism som präglar romers levnadsvillkor här. Att ansträngningarna att få bukt med problemet inletts är lovvärt. Vi får hoppas att de utredningar och kommissioner som tillsatts leder till långsiktigt hållbara lösningar.

Under tiden måste den akuta situationen lösas. Låt oss finna alternativ till kåkstäder, tältläger och tiggeri. Avsätt mark och låt romerna bygga temporära men anständiga friggebodbyar, med el, vatten, avlopp och sophämtning. Fungerande småbyar med samlingslokaler och hantverkstäder. Erbjud utbildning, svenskundervisning och mikrolån så att de kan bilda kooperativ. Undvik lönedumpning genom reglerade avtal.

Ge dem möjlighet att bli självförsörjande, skattebetalande och produktiva invånare. Se det inte som välgörenhet utan medmänsklig solidaritet. Idén är inte idealisk, men så är heller inte utgångspunkten.

Tänk på saken, men vänta inte för länge. Vinterkylan är på väg över landet och i mörkret ruvar den fascism som närs av föraktet för svaghet och signalerna att romskt liv är ett värdelöst liv som kan låtas dö utan att de myndigheter som förvaltar vår demokrati ingriper.

Fotnot: Namnen på romerna i artikeln är fingerade.

Mattias Gardell