Aftonbladet
Dagens namn: Gerhard, Gert
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Förblindade av den röda faran

Åsa Linderborg: Därför har liberalerna svårt att erkänna Sovjets seger över Nazityskland

Förintelselägret i Auschwitz befrias av Röda armén 1945.   Förintelselägret i Auschwitz befrias av Röda armén 1945.
Kristian Gerner, historiker.   Kristian Gerner, historiker.

Det är nu sjuttio år sen Tyskland förlorade andra världskriget, och sen ett par månader tillbaka pågår här i Sverige en debatt där två frågor står i centrum:

Vem bar ansvar för att kriget bröt ut?

Var det från mänsklighetens synpunkt bra att Sovjetunionen i koalition med Storbritannien och USA vann kriget mot Tyskland eller hade en seger för den kontrafaktiska trojkan Hitler-Roosevelt-Churchill varit lika bra eller bättre?

Mitt intryck är att de liberaler som gett sig i kast med problemet inte riktigt har läst det jag har skrivit, vilket gör att jag har tröttnat på den här debatten; den kommer inte vidare. Det blir tydligt i de senaste inläggen, av Erik Helmersson i Dagens Nyheter den 8 april och Kristian Gerner i Expressen den 10 april.

 

Vi som känner Gerner som historiker blev minst sagt förvånade när han förra veckan kom ut som historiematerialist. I decennier har han hetsat mot allt som luktar marxism, rent av gjort karriär på det, men nu tycks han på gamla dagar ha tänkt om. Det finns mycket att säga om hans valhänta sätt att använda teorin, men det får anstå här. Och kanske är det bara en debattfint.

Ett fall framåt är också att Gerner nu erkänner betydelsen av München 1938 som en viktig del av andra världskrigets förhistoria. Det gjorde han inte i första inlägget, som gick ut på att Sovjet och Tyskland gemensamt utlöste kriget genom att överfalla Polen.

Men i övrigt, vad är det egentligen Gerner vill säga i sin artikel?

Som läsare noterar man några dunkla formuleringar om att Sovjet minsann inte ville befria andra stater från fascismen.

Det är helt riktigt, man bör inte förgylla de krigförandes motiv, en maxim som för övrigt gäller alla segrarmakter. Men trots det kan man inte frånkänna Sovjets ledning och folk en önskan att krossa Hitlerregimen. Vissa säger att det bara var av nationella försvarsskäl, några tänker att de ideologiska skälen var viktigast. Andra skulle säga att båda komponenterna fanns där men att man kan diskutera hur mycket det ideologiska faktiskt spelade in.

 

Alldeles oavsett, var Sovjets mål att krossa Hitlerregimen. För att göra det måste Röda armén driva ut tyskarna ur de ockuperade länderna. Ryssarna måste även inta själva Tyskland. I den meningen kämpade Röda armén faktiskt för att befria Östeuropa från fascismen, vad Gerner än påstår.

I Kristian Gerners ögon är den europeiska kommunismens antifascistiska strider bara kosmetika.

Kampen i Italien på tjugotalet mot Mussolini – det var bara på låtsas. Kommunisternas engagemang i spanska inbördeskriget – det var bara fejk. De tyska kommunisternas strider mot nassarna på trettiotalet – det var bara charader. Partisaner och motståndsrörelser i de av nazisterna ockuperade områdena – har det ens hänt? Röda armén på östfronten – ingen antifascistisk insats.

Att Röda arméns soldater skrek ”Smert fasjizmu” (Död åt fascismen) när de anföll, var förmodligen bara ett talfel.

Tidstypiskt framhåller Gerner att kriget mellan Sovjet och Tyskland var en ”kamp mellan två totalitära stater”. Det är en beskrivning som i viss mening är korrekt, på samma sätt som det är korrekt att beskriva kriget mellan Storbritannien och Nazityskland som en kamp mellan två imperialistiska stater. Eller konflikten mellan Churchill och Hitler som en kamp mellan två rasister. (Det här har jag skrivit om tidigare, men ingen i debatten har velat nysta i den tråden.)

Det vore dock dåraktigt att dra slutsatsen att det fördenskull var likgiltigt vilken sida som vann. Hitler var ett värre ont. Det är paradoxalt att liberalerna har så förtvivlat svårt att erkänna detta, särskilt när de i alla andra sammanhang uttrycker sin avsky mot förintelsen och antisemitismen. 

Fenomenet vittnar antagligen om Sovjets starka symbolvärde. Borgerliga debattörer får panik när nån antyder att Sovjet kanske nån gång gjorde nåt bra, exempelvis att besegra Hitler. De blir än mer förtvivlade om nån ifrågasätter dogmen att kommunism och nazism i stort sett är samma sak.

 

Det går en sorts historierevisionistisk våg över hela Europa just nu.

En dagsaktuell utvikning är Ukraina som förra veckan beslutade att likställa nazism med kommunism (och förbjuda båda), som Martin Aagård skrev om den 10 april. Det kommenterades i går av Simon Wiesenthal-centrets chef Efraim Zuroff: ”Beslutet att förbjuda nazism och kommunism likställer den mest folkmordiska regimen i mänsklighetens historia med den regim som befriade Auschwitz och hjälpte till med att stoppa det tredje rikets skräckvälde.”

