ÅSIKT

Historien som vapen

Åsa Linderborg: Därför måste sanningen om andra världskriget försvaras mot revisionister som Peter Wolodarski

HITLER I FINRUMMET  1933 röstade den tyska borgerligheten igenom Fullmaktslagarna som kom att ge Adolf Hitler diktatoriska befogenheter. Här möts den nya regeringen med Herman Göring och Franz von Papen vid Hitlers sida.
HITLER I FINRUMMET 1933 röstade den tyska borgerligheten igenom Fullmaktslagarna som kom att ge Adolf Hitler diktatoriska befogenheter. Här möts den nya regeringen med Herman Göring och Franz von Papen vid Hitlers sida.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Och in på scen kommer Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski! Han inleder med följande stycke: ”70 år efter Nazitysklands kapitulation pågår försök att omtolka andra världskriget. Det är en historierevisionism som har otäck bäring på vår tid.”

Det är en upptakt som förtjänar beröm, men dessvärre har Wolodarski missförstått historierevisionismens karaktär. Hans ståndpunkt att Tyskland och Sovjet var av samma skrot och korn och gemensamt startade kriget är ett exempel på det.

Den kålsuparteorin minner om den konservative historikern Ernst Nolte, som på 80-talet menade att Nazityskland förde ett försvarskrig mot Sovjet, som var en minst lika obehaglig och farlig diktatur som Tredje riket.

Peter Wolodarski, chefredaktör för Dagens Nyheter hamnar fel i debatten om Stalin och Hitler. Foto: Gustav Mårtensson
Peter Wolodarski, chefredaktör för Dagens Nyheter hamnar fel i debatten om Stalin och Hitler. Foto: Gustav Mårtensson

Den striden förlorade historierevisionisterna, i alla fall på det vetenskapliga planet. Historieprofessor Alf W Johansson sammanfattar i sin bok Den nazistiska utmaningen, som de flesta historiestudenter läser på universitetsnivå:

”I motsats till frågan om orsakerna och skulden till första världskriget råder det för nuvarande inte några delade meningar bland seriösa historiker om orsakerna och skulden till andra världskriget. Man kan säga att Nürnberg-rättegångens utslag att andra världskrigets orsak och utlösning låg hos det nationalsocialistiska Tyskland ligger fast.”

Frågan om när andra världskriget startade och varför är en klassisk tentauppgift eftersom man kan dra linjerna nästan hur långt bak som helst.

Problemet med dem som likt Wolodarski vill göra det så enkelt som möjligt genom att datera kriget till 1939, är att hela upptakten förtigs. München 1938 (västmakternas avtal med Nazityskland) får ingen betydelse. Inte heller fullmaktslagarna 1933 (samtliga borgerliga partier, från högernationalister till liberaler, röstar för de fullmaktslagar som ger Hitler diktatoriska befogenheter).

Fullmaktslagarna är den tyska borgerlighetens verkliga fiasko, men Wolodarski vill inte prata om dem. Kanske gör det för ont. Kanske tänker han att den europeiska borgerligheten har en annan historia vi hellre ska minnas.

Fullmaktslagarna säger visserligen inte allt om borgerlighetens trettiotal. Många liberaler var oomkullrunkeliga antinazister och såna återfanns även bland de konservativa. I Sverige har vi Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som ett stolt exempel på det liberala civilkuraget. (Den liberala press som anpassade sig, pratar vi aldrig om.)

Det finns ändå anledning att dröja lite vid hur fascismen hjälptes fram av en tvehågsen borgerlighet. Även av liberalerna också om de var få, och trots att fascismen var antiliberal i hela sin natur. Jag har i hast gjort en liten lista över borgerlighetens tillkortakommanden under mellankrigstiden (se nedan). Den visar, att i valet mellan arbetarrörelse och fascism hamnade borgarna ofta mellan lakanen hos fascisterna.

Vilka slutsatser ska vi dra av det?

Det skulle vara intressant att höra Peter Wolodarski resonera lite kring det där, och även se om han vill dra några paralleller in i vår egen tid. För tio år sen trodde ingen att vi kunde hamna i samma situation igen, men mycket tyder på att vi snart kan vara där – liberalernas ideologiska bankrutt, arbetarrörelsens tillbakapressning, demokratins kris, starka sociala motsättningar, främlingsfientlighet och en högerextremism som växer sig till en europeisk folkrörelse.

Anser borgerligheten än i dag att vänsterpolitik är värre än högerpopulism och nyfascism? Vilka krafter gynnas när Trojkan ger sig fan på att stoppa all progressiv omfördelningspolitik? Det finns ingen anledning att vara alltför alarmistisk, men för Grekland är ändå frågan akut.

DN-legendaren Herbert Tingsten reviderade aldrig sin ståndpunkt om fascismen och andra världskriget. Foto: Tommy Mardell
DN-legendaren Herbert Tingsten reviderade aldrig sin ståndpunkt om fascismen och andra världskriget. Foto: Tommy Mardell

Peter Wolodarski kan ha nytta av att läsa sin företrädare Herbert Tingsten, som redan 1936 skrev en bok om fascismens idéer och dess borgerliga karaktär. Tingsten är viktig att lyfta fram också av skälet att han med sitt exempel visar att det då som nu är skillnad på liberaler och liberaler. Han var visserligen socialdemokratisk statsvetarprofessor när han skrev Den nationella diktaturen – Nazismens och fascismens idéer, men som senare liberal och vältalig antikommunist på DN:s ledarredaktion fann han aldrig anledning att revidera sin uppfattning om fascismen och andra världskrigets orsaker.

