ÅSIKT

Kritiken står på händer

Senaste numret det mest nördiga och sinnliga hittills

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

TIDSKRIFT Det finns något extremt lockande i projektet att fånga in upplevelsen av estetik i begrepp. Utöver det som går att översätta i berättelser, klokskap och vitsar - vad är det där som får en att hänfört rabbla en inte nödvändigtvis meningsfull fras, eller som överraskar en i ett välkänt motiv?

Ibland kallar jag det för ”effekt”. Ibland för ”det där häftiga”. Oftast säger jag nog ”rytm” - eftersom det känns friare än de striktare mödrarna ”metrik” och ”verslära”.

Tidskriften Kritiker gör ett av sina nördigaste, och oväntat mest sinnliga nummer (nr 34), när de under temat ”Balansakten, takten” samlar text och bildmaterial från olika genreöverskridande utövare. Begrepp som ”genklang”, ”uppmärksamhet” och ”djuplyssning” övervägs och praktiseras. Överlappningar iscensätts och får verkning. Att stå på händer som kritisk praktik upprättas.

När den mer klassiska sysslan med att nagelfara versfötter i en dikt av Ingeborg Bachmann undersöks hos Erik Peters är det med en ganska vacker uppgivenhet han konstaterar: ”att försöka sätta ord på varför det här föremålet betyder något för dig kan riskera att banalisera dess innebörd och få det att tappa sin kraft.”

Bland många fina bidrag blir jag ändå mest tagen av tyska poeten Monika Rincks skarpa och enormt roliga essä ”RISK och IDIOTI”, i översättning av Cecilia Hansson. Ett underbart försvar för poesins risk att vara obegriplig, och en känga åt romantiseringen av detsamma.