ÅSIKT

”Mördarna hyllas för massakern”

Ett år efter dådet i Odessa: Ultrahögerns attack mot Fackföreningarnas hus är fortfarande ett öppet sår

1 av 2
48 dödades Brandmän räddar en skadad man i Odessa den 2 maj förra året. Efter mordbranden har jakten på oppositionella fortsatt och president Porosjenko ska till och med ha hyllat händelserna som en seger över separatister. Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag är det ett år sedan massakern i Odessa, då minst 48 människor dödades när Fackföreningarnas hus sattes i brand av ukrainska nationalister.

Före mordbranden hade anhängare och motståndare till de nya makthavarna drabbat samman, varefter runt tusen högerextremister gick till attack mot ett protestläger som byggts av oppositionella på torget framför Fackföreningarnas hus.

Folk flydde då in i huset, varpå byggnaden sattes i brand. En del blev också mördade när de försökte fly ut ur den brinnande byggnaden av nationalisterna som vaktade utanför, medan polisen stod och såg på.

Många av dem som överlevde blev sedan gripna av polisen, medan angriparna gick fria.

De ukrainska myndigheterna var snabba med att påstå att det var ryska medborgare som hade ockuperat Fackföreningarnas hus. Men samtliga döda har identifierats som ukrainska medborgare, däribland flera kända oppositionspolitiker och vänsteraktivister.

Myndigheternas egen utredning hävdar att det var de oppositionella själva som orsakade branden, trots att det finns gott om videor som visar hur de ukrainska nationalisterna kastar molotovcocktails och skjuter mot byggnaden.

– Det var så smärtsamt, så fruktansvärt att se brinnande människor hoppa från fönstren. Att offren skulle ha bränt ihjäl sig själva är bara påhitt. Det här är inte någon riktig utredning utan fiktion, säger antimajdan-aktivisten Jelena Gorbunova som befann sig i Fackföreningarnas hus till Aftonbladet kultur. I dag lever hon gömd, av rädsla för repressalier.

Amnesty International har i sin årsrapport om Ukraina kritiserat myndigheterna för hemlighetsmakeriet runt utredningarna av massakern och skriver att det ”väcker oro angående deras effektivitet och opartiskhet”.

– Samtidigt som den officiella utredningen påstår att offren tände eld på sig själva, hjälteförklaras nationalisterna som attackerade Fackföreningarnas hus för att ha besegrat de så kallade separatisterna, säger journalisten Jurij Tkatjev, chefredaktör på den regimkritiska tidningen Timer i Odessa.

– Till och med president Petro Porosjenko har hyllat händelserna den 2 maj som en seger över ”separatismen” i Odessa, och många anhängare av Euromajdan beskriver öppet massakern som något bra, medan de flesta Odessabor ser det som en fruktansvärd tragedi, säger han.

Jurij Tkatjev är med i en medborgarkommission som genomför en oberoende utredning av massakern. Han hävdar att den officiella utredningen har stora brister och att flera viktiga dokument, bland annat obduktionerna av offren, har hemligstämplats och inte tas upp i domstolen. Han är övertygad att de flesta av de 22 som står åtalade i fallet har fängslats bara för att de är oppositionella.

Bara under första halvan av april greps ett 40-tal människor i Odessa av polisen för regimkritisk verksamhet. De beskylls för att vara landsförrädare eller terrorister, enligt Tkatjev, trots att det ofta är oklart varför de har gripits. I många fall handlar det om folk som protesterat mot sociala nedskärningar, prishöjningar eller sänkta löner och pensioner.

Men det största hotet mot oppositionella utgörs av de beväpnade radikala nationalisterna. Efter den nya vågen av mord på regimkritiska journalister – som dödsskjutningarna av Sergej Suchobok och Oles Buzina i Kiev den 16 april – har Jurij Tkatjev börjat bära skottsäker väst.

– Min fru låter mig inte gå ut utan, säger han.

Den liberala människorättsaktivisten Tatjana Montjan i Kiev säger att både myndigheterna och nationalisterna å ena sidan försöker kväsa oppositionen, men att de å andra sidan är beroende av att kunna peka på nya fiender.

– Genom att lyfta fram hotet från separatisterna kan myndigheterna avleda folks missnöje med de sociala problemen och hålla liv i den patriotiska mobiliseringen för att legitimera kriget och repressionen mot oppositionella, säger Tatjana Montjan.

