ÅSIKT

När verb studsar

Jenny Högström blir golvad av Anne Carsons nya roman

Anne Carson låter det forna kärleksparet Geryon och Herakles mötas igen som medelålders i sin melankoliska berättelse.
Foto: BEOWULF SHEEHAN/PEN AMERICAN CEN BEOWULF SHEEHAN
Anne Carson låter det forna kärleksparet Geryon och Herakles mötas igen som medelålders i sin melankoliska berättelse.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Herakles och Geryons kamp.
Herakles och Geryons kamp.

Egentligen vill jag inte alls skriva den här recensionen utan genast börja om och långsamt, långsamt läsa Anne Carsons märkliga roman Röd doc> en gång till. Jag vill helt enkelt ­inte lämna dess trollkrets.

Och så har det alltid varit: Röd självbiografi, en vers­roman och fri fantasi om det bevingade röda monstret Geryon som i det antika fragmentet av Stesichoros blir be­stulen sin röda boskapshjord av ­Herakles, samt den första av Carsons böcker att översättas till svenska, golvade mig fullständigt.

Vilken glädje då att Carson, den kanadensiska klassicisten, författaren och ­essäisten, nästan femton år senare med lätt hand spinner vidare på just den historien och i Röd doc> låter det forna kärleksparet Geryon och Herakles mötas igen som medelålders, ”den ene en enslig herde, den andre på något sätt kvaddad”. Den ene kallas G., den andre Sad But Great (eller bara Sad), ett tillmäle han fått i det militära - han tycks även lida av posttraumatisk stress.

Här figurerar också Geryons ständigt rökande mamma och hennes avlägset belägna sjukbädd mot vilken allting tycks peka i en sorts vindlande filmisk resa, samt den förföriska katastrofen Ida i skotskrutig kavaj, en Matrix-liknande profet som kan se fem sekunder in i framtiden, en bilmekaniker/psykiater med flera.

Förutom det pågående antika temat, befinner sig Carson och hennes karaktärer i intensivt samspråk med såväl vår samtid som med Marcel Prousts På spaning ­efter den tid som flytt, den ­ryske absurdisten Daniil Charms liv och verk, samt Christina ­Rossetti.

Och den som är väl bevandrad i detta kanske känner igen sig - men för mig är huvudsaken med Carson att allt ändå känns så absolut nytt och överraskande.

Det är alltså inte bara vad som händer - de återfunna vännernas vindlande bilfärd över glaciärer, via en psykiatrisk klinik till mammans dödsbädd - utan framför allt hur.

Verserna rinner över sidorna i smala högerställda spalter, interfolierade av fragmen­tariska dialoger och den tämligen bisarra kören Wife of Brain.

Allt är förhöjt. Och verben formligen studsar från boksidorna, starka och suggestiva: det glöder, det djupnar, det ­suger, en karaktär segnar ner, en doft rasar fram, den vita oxen Io faller i språng.

Vid dödsbädden, där modern ligger ”som en näve kvistar under lakanet”, infinner sig dock en sorts gräns: ”[d]et luktar något. Har Proust något verb för detta?”

Och det måste sägas att Mara Lee som översatt även denna bok av Anne Carson, och som själv spelade rollen som Antigone i uppsättningen av Carsons pjäs Antigonick på Louisiana Litera­ture 2012, tycks ha absolut gehör för Carson. För än en gång lyckas hon överföra det melanko­liska, humoristiska och lakoniska, det till synes enkla och obesvärade, svindlande vackra och rörande - till det­samma.

Som när G återser Sad:

”Kärlekens sedan länge // förlorade chock pojken // mannen han känner honom. // Kände. Lejonhuvudet // det hukande språnget// ett slags slösaktighet i // honom fick dig att vilja // slunga själen genom varje // dörr. Minnet suger allting // bakåt. /---/Vi // har alla stor nytta av // separata fingrar i våra liv // men sedan får vi (som // Proust) syn på en gammal // handske och brister i gråt. // G gråter och tänker på Proust. Boskapen närmar // sig honom försiktigt.”

Konsten blir här ett sätt att hantera livet. Kärleken. Döden. Kriget. Det i grunden svårhanterliga. Som i någon eller något att hålla i handen.

Röd doc> är tillägnad en slump­generator, titeln lär vara det ­arbetsnamn programmet gav dokumentet, och som motto har den det klassiska Beckettcitatet ur Worstward ho: ”Try again. Fail again. Fail better.”

Och det är sannerligen ett kantstött, misslyckat och lite virrigt sällskap vi möter i denna melankoliska berättelse. ­”Levande i ett rum som vanligt”, som G lakoniskt konstaterar - innan någonting oerhört inträffar. Som ett vulkanutbrott, ­eller liknande.

Och någonting närliggande är det även att uppleva en performance, uppläsning eller föreläsning av Anne Carson.

Därför vill jag uppmana alla som har möjlighet att passa på när min ständiga Nobelpriskandidat gästar Stockholm i början av maj. Ni kommer inte att ångra er.

FAKTA

Roman

Röd doc>

Anne Carson

Övers. Mara Lee

Albert Bonniers Förlag