ÅSIKT

Den livsfarliga terapin måste stoppas

Pseudovetenskapen bakom Quick-domarna fortsätter att skada patienter och fälla oskyldiga

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Sture Bergwall (f d Thomas Quick). Foto: Stefan Jerrevång
Sture Bergwall (f d Thomas Quick). Foto: Stefan Jerrevång

I fredags (12 dec) föll en intressant dom i hovrätten.

En 56-årig pappa från Göteborg som i somras dömdes i tingsrätten för att mellan 1990 och 1999 ha begått upprepade sexuella övergrepp på sin dotter, som då var mellan fyra och tretton år, friades från alla misstankar.

Dottern är i dag 28 år och anledningen till att hovrätten inte trodde på hennes berättelser är att minnena av övergreppen uppkommit under psykoterapi. Innan terapin skulle hon inte ha känt till att hon utsatts för sexövergrepp under större delen av barndomen.

Två psykoterapeuter vittnade om att dottern inte mindes några övergrepp när hon kom till dem. Den första terapeuten kämpade tappert för att få fram övergreppsminnen, men gick bet och hotade då att avbryta behandlingen. Först då kunde patienten ”glädjestrålande” berätta att det återkommit fyra minnen och att pappan var inblandad.

Terapeuten trodde dock inte på minnena och terapin avslutades ändå. Två år senare, 2011, hittade dottern en ny terapeut. Den här gången gick det bättre. Under tolv behandlingssessioner lyckades hon delvis under hypnos få fram ”minnen”, som så småningom utvecklades till den berättelse om nio års bestialiska övergrepp som ledde till att pappan fälldes i tingsrätten.

Att hovrätten nu friar pappan betyder inte att dottern anklagas för att ljuga medvetet. I domen konstateras att hon själv är övertygad om att terapiminnena är äkta. Men de är ”till övervägande del mycket fragmentariska och utan sammanhang eller samband med hennes dagliga liv”.

Det är också dokumenterat att hon före terapin kategoriskt förnekat att hon utsatts för några sexuella övergrepp.

Det som hänt tycks vara att de båda terapeuterna genom regressionsterapi orsakat något som i USA kalls för falsememorysyndrome hos kvinnan. Patienter lockas att fantisera och med tiden förvandlas fantasierna till något som upplevs som högst verkliga minnen.

När Richard McNally, amerikansk experten på falska minnen, var i Sverige tidigare i år kallade han regressionsterapin för det värsta som hänt psykologin/psykiatrin sedan lobotomin. Patienterna anklagar familj och släkt för övergrepp som ofta påstås ha inletts under småbarnsåren. Hela liv förstörs och patienten själv riskerar social isolering som ytterligare ökar beroendet av terapeuten.

När jag undersökte Thomas Quicks terapi upptäckte jag att en av hans terapeuter på Säterkliniken gått i regressionsterapi i trettio år hos en av klinikens handledare. Vid femtio års ålder fick kvinnan fortfarande tillbaka nya ”minnen” av övergrepp som skulle ha skett under hela barndomen men som hon inte haft några som helst minnen av innan terapin inleddes. Den kvinnan är legitimerad psykolog och bedriver i dag själv regressionsterapi på en privatmottagning i Stockholm. Rättssystemet har egentligen för länge sedan gjort upp med den här sortens livsfarliga terapimetoder. Redan 2006 släppte juridikprofessorn Hans-Gunnar Axberger rapporten Felaktigt dömda, som analyserar elva fall där människor dömts till långa fängelsestraff och senare friats av Högsta domstolen. Hela åtta av fallen var sexualbrottsmål där anklagelserna tagits fram med hjälp av psykologer, terapeuter eller kuratorer.

Vid det laget var det välkänt att minnen från de första levnadsåren omöjligt kan ”återhämtas” och att den som utsätts för traumatiserande övergrepp senare under uppväxten inte behöver terapi för att minnas vad som hänt. Det var också vetenskapligt bevisat att det är förbluffande enkelt att framkalla falska, traumatiska minnen genom suggestion.