Om man har de premisserna klart för sig förstår man konstigheterna i de borgerliga inläggen. Det förklarar Gerners krumbukter för att bortförklara Röda arméns befrielse av Östeuropa från nazismen. (Med det inte sagt att Östeuropa var ”fritt” under Sovjeteran som följde.) Det förklarar försöken att göra Sovjet lika skyldigt till världskrigets utbrott som Tyskland.

Men framför allt förklarar de här premisserna liberalernas oförmåga att besvara världshistoriens enklaste fråga: Var det rätt eller fel sida som vann andra världskriget? Det är ett illavarslande tidens tecken att ingen av de liberala aktörerna förmår säga, att ja, det klart att rätt sida vann och jag är tacksam för det.

Det dogmatiska totalitarism-tänket förklarar också märkliga luckor i debatten om andra världskrigets och nazismens historia. Hur många, för att ta ett illustrativt exempel, känner i dag till omständigheterna kring den tyska så kallade fullmaktslagen i mars 1933?

Det rör sig knappast om en oväsentlig episod eftersom det handlar om hur Hitler blev Tysklands diktator.

 

Lagen, som gav oinskränkt makt åt regeringen, lades fram för den tyska riksdagen 23 mars 1933. Alla borgerliga partier, inklusive liberalerna, röstade för. De enda som röstade emot var socialdemokraterna. Kommunisterna kunde inte rösta alls, eftersom de redan satt i koncentrationsläger eller hade tvingats under jorden.

Ergo: det var de borgerliga som formellt gjorde Hitler till diktator och gav naziregimen ett sken av legalitet. Arbetarrörelsen röstade emot eller förhindrades att rösta. Nazismens klassinnehåll blir därmed synligt. Inte för inte skrev nazisttidningen Völkischer Beobachter direkt efter fullmaktslagens antagande, att nu ”kommer Hitler att kunna göra allt han betraktar som nödvändigt: utrota marxismens alla fördärvliga krafter, upprätta en ny folkgemenskap.”

Ett annat exempel är Italien, där liberalerna släppte fram Mussolini, eftersom arbetarrörelsen i deras ögon var etter värre.

Dessa belysande episoder rimmar påfallande illa med dogmen att nazism och kommunism är samma sak.

Den jävar också varje påstående om att liberalerna i allmänhet djärvt bekämpade nazismen.

 

Erik Helmerssons bidrag till debatten är att göra sig så dum som möjligt när han låtsas som om USA:s och Storbritanniens krigsinsats mot Tyskland hade samma tyngd och dignitet som Sovjetunionens.

Mellan 70 och 80 procent (det beror på hur man räknar) av den tyska krigsmaskinen gick under på östfronten.

Man ska vara en ideologiskt förblindad ledarskribent för att inte se att det var Sovjets militära insats som var krigsavgörande. Att tro att en invasion av Normandie hade lyckats utan att fyra miljoner tyska soldater var fastlåsta i öst, är fria fantasier.

Vågar vi ens föreställa oss vad en nazitysk seger mot Sovjetunionen hade inneburit för världen? För judarna? För folken i Östeuropa?

Kristian Gerner påstår att jag anklagar mina motdebattörer för att vara nazianstrukna. Det är klart jag inte gör. Jag anklagar dem för att vara liberaler, vilket i det här sammanhanget är nog så allvarligt. När det gäller andra världskriget lider nämligen liberalerna av ett svårartat självbedrägeri.

Det sägs att segrarna skriver historia, men det stämmer inte i det här fallet då krigets samtliga segermakter inte fullt ut erkänns. Liberalerna har efter hand monopoliserat berättelsen så att den kommit att handla om enkom västmakternas heroiska insatser. Dessutom framställs ofta Storbritanniens och USA:s intentioner som entydigt goda; de drevs av moral och ideal. Sovjets politik, däremot, anses uteslutande ha förestavats av diktatorsgalen maktlystnad. 

Så svart eller vit är nu inte historien; just på denna punkt är faktiskt Gerners nyupptäckta ”historiematerialism” i princip ett rimligare betraktelsesätt.

 

Borgerlighetens agerande på trettiotalet erinrar i vissa avseenden om dess nutida förhållningssätt till högerextremismen. Man fruktade den röda fanan mer än den svarta skjortan, eftersom de röda hotade den heliga privategendomen – den rättighet som liberalerna anser vara samhällets fundament. De svarta hotar livet självt, men för liberaler är privategendomen heligare än livet.

Mönstret går igen i dag. Det är därför den här debatten är viktig för alla som tror att man kan lära sig nåt av historien.

Sovjetunionen Auschwitz Nazism
rött skynke för högern Sovjetiska soldater reser en gränsstolpe i slutsskedet av andra världskriget. ”Borgerliga debattörer får panik när nån antyder att Sovjet kanske nån gång gjorde nåt bra, exempelvis att besegra Hitler”, skriver Åsa Linderborg. Foto: TT   rött skynke för högern Sovjetiska soldater reser en gränsstolpe i slutsskedet av andra världskriget. ”Borgerliga debattörer får panik när nån antyder att Sovjet kanske nån gång gjorde nåt bra, exempelvis att besegra Hitler”, skriver Åsa Linderborg. Foto: TT
Senaste nytt
Om Aftonbladet