Inget tyder heller på att Tingsten hade gett sitt bifall till den nyliberala åtstramningspolitik som orsakat den ekonomiska kris som nu får Europa att rämna – den politik som DN har hejat på i trettio år. Till skillnad från Wolodarski var Tingsten socialliberal.

Wolodarski gör en stor poäng av att Putin revisionistiskt nog daterar kriget till 1941, det vill säga, Polens öde räknas inte. Vad han åsyftar är uttrycket ”Stora fosterländska kriget”. Men det är nu inte, som Wolodarski tror, ett putinskt uttryck. Det är ryskt, och det har alltid handlat om just Sovjets krig mot Tyskland åren 1941–1945. Ingen, inte ens Putin, har påstått att det är identiskt med andra världskrigets datum i dess helhet.

Okunnigheten lyser också fram när Wolodarski skriver att Nazityskland ”överraskande” bröt avtalet med Sovjet 1941 och gick till anfall. Vem menar han blev överraskad?

Stalin överraskades kanske av tidpunkten, men inte mer än så – att Tyskland skulle anfalla var väntat. Hitlers projekt att erövra och förslava Östeuropa var inte en hemlighet får nån, den var smällkaramellen redan i Mein Kampf 1925.

Överraskande för många var det däremot att Molotov-Ribbentroppakten alls slöts. Särskilt för Europas kommunister som plötsligt uppmanades av Moskva att för stunden tona ner sin antinazistiska agitation. Stalin var dock hela tiden medveten om att pakten var tillfällig.

Hela historien om motståndet mot Hitlertysklands expansion – som ju diskuterades från 1933 och framåt – handlade om att se till att nån annan utkämpade det nödvändiga kriget. Därför München 38, därför Molotov-Ribbentroppakten. Och utan Münchenavtalet ingen Molotov-Ribbentroppakt. Därför ”the Phony War” 1939–1940, när inga strider förekom på västfronten trots krigsförklaringen mot Tyskland. Därför lät de västallierade Sovjet blöda nästan ensamt fram till juni 1944. Därför alla de svenska eftergifterna för Tyskland.

Den historieskrivning som borgarna nu kolporterar handlar om EU:s och USA:s konflikt med dagens Ryssland. Man måste ge Ryssland på plytet i alla situationer, även i allt som har med det förflutna att göra. Allt som ryssarna har gjort måste vara dumt och dåligt eftersom Putin är dum och dålig.

Wolodarski gör dock ett slags medgivande:

”Ingen seriös svensk debattör eller historiker ifrågasätter att Röda armén spelade en mycket viktig roll när Nazityskland krossades. Miljontals soldater offrades på vägen, många av dem för övrigt från dagens Ukraina.”

Wolodarski tillhör med andra ord de som kan erkänna att ryssarna spelade en roll militärt, men han kan inte gå så långt att han säger att deras insatser var avgörande.

Det som präglat den här debatten är just denna brist på erkänsla; att det är så traumatiskt för de svenska liberalerna att ge 27 miljoner döda sovjetmedborgare nån form av tacksamhetens respekt för att Nazityskland förlorade kriget. Hur svårt kan det vara?

Det som karaktäriserar debatten är också att liberalerna inte vill erkänna att Hitler var värre än Stalin. Pratet att Nazityskland och Sovjet var lika skyldiga, lika dumma, lika vedervärdiga, lika onda måste bemötas med frågan: Var det då egalt vem som vann? Wolodarski blir, precis som alla andra i den här debatten, svaret skyldig.

Några ord om Putin, eftersom Wolodarski hellre pratar om honom än om det 30-tal som allt mer börjar ge anletsdrag åt var samtid. Det är ju lite Wolodarskis grej det där, att i alla sammanhang prata om Putin.

Putin förtjänar en egen artikel, men det är riktigt att Stalinkulten har blivit en del av Putins propaganda. Men det beror inte på att Putin skulle vara nån vänsterman, som Wolodarski tycks tro – tvärtom – utan på att Putin är nationalist. Det är det storryska draget i Stalin som framhävs.

Sant är också att representanterna för den storryska nationalismen – inbegripet alla från Peter den store till Putin – delar in omvärlden i intressesfärer. Men det är nu inget unikt för just Ryssland. Se på USA:s agerande i Latinamerika, Sydostasien, Mellanöstern, det efterkrigstida Västeuropa och nu hela den europeiska kontinenten. Det är bara när Ryssland agerar cyniskt realpolitiskt som Wolodarski blir upprörd.

”Makten över historieskrivningen är också makten över samtiden. Hur vi tolkar det förgångna påverkar hur vi uppfattar nuet”, skriver Peter Wolodarski. Det är en formulering som alla skulle hålla med om. Även Putin.

Intressant nog försöker så väl de svenska liberalerna som Kreml skriva historien så att den ska hjälpa dem att befästa sitt inflytande över nutiden. Men att Putin ägnar sig åt historierevisionism och böjer stickan i ena riktningen, ursäktar inte svenska liberaler att göra motsvarande övning och böja stickan åt andra hållet. För sanningen finns inte i den andra extremen heller.

Borgerlighetens svarta lista – här hittar du den