ÅSIKT

En ny våg av våld

Hatbrotten mot muslimer och hetsen i sociala medier ökar

1 av 2
Moskén i Uppsala utsattes under nyårsnatten för ett attentat. En maskerad man försökte bränna ner den. Foto : PONTUS LUNDAHL /TT
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Under nyårsnatten försökte en maskerad svartklädd man bränna ner Uppsalamoskén. Vittnen såg honom kasta in en tegelsten genom fönstret, följt av en molotovcocktail. När lågorna tog fart ringde vittnena polisen samtidigt som den maskerade attentatsmannen snabbt försvann från platsen.

Fem år tidigare, under nyårsnatten 2009–10, smög Peter Mangs i buskarna utanför Islamic Centers moské i Malmö. Då han såg imam Edmir Smajlaj sitta vid datorn vid moskéns upplysta kontorsfönster höjde han sitt vapen. Ljudet av skottet dränktes av smattret från nyårssmällare. Smajlaj undkom döden med en hårsmån då kulan touchade vid en blomkruka och ändrade riktning.

Under de fem år som skilde attentaten har antalet antimuslimska hatbrott skjutit i höjden. År 2011 hade 40 procent av Sveriges moskéer utsatts för vandalism, mordbrand eller bombhot. År 2014 hade siffran ökat till 66 procent, enligt en enkätstudie av Islamiska samarbetsrådet.

Alarmerande höga siffror, men ändå i underkant, då islamiska församlingar ofta undviker att rapportera incidenter till polisen. Majoriteten handlar om vandalism: rasistiskt klotter, sprayade hakkors, sönderslagna fönster, dörrar, lokaler.

Åtminstone sju moskéer har skändats då avhuggna grishuvuden eller slaktade grisar placerats i eller vid moskén. ”Tyvärr ett vanligt fenomen”, enligt Björ Blixter, presstalesman hos polisen i Västra Götaland sedan ett grishuvud påträffats vid Trollhättanmoskén i december 2013. ”Det händer nästan varje år när det börjar närma sig jul”.

Moskéer i Eslöv, Göteborg, Hultsfred, Malmö, Trollhättan, Strömsund och Uppsala har utsatts för brandattentat. Vissa upprepade gånger. Huruvida moskén i Eskilstuna som eldhärjades på juldagen 2014 kommer att tillföras listan återstå att se, då utredning ännu pågår. Nyheten att moskén stod i lågor hälsades med jubel på antimuslimska forum. ”Det är helt rätt”, skriver en man, ”bränn dessa muslimsvin levande. Vi behöver de inte i vårt land. SD 2015”.

Vi kan nu skönja ett mönster liknande attentatsvågen 1988–1992. Ny Demokrati valdes in i riksdagen, den första lasermannen härjade, lokal ryktesspridning skapade spänningar på olika orter och flyktingförläggningar sattes i brand. Under denna våldsvåg levde den organiserade och oorganiserade rasismen i symbios med varandra. Av de som dömdes för attentaten var en försvinnande liten del organiserade, majoriteten var ”vanligt folk” från orten.

Ur denna häxbrygd växte en våg av militant vitmaktaktivism fram som fortsatte under hela 1990-talet. Även om dagens mönster liknar det tidiga 1990-talet, finns också viktiga skillnader. Sverigedemokraterna har en klart starkare ställning än Ny Demokrati, det är inte flykting­bostäder utan moskéer och romska läger som brinner och ryktesspridningen sker idag via sociala media som når betydligt fler.

Vilken roll de digitala ekokamrarna spelar för dagens våldsvåg återstår att undersöka. Att de har betydelse är ställt utom allt rimligt tvivel. Både Peter Mangs och Anders Behring Breivik var uppfyllda av den rasistiska hets som dagligen pumpas ut på sociala nätforum.

Runt SD som fört den antimuslimska retoriken in i riksdagens finrum finns i dag en galax av antimuslimska hemsidor, Facebookgrupper, Youtubefilmer och twitterflöden där maningar till våld mot muslimer florerar ohejdat. Som Research­gruppen visade i ett grävande reportage 2014 döljer sig även valda SD-politiker och nämndemän bakom dessa anonyma röster. Låt mig ge ett exempel på hur det kan se ut.

