ÅSIKT

Torv, svett och urfolk

Inga doftljus under uppväxten på 1950-talet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Doftljus fanns inte i min norrländska 50-talsbarndom. Hos ­alla lekkamrater, vare sig de bodde i villor eller i lägenheter, luktade det olika ”hemma”, och så fort man öppnade ytterdörren och steg in blev man omvärvd av ­deras särskilda varmlufts­atmosfärer. Eftersom nästan allas mammor var hemmafruar kunde det finnas vissa gemensamma noter som kaffe, köttkok, gamla opiskade yllemattor eller om man hade tur, nybakat, men det där svårdefinierat annorlunda, sammansatta som jag nu tror främst var det kroppsegna hos de olika familjerna uppskattade jag redan då.

Dofter, enstaka unika liksom de vanligaste av blandningar hör till jordens rikedom, en aspekt av lustgården som ännu inte systematiserats och ­kategoriserats och de­finierats till döds. De är ju gudbevars så subjektivt upplevda.

Men när Sara Lidman genom bokstäver och ord spårar fram ”täven” - den starka lukten av folk, djur, revir i de fullpackade, mosstätade stugorna under förra seklets Västerbottenvintrar där dagarna var korta och värmen dyrbarare än syret ryser jag lika hemligt suckande som när Kim Leine i Profeterna från Evighetsfjorden beskriver Danmarks kolonialstyre i Grönland på 1700-talet, och de varma rökiga torvhyddorna under snön där otvättat urfolk trängdes ­närapå nakna, umgicks, sjöng, skrattade och mös i stanken av svett, urin och härsket sälspäck.

FAKTA

DOFTSPÅR 3