ÅSIKT

Våga vägra Nato

Mikael Nyberg om rätten att rita om kartor och ett stormaktsspel som Sverige bör hålla sig utanför

Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Försvarsminister Peter Hultqvist far över Atlanten och får en klapp på axeln: USA berömmer Sverige för dess ”fortsatta ledarskap i Norden och Östersjöregionen”.

Så dånar 115 militära flygplan i en Natoledd övning fram över myrar, fjäll och byar i norra Sverige, och strax ska amerikanska B-52:or fälla minor i svenska vatten. Ett säreget sätt att fira fyrtioårsminnet av slutet på ett krig där USA berövade flera miljoner vietnameser, kambodjaner och laotier livet, de flesta med hjälp av de 82 ton tunga flygande dödsmaskinerna.

Syftet med krigsövningarna är att ”sända starka säkerhetspolitiska signaler”, förklarar generalmajor Karl Engelbrektson. Borgerliga politiker och redaktörer ser möjligheter att trappa upp sin kampanj för anslutning till Nato, och våren 2016 förväntas riksdagen godkänna ett värdlandsavtal som underlättar för Nato att med svenskt tillstånd använda vårt territorium som bas för militära aktiviteter, ”inklusive anfall”, ”i fred, nödlägen, kriser och konflikter eller vid internationella spänningar”.

Allt framstår – och säljs in – som ett brådstörtat svar på rysk aggressivitet. Sverige och andra länder rustade ner efter det kalla krigets slut i tro att freden var säkrad. Men den ryske presidenten såg i vår välvilja en svaghet och passade på att med vapenmakt riva upp en säkerhetsordning som rått i årtionden. 

Storyn går att ta del av var och varannan dag i våra medier. Vladimir Putin har med annekteringen av Krim och stödet åt separatisterna i östra Ukraina visat ”att han inte respekterar den europeiska ordning som gällt sedan andra världskriget och som stadgar att gränser inte får ändras med våld”, skriver till exempel Dagens Nyheter i en ledare den 12 januari. 

Argumentet är en minneslucka. Någon trycker på deleteknappen och plötsligt är ett decennium av krig i det forna Jugoslavien raderat ur det allmänna medvetandet.

Skäl och omständigheter går att träta om, men det är obestridligt att USA, Nato och EU-länderna med vapenmakt ingrep för att rita om kartan på Balkan. Ledningen i Moskva har därmed ett prejudikat att anföra. Putin upprepar vid konflikterna med Georgien och Ukraina ord för ord de skäl västmakterna anförde för bombningarna av Serbien och erkännandet av utbrytarprovinsen Kosovo. 

Men rätten att sätta sig över principer om gränsers okränkbarhet och icke inblandning i andra staters inre angelägenheter är i vår officiösa världsbild ett privilegium förbehållet ”världssamfundet”, det vill säga USA och dess följe av små och medelstora europeiska stater. Folkrätten gäller för alla men inte för USA, Nato och EU. 

Nato utvidgade 1999 sina ömsesidiga försvarsförpliktelser till att också omfatta världsomspännande faror som terrorism och ”störningar av tillförseln av vitala resurser”, och 2003 antog EU sin första säkerhetsstrategi, inspirerad av Bushdoktrinen om rätten till preventivt krig mot terrorism och massförstörelsevapen: ”Med de nya hoten kommer den första försvarslinjen ofta att befinna sig utomlands ...  Vi måste utveckla en strategisk kultur som främjar tidiga, snabba, och när så krävs, robusta interventioner.”

Det var doktrinen om den första försvarslinjen – inte drömmar om fred – som vägledde den svenska försvarsomläggningen. Territorialförsvaret skickades vid 1990-talets slut bokstavligen till skroten. Kvar blev vapenindustrins prestigeprojekt och enstaka förband av yrkessoldater tränade för Nato-operationer i främmande länder. Omläggningen leddes av ett konsultbolag från USA, nära knuten till Pentagon, NSA och CIA. Krigsmakten skulle rusta sig för globala insatser ”särskilt i de världsdelar där Sverige har vitala ekonomiska och/eller politiska intressen”, skrev konsulterna i en hemlig rapport.

”Sveriges roll som regional makt i Östersjön skiftar från neutralitet till ledarskap”, hette det vidare. Därför skulle ”koalitionskrigföring och Sveriges förmåga att operera i samverkan med organisationer som Nato … få en ny och större betydelse”. Detta skrevs 1998, långt före kriget i Ukraina. 

När USA:s intresse för Arktis och den norra flanken nu ökar aktualiseras planerna. Sverige blir ett brohuvud i strävan att tränga tillbaka Ryssland. Gotland ska på nytt befästas, ryska ubåtar toppar nyheterna och B-52:orna tar över luftrummet. 

Stormakterna har aldrig tvekat att trampa runt i FN-paragraferna, men med doktrinen om den preventiva interventionen blir det inget kvar av respekten för alla medlemsstaters suveränitet. Om Nato anser sig ha rätt att placera en första försvarslinje i Afghanistan eller Libyen, vad förmenar Ryssland samma rätt i Ukraina?

Den ryska ledningen ser i det västliga privilegiet ett prejudikat. Europa sjunker ner i ett stormaktsspel som drar olycka över länder och folk. 

Då föreslår ett antal politiker, redaktörer och militärer att vi ska släppa taget, lämna det sista av neutraliteten och följa Nato ner i det svarta hålet. År av inordning i alliansen ska utmynna i medlemskap.

Vi bör göra tvärtom. Dra oss ur. Hålla oss undan. Säga ja till utanförskapet.

Det minskar risken att vår egen statsledning eller främmande makt drar oss in i krig. Men inte bara det. Alliansfriheten är också en öppning för de folk i östra Europa som söker en räddning ur kraftmätningen mellan ryska råvarubaroner, inhemska oligarker och västliga finanskapital. 

Utanför protektoraten kan vi gemensamt ta itu med de sociala frågorna.

Mer går att läsa om Natos ömsesidiga försvarsförpliktelser i "The Alliance’s Strategic Concept, Approved by the Heads of State and Government participating in the meeting of the North Atlantic Council in Washington D.C., 990424".

Texten som skrevs 1998 finns tillgänglig i "SAIC: Perspective Study Dominant Battlespace Awareness 2020", Final Report, September 2, 1998, For The Swedish High Command, s. 5, 7