ÅSIKT

Han fångade ett Sverige i förändring

Göran Greider minns Lars Tunbjörk (1956-2015)

Från Tomteland i Mora 1988.
Foto: LARS TUNBJÖRK
Från Tomteland i Mora 1988.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Lars Tunbjörk.
Lars Tunbjörk.

”Att betrakta det alldagliga med häpnad är vishet”, står det i ett nästan undangömt taoistiskt motto på sista sidan i Lars Tunbjörks fotobok Kontor. Den mångtusenåriga klokheten fångar vad det var Lars Tunbjörk gjorde när han fotograferade.

Kontorsboken som kom 2001 har jag ibland plockat fram ur bokhyllan när jag skrivit om finanskraschernas värld: Här finns världskapitalismens gråa heltäckningsmattor, tråkiga arkivskåp, sladdarna som trasslar ihop sig under börsmäklarnas bord. Människorna på kontoren i Tokyo, Stockholm eller New York blir väsensfrämmande inslag i miljön. En halväten tallrik med mat på en börsmäklares bord ser rakt av kuslig ut.

Nej, jag kände inte Lars Tunbjörk närmare, trots att vi till och med hamnade på samma mödravårdscentral på Södermalm i mitten av nittiotalet. Men jag träffade honom åtskilliga gånger.

Första gången var när han klev in på mitt lilla frilanskontor i källaren på Galago i början av nittiotalet. Jag skulle skriva ett efterord till hans bok Landet utom sig. Han hade sin förläggare med sig, Gösta Flemming. Själv sa Tunbjörk inte värst mycket. Jag fick intrycket av att han alltid stod på tröskeln till världen och tittade in i den.

När jag sen skrev ett första utkast till Landet utom sig kom han in igen och var ordentligt irriterad på några av formuleringarna där jag lät pretentiös och försökte leka konstvetare inför hans bilder. Han skruvade på sig, fnös och frustade. Han såg att min text inte var ärlig när jag försökte vara högtravande och intellektuell. Så jag skrev om det efter de riktlinjer som Tunbjörks ansiktsuttryck gav och det blev mycket bättre.

Han kändes som en vanlig pressfotograf med en lite överseende syn på vad journalisten babblade om. Han var nog Lao Tse utklädd till pressfotograf.

När jag nu slår upp Landet utom sig igen får jag samma känsla som när jag först såg dessa bilder. Jag slukar dem, glad och skräckslagen på en och samma gång. Tunbjörk hade fångat ett Sverige i övergången mellan progressivt folkhem och alltmer utpräglat marknadssamhälle.

Under åttiotalet var det som om en stor sminklåda, marknadens sminklåda, vältes ut över landet. Han fångade det historiska ögonblick då marknadsliberalismen tog ifrån en massa människor deras land och ibland deras värdighet så att de tycktes stå där ertappade och ledsna, kanske med en inplastad falukorv till extrapris i händerna.

Det är som om det hoppar en liten galen kanin vid namn Bert Karlsson över varje bild och att i varje hörn står en sorgsen Roy Andersson kvar och ser alltihop. Han fångade ett skifte i tidsandan och det kände betraktare långt utanför Sverige; den där boken blev en världshit.

Lars Tunbjörk kom från Borås och i det som blev en tredje del i ett slags trilogi, med Landet utom sig och Kontor som de första delarna, återvände han dit, till ett villaområde, i utställningen Home. Jag tror att han hade svensk landsort djupt inom sig och att det mycket var därför han såg vad som hände med den. När jag tänker på det är det smått otroligt: Tunbjörk tar mig med från världskapitalismens heltäckningsmattor ner till ett köpcentrum i Munkfors.

Men framförallt är det den där häpnaden. Jag glömmer inte när han vid ett tillfälle kikade in i mitt källarkyffe och fick syn på askfatet jag hade på bordet. På den tiden var jag kedjerökare och en glödande, rykande två decimeter hög pyramid av fimpar reste sig ur askfatet. Han sprang efter kameran för att fota. Jag skulle ge mycket för att se den bilden.