ÅSIKT

Bitchparfym ger karaktär åt societetsfru

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Parfymbranschen har faktiskt vissa likheter med bokbranschen. Det finns finparfymer och populärparfymer, storföretagens parfymnamn exponeras genom påkostad reklam och marknadsföring, kändisar säljer parfymer och det finns parfymrecensenter och parfymbloggar. En del av dem verkar precis som bokbloggar drivas ­enbart av brinnande entusiasm.

Som ”Pojkfröken” vars parfymblogg jag hamnade i av en slump just genom bokläsning. Jag råkade nämligen bland Donna Tartts karaktärer i senaste romanen Steglitsan fastna för en av de minst intressanta, Kitsie Barbour. Ett av barnen i den klassiskt överklassiga Park Avenue-familj där huvudperson Theo Decker får bo när hans mamma dödats av bomben i Metropolitan Museum of Art. Hur Theo som vuxen kan välja, eller ens tänka sig den följsamt gulliga, pastelliga societetsbruden Kitsie till fru är en gåta för mig.

Ett av hennes attribut är Chanel nr 19. Menar Tartt något med just det parfymvalet, som jag inte begrep?

Det var i det här läget jag googlade upp Pojkfrökens personliga och närmast besatta essä om Chanel nr 19. Denna ”uppfostrande gröna strama chypre” är egentligen allt vad jag trodde Kitsie inte var, en ”grön dominatrix”, besk av Galbanum, kyligt metallisk av Irisrot, en ”mother of greens” som äger, som ”får ner nationer på knä”.

En bitchparfym, helt enkelt. ­Inte så dyr att äga själv heller, om man kör Pricerunner.

FAKTA

DOFTSPÅR 7