ÅSIKT

De tar makten över makthavarna

Så jobbar lobbyister och rådgivarproffs i verklighetens ”House of cards”

1 av 2
Kevin Spacey och Michael Kelly i den politiska dramaserien ”House of Cards”. Författarna till ”Makt utan mandat” uppskattar att det i Sverige finns över 2 000 så kallat policyprofessionella i riksdag, kommuner, landsting, politiska partier och pr-byråer. Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De är oftast unga, de är smarta, välutbildade och kaxiga. De är rastlösa och tycker att den traditionella polititiken går för långsamt. De är knarkare på politisk makt, både genom att utöva den och vara nära den. De är inte lika förtjusta i ansvar och håller helst till bakom kulissen. De leds vid tanken på ”den långa vägen till makten”, det vill säga att vinna folks förtroende inom partier och i allmänna val.

För att säga något mer positivt har många av dem höga och osjälviska mål och stort engagemang.

Så målas de ut, en viktig del av de ”policyprofessionella” som kartläggs i boken Makt utan mandat. De finns i kanslihus, riksdag, kommuner och landsting och de politiska partierna. Deras makt står och faller med om deras partier är i regeringsställning eller inte. När makten förloras går en armé av policyprofessionella över till pr-byråer eller organisationer. Där har de delvis liknande uppgifter, men på helt andra villkor. De blir lobbyister. När makten erövras går en ström åt andra hållet.

Som byrålobbyister tar de uppdrag från i princip vem som helst för att påverka vilka politiska beslut som helst. Organisationsfolket finns i allt ifrån LO till Svenska Freds och Bil Sweden.

Totat är de 2 000–2 500 personer, uppskattar Makt utan mandat. Rikedomen på titlar är nästan lika stor som utbudet av skal till mobiltelefoner. 

Författarna, Christina Garstein, Bo Rothstein och Stefan Svallfors, är professorer i socialantropologi, statsvetenskap och sociologi.

De policyprofessionellas stora antal, inflytande, relativa osynlighet och att de är undandragna ansvar väcker utan tvekan frågor om demokratin. Författarna vill dra fram dem i ljuset och diskutera saken.

Välkommet, och inte en dag för sent.

I boken citeras utländska statsvetare som målar upp ett samhälle med en elit som kontrollerar information och verklighetsbeskrivning, oöverträffade i politikens konst. Eliten styr för sitt eget bästa och kan lätt se till att bli valda i formellt demokratiska val.

Alla är inte lika dystopiska, men lite i den andan beskriver författarna de svenska policyprofessionella på regerings- riksdags- och kommunal nivå. Deras titlar kan vara sakkunnig, utredare, press- eller annan slags sekreterare. I kanslihuset bistår de ”sin” minister med att tänka, lösa problem, ta reda på saker, förankra, paketera, ”spinna” och hantera medier.

Vi har sett dem i tv-serierna House of cards, West wing och Borgen och några rätt okunniga svenska försök i genren. De utformar ofta politiken när den ska konkretiseras, de fungerar som ett filter gentemot de långsiktiga och tråkiga departementstjänstemännen. I riksdagen fungerar de som regelrätta politruker som ger order till ledamöterna. Några av dem visar direkt förakt för sina folkvalda. Däremot ser de upp till statsråden, som måste ta ansvar, fatta de avgörande besluten och vara ansikte utåt.

Men: Kan ansvariga ministrar bli så beroende av rådgivarna att de blir offer för de senares egna agendor, likt Erik XIV?

På det verkar författarna svara ja. I ett avsnitt skildras Nuonaffären i nytt ljus. Det handlar om statliga Vattenfalls katastrofala köp av energibolaget Nuon, viket hittills kostat skattebetalarna minst 30 ofattbara miljarder kronor. Där antyds att två av Maud Olofssons politiska tjänstemän fungerade som Vattenfalls agenter för att driva igenom affären. En dokumenterat kompetent tjänsteman, Elsa Widding, starkt kritisk mot köpet, kördes över.

