ÅSIKT

Drömmar om guld

Fredrik Svensk ser koloniala konststölder i nytt ljus

Gyllene konststycke Runo Lagomarsino: Stulet ljus (Abstrakt i guld), 2013, bladguld på vägg och en vitrin med lampor stulna från Etnografiska museet i Berlin.
Foto: Helene Toresdotter (Privatsamling, Buenos Aires)
Gyllene konststycke Runo Lagomarsino: Stulet ljus (Abstrakt i guld), 2013, bladguld på vägg och en vitrin med lampor stulna från Etnografiska museet i Berlin.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Evidências de uma farsa [evidences of a farce]: Time and The Economist, 2011
Foto: Privat samling, Rio de Janeiro
Evidências de uma farsa [evidences of a farce]: Time and The Economist, 2011

Eldorado är i dag kanske främst en burk vita bönor i tomatsås, modell billigast, snarare än landet från artonde kapitlet i Voltaires roman Candide eller namnet på en kolonial myt om en stad helt i guld som spanska upptäcktsresande aldrig hittade i den ”nya världen” för femhundra år sedan. Just relationen mellan samtiden, upplysningsprojektet och dess koloniala verkningar är något som ständigt återkommer i Carla Zaccagninis och Runo Lagomarsinos gemensamma utställning på Malmö konsthall.

Att Eldorado också är en av utgångspunkterna för Lagomarsinos installation Stulet ljus (Abstrakt i guld) som först möter en när man kommer in i utställningsrummet är därför i sin ordning. Verket består av en monumental väggkonstruktion, tapetserad med bladguld, samt en vitrin med systematiskt upplagda lampor. Installationen presenteras tillsammans med en text som beskriver hur konstnären själv har stulit lamporna från Etnografiska museet i Berlin 2013. 

Frågan om stulen egendom i vetenskapens och upplysningens namn har jagat diskussionen om museets roll alltsedan den civiliserade människan uppfanns. Men genom att fokusera på hur ett visst ljus gjort en viss egendom synlig som just egendom, i ett visst museum, händer märkvärdiga saker.

Verket kopplar här samman ett etnografiskt ljus med ljuset som gör ett konstverk synligt. Inför denna samling lampor utan elektricitet är det nämligen omöjligt att inte vända blicken uppåt mot konstutställningens ljussättning. Om mystiken kring etnografiska objekt bygger på att de antas ha förlorat sitt praktiska eller rituella bruksvärde på museet, så uppstår en liknande estetisk effekt i mötet med dessa lampor. Att vi vet att det är just elektricitet lamporna befriats från förtar inte oklarheten kring vad det är vi ser, och i vems intresse.

Verket behandlar alltså inte bara konstens koloniala historia, utan riktar också uppmärksamheten mot en möjlighet att politisera elektriciteten som sådan. Vad har de fysikaliska effekter vi kallar elektricitet för kolonial historia? Guldväggen visar sig dessutom hämtad från Mathias Goeritz målning Abstracto en doro från 1968, ett bokstavligt försök att abstrahera Eldorado.        

Detta är ett typexempel på hur Lagomarsino arbetar med de trösklar, gränssnitt och föreställningsvärdar som gjort stulna antropologiska och arkeologiska objekt institutionellt synliga i den koloniala modernitetens sken. Detta fokus spelar också tillbaka på de mer eller mindre våldsamma villkoren för presentation av samtida konst i en offentlig miljö som Malmö konsthall.

Just därför är det kongenialt att själva utställningsarkitekturen är modifierade och designad av konstnären Luca Frei. Han har lyckats med konststycket att både ta väldigt mycket plats genom att markera delar av den befintliga interiören med starka grundfärger, och samtidigt få designen att se ut att vara gjord för just de verk som presenteras. Och här bör särskilt tjockleken på de temporära väggarna lyftas fram som avgörande för att ge verken en institutionell tung aura. 

Liksom Lagomarsino utnyttjar Carla Zaccagnini det samtida konstrummet som en plats för historisk reflektion. Den huvudsakliga metoden för detta är att göra bruk av konsthallen som en plats för jämförelser och förskjutningar. Det tydligaste exemplet på detta är presentationen av två tidningsomslag som båda skildrar Brasilien i ekonomiskt tillväxt. Time Magazine från 1956 och The Economist från 2009.

Medan Timeomslaget tar sin utgångspunkt i urbanisering från ett ovanifrånperspektiv så skildras tillväxten 2009 genom att den ikoniska jesusskulpturen som vakar över Rio lättar från sitt berg som en raket. En av många anmärkningsvärda saker med detta enkla montage är att bilden från 2009 skildrar världen horisontalt. Utan karta. Zaccagnini konst är fylld av tänkvärda trix som detta, i en utställning vars enda eventuella problem är att den helt saknar skavsår, egna skavsår.

FAKTA

Konst

» Carla Zaccagnini 

» Runo Lagomarsino

Malmö konsthall

Till och med 24 maj