Att pappan i Göteborg så sent som 2014 överhuvud taget kunde fällas av tingsrätten ger således ingen bra bild av rättssystemets syn på ”bortträngda minnen”. Den fällande domen tycks snarast ha berott på att åklagaren och tingsrättsdomaren inte lärt sig något nytt om ”bortträngning” och falska minnen de senaste 20 åren. De är dock inte representativa och det var självklart att pappan skulle frias av hovrätten.

Det verkliga problemet finns i dag inte i rättsväsendet utan inom psykolog- och psykoterapeutkåren. Domen mot pappan visar med all tydlighet att regressionsterapin fortfarande används i Sverige. Med tanke på hur djupt skadlig den är kunde man tro att det nu pågår ett febrilt arbete med att få stopp på terapeuter av den sort dottern mötte. Men det gör det inte. Från psykologhåll är intresset för problemet i det närmaste obefintligt.

Exakt hur illa det är ställt illustreras av turerna kring Psykologförbundets så kallade Kvalitetsstandard för behandling av traumatiska minnen. Det är ett dokument som förbundets styrelse klubbade igenom 1999 som vägledning för landets psykologer vad gäller just synen på ”bortträngda minnen”.

Dokumentet byggde nästan helt och hållet på uppgifter från professor Sven Å Christianson. Samme man som under hela 1990-talet stod i domstolar och intygade att det var vetenskapligt rimligt att Thomas Quick inte bara återvann minnen av övergrepp i barndomen, utan att han dessutom ”förträngt” minnena av alla sina mord.

Kvalitetsstandarden blev således ett kraftfullt stöd för idén att traumatiska minnen från barndomen kan och bör återhämtas genom terapi: ”Kliniskt verksamma psykologer möter dessa fenomen i varje psykoterapi. Minnet av smärtsamma händelser i barndomen – och då naturligtvis inte enbart sexuella övergrepp – återkommer under terapins gång”.

Som vetenskapligt stöd för idén om bortträngning lyfte man fram en teori om blockering av minnen som jag i min bok visar att Christianson själv uppfann då han bedrev ”forskning” på Thomas Quick. Psykologförbundets ”kvalitetsstandard” utgick alltså från Christianson personliga tro på Quicks påhittade minnesproblematik.

Denna absurda ”kvalitetsstandard” vägledde Sveriges psykologer i femton år. Det var inte förrän i april i år som rekommendationen plötsligt försvann.

Min bok om Quicks terapi och Christiansons nära relation till psykoanalytikern Margit Norell hade varit ute i ett drygt halvår, när Psykologförbundets styrelse beslutade att med omedelbar verkan kassera dokumentet. Dock utan att formulera några nya rekommendationer.

I en kommuniké sade man att det var tveksamt om Psykologförbundet ”över huvud taget ska ha sådana här riktlinjer för psykologisk praktik, eller ställningstaganden för medlemmarna i aktuella vetenskapliga frågor”. Efter att i femton års tid ha vilselett medlemmarna med Christiansons och Margit Norells pseudovetenskapliga påhitt frånsade man sig allt ansvar. Det där var helt Socialstyrelsen ansvar, ansåg man.

Efter att Quicks terapi avslöjats har Socialstyrelsen verkligen tillsatt en utredning som ska identifiera farliga terapimetoder, ett senkommet men viktigt initiativ. Ingen vet dock hur man ska kunna tvinga terapeuterna att sluta använda pseudovetenskapliga metoder.

Faktum är att den som 2014 söker terapi för vanliga åkommor som ätstörningar eller depressioner ger sig ut i ett minfält. Ett olyckligt val av hjälpare kan leda till katastrof. Eventuella uppkomna ”minnen” kommer knappast att leda till fler rättegångar, men falska övergreppsminnen vållar naturligtvis ändå gränslös skada, inte minst för patienten. Och allt detta sanktioneras alltså indirekt av Psykologförbundet. Man vill gärna se lagändringar som hindrar olegitimerade behandlare att ge psykoterapi. Men man vill inte varna förbundets medlemmar för att använda terapimetoder som är livsfarliga.

De oseriösa behandlarna kan arbeta vidare ostört och patienterna lämnas åt sitt öde.

Dan Josefsson