ÅSIKT

Gud bevare oss för religionen

Inga-Lina Lindqvist om ett kristet folk som vägrar kalla sig kristna

Midsommar i Tällberg
Foto: Robin Lorentz-Allard
Midsommar i Tällberg
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
David Thurfjell
Foto: Molin & Sorgenfrei
David Thurfjell

En mörk och ruggig kväll i november 1979 förstod jag begreppet frihet.

Jag hade bott i Sverige i några månader. Jag var femton år, hatade den slitna malmöitiska förorten som ödet hade placerat mig i och saknade mitt sovjetiska liv.

Kvällen var mörk, jag gick runt med blicken fäst i marken. Jag led.

Sedan råkade jag titta upp – och tappade andan. Höghus efter höghus reste sig omkring mig med otaliga fönster. Och i varje fönster, precis vartenda ett, lyste en pyramid och en sexuddig stjärna.

Jag sprang hem och frågade min mamma vad som var på gång. Hon sa att det snart var jul. Vi firade inte jul i Sovjet. Vi firade internationella kvinnodagen, oktoberrevolutionen och, som en borgerlig eftergift, även nyårsafton.

Jag sa: ”Jag förstår, när det är jul i Sverige säger staten att man ska tända en pyramid i fönstret.” Min mamma sa: ”Nej, svenskarna gör det helt av sig själva.”

När jag läser den nyutkomna Det gudlösa folket – de postkristna svenskarna och religionen av religionshistorikern David Thurfjell påminns jag om min häpnad och förundran inför att folk spontant och frivilligt kan ge uttryck för en tradition utan att det finns en makt som tvingar dem. För mig är adventsstakarna och julstjärnorna fortfarande en symbol för demokrati och frihet – men när jag läser Det gudlösa folket förstår jag också hur djupt problematiska de religiösa symbolerna är för svenska folket.

För vi är ju världens mest sekulariserade. Eller är vi verkligen det?

Thurfjells faktaspäckade, välskrivna och extremt underhållande studie som består av intervjuer och religionshistoriska översikter vill ge svar på den och andra spännande frågor. Hur kan ett folk, där så många formellt tillhör ett religiöst samfund, hänger sig åt kristna traditioner och villigt marscherar i väg på yogapass och healingsessioner, kalla sig för världens mest sekulariserade? 

Och hur kan det komma sig att människor som döper sina barn, gifter sig i kyrkan och ber till Jesus i svåra stunder ändå hårdnackat vägrar att definiera sig som kristna?

Kort sagt – varför är det bara alla andra i hela världen som är religiösa men inte vi, trots att vi uppför oss precis likadant?

Jag säger vi – efter trettiofem år i Sverige har även jag landat i denna folkliga form av kristendom som alla utövar utan att reflektera. Men på min väg till denna behagliga punkt har jag ändå hunnit bli vuxendöpt, varit prästfru i Svenska kyrkan, umgåtts med munkar och nunnor och skrivit en bönebok för barn – ett arbete som krävde rejäl teologisk skolning. Jag kan lugnt hävda att jag är kristen. Även om jag för det mesta låter bli. Och här kommer den stora paradox som David Thurfjell på ett pedagogiskt och kunnigt sätt benar ut i Det gudlösa folket.

På grund av att kyrkan i Sverige historiskt sett haft sin egen unika utveckling med starka band till staten har det blivit så att just Svenska kyrkans breda, inkluderande definition av vem som är kristen fått oerhört dåligt genomslag. I stället har frikyrkornas bild av vem som får kalla sig kristen vunnit.

Kristen är man alltså om man storögt och med huvudet lutat mot axeln sjunger halleluja och okritiskt sväljer allt som står i Bibeln samtidigt som man med sin lediga hand frälser alla de arma som korsar ens väg.

Eftersom ytterst få svenskar motsvarar denna besynnerliga standard väljer majoriteten att förneka sin kristna utlevelse som just kristen. Man kallar de religiösa handlingarna för tradition, vana, inget att hänga upp sig på – vad som helst utom religion.

Eftersom svenskarna har självbilden ”världens mest moderna folk” blir så klart det mossiga utövandet av ”religion” helt och hållet förbehållet De Andra. ”De Andra” är påfallande ofta muslimer. Muslimer kommer inte undan med att deras kosthållning, klädesplagg eller helgfirande är traditioner och vanor. Går du med skägg eller slöja är du en toktroende, punkt. Här finns en dubbelmoral som å ena sidan vilar på vurm för modernitet – men som också har rötter i luthersk teologi. För det vi fått med oss från Luther är inte alls det vi tror.

Från Luther har vi fått uppfattningen om en personlig frälsning genom tron allena. Blott hjärtats tro är den rätta, inte ritualerna och utanpåverket. Så om du inte brinner för religion, är du inte religiös. Och omvänt: är du religiös, så är du det ända in i kaklet. På det sättet är svenskarna ett extremt folk. Det är svårt att hitta samma glödande kompromisslöshet i andra kulturer.

Jag kommer från en judisk släkt och inom judisk tradition rotar ingen i djupet av din personliga kamp med Gud. Däremot är det viktigt att manifestera sin tillhörighet i upprätthållandet av bud och traditioner.

Nu är det midsommar. Frivilligt och spontant och utan statliga påbud kommer vi att smycka majstången, duka med sill och potatis och plocka blommor och bada nakna och väldigt få av oss kommer att ägna en tanke åt vare sig Johannes Döparen eller för den delen Oden och Freja. Vi är världens mest moderna folk. Men vi är också andlighetens strängaste väktare.

FAKTA

RELIGION

Det gudlösa folket

– De postkristna svenskarna och religionen

David Thurfjell

Molin & Sorgenfrei