ÅSIKT

Hon sjöng jazz – inte sitt liv

Hundraåriga Billie Holidays sång tolkas fortfarande som något privat

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Billie Holiday.
Billie Holiday.

Billie Holidays Strange Fruit skrevs och komponerades av den rysk-judisk-amerikanske kommunistiske läraren Abel Meeropol, efter att ha sett ett fotografi av lynchningen av Thomas Shipp och Abram Smith i Marion i Indiana 1930.

Billie Holiday skulle komma att göra den till sin signaturmelodi, inte utan censurproblem. Hon gjorde det med hjälp av musik skapad tillsammans med bland andra Lester Young: ”I always like to sing like a horn - a trumpet or tenor sax, and I think Lester is just the opposite. He likes to play like a voice.”

Men så är det dags igen. Den här gången apropå Billie Holidays födelsedag nummer 100. Och vad det gäller är förstås det privata = det personliga. Så här sade jazz-sångerskan Isabella Lundgren i gårdagens Kulturnytt: ”Hon bär ingen mask när hon sjunger utan hela hennes liv, allt det hon är, allt det hon har känt, allt det hon har tänkt, allt det hon har upplevt - det hör man när hon sjunger. Det finns inga filter som tar bort någonting utan det är hon rakt igenom, och det lägger hon i sättet hon sjunger på och sättet hon berättar en historia på.”

Om man så kunde sjunga sitt liv, vem av oss kan göra anspråk på att ha tillgång till ”hela hennes liv, allt det hon är, allt det hon har känt, allt det hon har tänkt, allt det hon har upplevt”, så att vi kunde verifiera att det är det vi verkligen hör?

Hon sjöng - kanske som för att efterlikna ett blåsinstrument - och skapade ett nytt personligt uttryck för hur jazzsång kunde låta.

Hon sjöng inte sitt liv.

Göran Sommardal