Exemplet är taget från Flashback, som inte är ett hatforum utan ett modererat diskussionsforum med drygt 900 000 registrerade användare. Det som sägs där når således fler än de närmast sörjande, varför tonen ofta är mer sansad än i slutna diskussionsgrupper. Tråden ”Varför är det ingen som vågar bränna ner moskéer i Sverige?” inleddes med en uppmaning:

”Hela tiden ser jag hur folk spyr ur sig hat och ilska mot islam och alla moskéer som finns i Sverige, men … allt folk gör är att gnälla och klaga anonymt på olika internetforum. Detta klena och tillbakadragna motstånd gör att muslimerna kan fortsätta med sin tysta invasion och härja helt fritt! … [V]arför inte smyga förbi en moské mitt i natten och slänga in ett par brandbomber? Visa de jävlarna + regeringen vart skåpet skall stå? En barnsligt enkel gärning att utföra, och risken att åka fast är i stort sätt noll. Tänk om 10 av Sveriges moskéer plötsligt sattes i brand? Kanske fler svenskar skulle vakna upp och fatta mod till att göra motstånd mot invasionen av rabiata skäggtroll från mellanöstern? Själv så bor jag uppe i norra delarna av landet. Här har vi inga moskéer och knappt några muslimer ö.h.t, men om det skulle dyka upp en moské här så tänker jag banne mig fixa ihop ett par enkla brandbomber och bränna ner skiten”.

Inlägget är på flera punkter typiskt. Det börjar med anonym klagan på nätet över folk som klagar anonymt på nätet. Det beskriver en muslimsk invasion - samtidigt tyst och härjande – men ändå finns inga muslimer där författaren bor. Muslimer är således inte människor skribenten känner, men ändå vet vilka de är: de är rabiata, har skägg och är från Mellanöstern.

Deras tillhåll är lika mytiska. Moskéer byggs inte. De ”dyker upp”. Författaren positionerar sig som del av ett folk som spyr hat och ilska, ett intryck hen fått genom att frekventera antimuslimska nätforum. En annan del av svenskarna (som alltså inte kan vara muslimer) sover djupt nog att inte vakna av bullret från de digitala ekokamrarna. Som väckarklocka föreslår författaren våld: bränn tio moskéer för att tända ”motståndet” mot muslimerna och förrädarna i regeringen.

Inlägget följdes av en animerad debatt. Vissa ansåg förslaget ”korkat”, andra fann det ”kontraproduktivt” och föreslog att det var bättre att rösta SD. Mot detta anfördes att det ”ändå är ett ganska lämpligt sätt att protestera på. Särskilt bra hade varit om man lyckades bränna inne så många muslimer som möjligt”. ”Jag har tänkt samma tanke”. Nog är vi tillräckligt många för att ”fjutta eld på varenda moskejävel som dyker upp. Jag är inte rasist, men jag vill ha ett svenskt Sverige”.

Några ville ha praktiska råd. Hur gör man en brandbomb? Räcker det med en flaska bensin, en trasa och en tändare? ”Det måste vara otroligt enkelt att reparera skadorna efter så begränsad förstörelse. Om man gör sig besväret att riskera fängelse för att bränna ned skiten så vill man ju att den ska bli nedbränd till grunden”.

Andra föredrog att attackera människor, inte byggnader. ”Den enda lösningen på arabproblemet vore egentligen att systematiskt döda allihopa”. ”Varje medborgare [borde] utrustas med ett granatgevär och en automatkarbin för att ta itu med yttre och INRE fiender”. ”Misshandla invandrare är meningslöst. Det är först när man dödar dem och bränner ned deras hem (och moskéer) som det är meningsfullt”. ”Araber och negrer är inte människor så varför skulle de behandlas som människor? Alla våldsdåd mot dem och deras vidriga, kvinnoförnedrande pedofilreligion är totalt berättigade”.

Exemplet visar en modererad diskussion där inlägg som bedömdes olämpliga ströks. På mer explicit antimuslimska forum kan tongångarna vara råare. Det bör understrykas att många inlägg skrivs under pseudonym. Det går inte alltid att avgöra vilka personerna bakom åsikterna är, om argumenten är allvarligt menade eller utgör överdrifter, provokationer eller tomt skrävel.

Mängden av forum, inlägg och kommentarer som sprider agg mot muslimer och där maningar till våld belönas med gillamarkeringar ter sig närmast oöverskådlig. Hur de goda medborgare som frekventerar dessa forum påverkas, vilka krafter som söker utnyttja forumen för att främja en antidemokratisk agenda, hur mekanismerna då ord omvandlas till handling ser ut och i vad mån hetsen i sociala medier bidragit till den ökande våldsvåg som sveper över landet ter sig som en central uppgift för forskare att klarlägga.

Helst innan situationen går helt överstyr.