ÅSIKT

Sådan är Pegida-demonstranten

Stämplad som ”mobben från medelklassen”

Pegida (Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes) demonstrerar i Dresden. Foto: AP
Pegida (Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes) demonstrerar i Dresden. Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DEBATT ”Mobben från medelklassen”, lyder rubriken när den tyska tidningen Taz sammanfattar den första studien av de stora Pegida-demonstrationerna i Dresden, som publicerades i onsdags.

Den typiske Pegida-anhängaren, skriver rapportförfattarna vid Dresdens tekniska universitet, kommer ur medelklassen, är välutbildad, har jobb och en inkomst snäppet över medel. Han, för 75 procent är män, är 48 år gammal. Han är inte religiös och inte knuten till något politiskt parti. I den mån han har politiska preferenser, står han till höger. Andelen sossar, gröna, liberaler och vänsterfolk är försvinnande liten. 17 procent sympatiserar med nationalchauvinistiska Alternative für Deutschland, 4 procent med nazistiska NPD och 9 procent med Kristdemokraterna. En tredjedel av deltagarna kommer från själva Dresden, resten är tillresta. Bara sex procent från gamla Västtyskland.

Svarsfrekvensen är tyvärr pinsamt låg, bara var tredje tillfrågad har svarat och rapportförfattarna berättar att de ofta mötts med fientlighet. Men att det handlar om en protest från männen i samhällets sociala mitt går knappast att ta miste på.

Tyvärr är enkätundersökningar trubbigare verktyg när det kommer till människors motiv.

Men en sak blir tydlig: det här med islamiseringen, som är Pegidas stridsrop, är inte huvudsaken. 77 procent av de tillfrågade nämner överhuvudtaget inte islam.

Snarare kokar demonstranterna runt i den gamla vanliga högerpopulistiska häxbrygden av missnöje med politiken, medierna och invandrarna.

Dock ska noteras: i den ordningen. 15 procent uppger att de är kritiska till invandringen. Medan 54 procent är missnöjda med politiken i allmänhet. Framför allt, visar det sig i följdfrågorna, med ett för stort avstånd mellan väljare och valda, och med invandrings- och integrationspolitiken.

Vad gäller medierna, så är man allmänt missnöjda med att de är ”ensidiga och tendentiösa” och med att de upplevs ha baktalat Pegida-rörelsen.

Det kan man ta med ro. Politiska aktivister av vilken kulör som helst är ju aldrig någonsin nöjda med medierna.

”För majoriteten blir deltagande i första hand en möjlighet att uttrycka ressentiment gentemot politiska och opinionsbildade eliter, som man tidigare inte artikulerat”, sammanfattar forskarna.

De politiska slutsatserna är inte självklara. Hur nå dessa rädda, arga medelklassmän – utan att gå dem till mötes i sak och stryka deras fördomar medhårs?

Det är nu den liberala demokratins stora knäckfråga i ett Västeuropa där samma stämningar som på Dresdens gator ekar i varenda land.