Här var tjänstemännens närhet till ministern avgörande. Om det är som författarna antyder är det allvarligt.

Men ansvaret hamnar lik förbannat till sist på Maud Olofsson. Hon valde själv sina rådgivare. De fick gå när hon gick. Borde poltjänstemäns eventuella jäv kollas upp bättre? Gärna, men inte helt lätt.

Men man kan nog utgå ifrån att flertalet är där, inte för att förleda, utan för att backa upp sin minister i ett alltmer uppdrivet politiskt tempo. 

Tilltagande toppstyrning i partierna och boskapsriksdag är definitivt ett stort demokratiproblem. De policyprofessionella spelar en viktig roll här, men är de inte mer symptom än orsak?

Makt utan mandat samlar ihop policyprofessionella i en klump, vare sig de jobbar i det offentliga, pr-branschen, organisationer eller tankesmedjor. Socialantropologen vill kalla dem en ”stam”, ett begrepp som mystifierar mer än det förklarar. Visst, de har säkert många gemensamma attityder och koder och inte minst kunskaper. Arbetsmarknaden är delvis gemensam. Många stammar blir det med dessa kriterier.

Men demokratiproblemet diskuteras nästan enbart utifrån offentliggruppen och då det blir snett.

Ta lobbyisterna i pr-branschen. De ges ofta stora resurser av uppdragsgivarna och här kan vi snacka om osynlighet. Uppdragen är i normalfallet hemliga. Mediebevakningen är usel, med några få lysande undantag i fackmedia. Aftonbladet har gjort några räder.

Märkligt med tanke på att de stora, breda medierna är ett av lobbyisternas främsta redskap. Skickliga och resursstarka lobbyister skapar ”händelser” som passerar mediernas nyhetströsklar, regisserar debatter, trollar fram vad som ser ut som gräsrotsrörelser, lägger beslag på problemformuleringsprivilegiet.

De är mästare i opinionsbildning och har trådar till makten – övergångarna från ena lägret till det andra ger resultat i telefonboken.

Men påverkansindustrin är i grunden ingen ond företeelse. Till exempel kan den balansera den maktkoncentration på den politiska sidan som boken ägnar sitt fokus. Att organiserade intressen försöker påverka är rimligt. I det gamla ombudsmanna- och kommitté-Sverige skedde påverkandet ofta i slutna rum. Den tiden är över, vare sig vi saknar den eller inte.

Den stora faran med lobbyismen ligger i att pengar lätt kan vinna över allmänintresset. Öppenhet är ett första steg i demokratins tjänst. Reglering ett andra. Det är obegripligt att hittills inga sådana krav på allvar rests i Sverige. Kan det bero på de policyprofessionellas inflytande på den politiska agendan?

I till exempel Kanada gäller stenhårda krav på registrering av lobbyister, deras uppdrag och finansiering. En särskild myndighet med ett 25-tal anställda ser till efterlevnaden. Karantänstiden vid övergång från politik till lobbying är flera år.

Ytterligare en stor grupp policyprofessionella finns i organisationerna, allt ifrån partsintressen som Läkemedelsindustriföreningen (Lif) till ideella, som IOGT-NTO. De två och många därtill är inte med i bokens underlag. Urvalet motiveras med att man valt bort dem som är för små eller ”enfrågeorganisationer”. Men Plast- och kemiföretagen och Villaägarna är med. Gör man anspråk på att kartlägga gruppen policyprofessionella måste man anstränga sig mer än så. Många av de skickligaste politikpåverkarna finns i det här gänget – flera med nära band till politikerna.

Det finns mycket forska vidare på om de policyprofessionella, dessa så märkligt lite uppmärksammade makthavare. Hoppas professorerna fortsätter och förbättrar arbetet.

Peder Carlquist

Tv-producent, journalist och journalistutbildare