I Odessa verkar denna taktik dock misslyckas. Till och med stadens viceguvernör Zoja Kazanzji, som tillsattes efter segern för Majdanrörelsen i Kiev, sa i slutet av förra året att hon räknar med att bara runt 20 procent av invånarna i Odessa stödjer de nya makthavarna. Hon har också sagt att det är svårt att mobilisera soldater från Odessa att strida mot separatisterna, eftersom dessa soldater ibland deserterar från ukrainska armén och går över på rebellernas sida.

Enligt Tkatjev är runt 2 500 av de som strider i rebellarméerna i östra Ukraina ursprungligen från Odessa.

I september träffade Aftonbladet kultur socialisten Vlad Vojtjechovskij i Odessa, som var en av överlevarna från Fackföreningarnas hus. Efter vår intervju med honom greps han av polisen samma kväll, beskylld för att vara ”pro-rysk terrorist”. Han satt fängslad i fyra månader, varefter fallet lades ner.

Men i stället för att bli frisläppt bussades han och flera andra politiska fångar österut till utbrytarrepubliken Donetsk, där de utväxlades mot ukrainska soldater som tillfångatagits av separatisterna.

När vi nu når honom på Skype berättar han att han tidigare inte hade nånting att göra med separatisterna, men att han nu tvingas bo i en separatistkontrollerad republik eftersom de ukrainska myndigheterna inte låter honom återvända till Ukraina.

– Men jag kommer att komma tillbaka till min hemstad den dag Odessa blir befriat, säger han.

Runt hälften av fångarna från Odessa som de ukrainska myndigheterna utväxlade har gått med i rebellarmén, enligt Vojtjechovskij. Själv jobbar han som krigskorrespondent för rebellernas pressavdelning och stödjer det väpnade upproret.

På frågan om han inte tror att fredlig politisk kamp är mer effektiv, svarar han:

– Varje dag läser jag om nya gripanden av oppositionella runt om i Ukraina. De flesta av dem är fredliga aktivister och demonstranter, men fängslas ändå. Så de styrande i Ukraina visar att fredlig kamp är omöjlig.

I dag på årsdagen av mordbranden planerar många av offrens anhöriga att lägga ner blommor framför byggnaden. Det är oklart om manifestationen kommer att tillåtas. Nationalistiska grupper, som den väpnade fascistiska paramilitära Högra sektorn, har förklarat att de inte kommer tolerera att ”landsförrädarna” hedras på årsdagen av massakern.

– Fanatiska högerextremister förstörde nyligen en minnestavla med porträtt av de döda utanför Fackföreningarnas hus, säger Jelena Radzichovskaja, mor till ett av offren för massakern.

– Kan vi lita på att polisen kommer att skydda oss om vi samlas för en minnesstund? Vill de ens det?

I många Odessabors ögon är det svårt att se någon skillnad på nationalisterna som satte eld på Fackföreningarnas hus och de styrande politikerna i Kiev som accepterar och i vissa fall hyllar massakern. Att majoriteten av nationalisterna bussades till Odessa från andra städer bidrar till misstankarna att det hela var organiserat på högre ort.

Nyligen besökte statsminister Stefan Löfven Kiev för att i Carl Bildts spår ge Sveriges fulla stöd till de nya makthavarna i Ukraina, utan att ett enda kritiskt ord framfördes om de förföljelser, fängslanden och mord på oppositionella som bland andra Amnesty rapporterar om. Men Sverige skulle kunna fortsätta att stå upp för Ukraina och försvara landet mot Rysslands aggressioner, samtidigt som man också ställer krav på de ukrainska myndigheterna att inte bryta mot mänskliga rättigheter och utreda de förbrytelser som har begåtts.

Genom att politikerna i Väst som vill stödja Ukraina samtidigt ignorerar de brott som begås av myndigheterna uppmuntrar man till att dessa förbrytelser ska fortsätta. Endast påtryckningar från Väst kan få de ukrainska myndigheterna att börja agera annorlunda, säger Jurij Tkatjev.

Så länge det inte görs någon oberoende rättslig utredning av händelserna den 2 maj, och så länge de skyldiga till massakern går fria, samtidigt som de mördade, deras anhöriga och överlevarna förföljs och förtalas av makthavarna, kommer såren i Odessa aldrig att kunna läka.

Per Leander
Aleksej Sachnin