ÅSIKT

Flykt på rulle

Festivalfilmsparad i Göteborg om vår tids folkvandring

1 av 3
Grekiska drama ”Xenia”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vad ska vi med Europa till? Frågan hänger i luften i Laura Amelia Guzmans och Israel Cardenás sevärda Sand Dollars, där de åldrade libertinerna börjar tröttna på den slöa tillvaron i Dominikanska republiken och sakta funderar på ett återvändande, trots allt.

Geraldine Chaplins Anne har i flera år köpt kärlek av den flera generationer yngre Noeli, och nu tycks ändå drömmen om Europa leva hos båda. Europa, med sin forna elegans. Att gå i vackra skor längs med Champs Elysées. Eller att hitta arbete någonstans. Att tjäna pengar. Eller tvingas tigga av rasister.

Många filmer på Göteborgs filmfestival handlar om migrationer, både den bättre bemedlade överklassresan och den av nöden tvingade flykten.

”Alla kristna pojkar åker till Amerika” klagar fastrarna som inte lyckas gifta bort unga Badia i Villa Touma. De försöker upprätthålla ett fullständigt anakronistiskt societetsliv, mitt i det moderna Ramallah. Tebjudningar och pianospel, dygd och ordning. Ett liv som tvunget måste innehålla gränser mot de andra, muslimerna. Villa Touma av debuterande Suha Arraf är en israeliskt finansierad statslös film, på något sätt lika vilsen i världen som personerna som skildras.

I Villa Touma härskar stillheten, det eviga. Allt är som det har varit och ska så förbli. Ingen ska röra sig, varken klassmässigt eller geografiskt. Motsatsen, det sammanhang som bejakar rörelsen, är annars omhuldat i filmhistorien. Road movie, äventyr.

Men det är inte den typen som visas nu. I stället är det fattiga spanska migranter, som i Beautiful youth, hemlösa migranter i schweiziska dokumentären The shelter, svenskar som jobbar i Norge och sorglöst planerar för en bättre framtid i experimentella Världen väntar, romer som söker sig vidare och vidare i jakt på försörjning och ett anständigt liv i mycket sevärda tjeckiska spelfilmen The way out.

I flera filmer skildras känslan av tristess, av evig väntan. I dubbelfilmen Imagining Emanuel/Out of Norway förvandlas Emanuel från objekt till subjekt, från någon som ska förklaras till en person som förklarar sig själv. Emanuel kom från Liberia via Ghana till Europa, men blir inte trodd av de norska myndigheterna och fastnar i Norge, eftersom norrmännen vill skicka honom till Ghana, dit han inte är välkommen. Han får inte stanna, och inte heller åka tillbaka till sitt hemland. Efter tio års limbo lyckas han köpa falska resepapper och helt enkelt fuska sig hem igen. Livet kan börja.

Ahmed i Jag är Dublin har hamnat i en liknande ond cirkel. Dublinförordningen bestämmer första asylland, och det spelar ingen roll hur lite en flykting vill vara där och hur lite det landet kan göra. Alla tvår sina händer och skickar vidare, och det som inträffar är väntan, möten, väntan. Utvisningsbeslut, väntan.

Jag är Dublin är en skickligt byggd dokumentärfilm, som tar vid efter och delvis handlar om novellfilmen Dublin, där Ahmed spelade flykting, ungefär sig själv. Fyra regissörer lyckas, genom fram- och tillbakablickar och genom att bygga i en osäkerhet, hålla fart i filmen. Det blir ett nära porträtt av Ahmed men också en representativ bild av individens litenhet mot myndigheterna.

Filmerna skildrar en folkvandringstid, där migranter rör sig kors och tvärs i världen. Ibland hemåt, ibland stabilt någon annanstans. Från feelgoodfilmer som Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk och grekiska Xenia till lite kärvare The way out finns en tydlig trend och det är att rasism och fascism finns, vilket noteras på olika sätt. Men den öppna rasismen är inte det stora problemet. Det är i stället det institutionaliserade förtrycket, myndigheters förmåga att gömma sig bakom till synes rimliga bestämmelser. Också det förstås ett tacksamt ämne i filmens värld: den lilla människans hjälplöshet.

”Vi är främlingar överallt, och hemma överallt” är en replik från Xenia, och kunde vara motto för hela filmfestivalen. Filmens titel, som syftar både på gästfrihet, en nedlagd hotellkedja med samma namn och på främlingar (orden har en gemensam stam), är lovande – eller ironisk – med tanke på Europas läge. Jag vill ändå tro att ett nedlagt hotell är en bättre symbol för ett trasigt Europa som fortfarande rymmer möjligheter, än alla de där murarna.