ÅSIKT

Brahms måste vägas upp med nytt

Debatt: Makten över musiken

Om en större publik ska intressera sig för orkestermusik måste den bli bredare, menar Maria Lithell Flyg. På bilden syns mellan- och högstadieelever som spelar i Kulturskolans orkester. Foto: Rickard Törnhjelm/Aftonbladet
Om en större publik ska intressera sig för orkestermusik måste den bli bredare, menar Maria Lithell Flyg. På bilden syns mellan- och högstadieelever som spelar i Kulturskolans orkester. Foto: Rickard Törnhjelm/Aftonbladet
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Förändring kräver inte tid utan ett beslut och en vilja.

Cheferna för de tre största orkestrarna i Sverige skriver i Aftonbladet (21 juli) att viljan till förändring finns och att de jobbar med frågan. Men Wessman, Forsberg, Cranner skriver också att Brahms är ”basal” och att orkesterformen skapades för den typen av musik. Det finns en ­underförstådd uppfattning att det skulle vara deras huvuduppdrag att spela dessa gamla klassiker.

I de nationella kulturpolitiska målen ­läser vi att kulturen ska vara en dynamisk och utmanande kraft, att man vill främja kvalitet och konstnärlig förnyelse, samt att man vill prioritera förbättrade villkor för den nyskapande kulturen och ett kulturarv för framtiden. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet, kvinnor som män.

På vilket sätt kan tyska, ryska och öster­rikiska farbröder utgöra ett svenskt kulturarv? Råder det någon sorts kultur­imperialism i konserthusen när man innefattar Brahms? Och framför allt - vilket kulturarv formar de för kommande generationer? Hur ska nya klassiker skapas och få en plats i den musikaliska kanon om de inte får en chans att ta sig in i repertoaren?

Det är viktigt att konserthuscheferna kan behålla sin konstnärliga frihet, men betydligt större hänsyn måste tas till de kultur­politiska målen. Med offentliga medel ska man inte följa minsta motståndets lag.

Om den svenska musiken ska ha någon chans att nå utanför landets egna gränser är det nödvändigt att betydligt fler chefsdirigenter är intresserade av svenska tonsättare. Till exempel har Esa-Pekka Salonen haft stor betydelse för en tonsättare som Anders Hillborg genom att han har tagit med sig den svenska musiken utomlands och gjort den känd även där.

Det råder en förutfattad mening bland konserthuscheferna att publiken sviker när de framför nutida konstmusik. Men Konserthusets tonsättarfestivaler har varit välbesökta och de senaste årens nyskrivna verk har rönt stora publikframgångar, ­exempelvis Mats Larsson Gothes opera Blanche & Marie som gick för utsålda hus vid Norrlandsoperan och hyllats med opera­priser i Sverige och internationellt.

Vi tror snarare att publiken sviker för att orkestrarna ägnar sig åt en museal verksamhet som inte känns relevant. Det finns massor av högkvalitativ nyskriven konstmusik som publiken aldrig får höra på de offentligt finansierade orkestrarnas scener. Den framförs i stället i det betydligt vitalare fria musiklivet.

Wessman, Forsberg och Cranner skriver vidare att programläggningen sker i samförstånd. Men om detta samförstånd leder till att endast cirka fyra procent av den musik som framförs är komponerad av kvinnliga tonsättare samt bara cirka ­elva procent nykomponerad, då är inte vi med på det samförståndet.

En betydligt bättre balans mellan ­gammalt och nytt, svenskt och utländskt, manligt och kvinnligt är absolut nödvändig om svensk orkestermusik ska bli ­relevant för den vanliga musikintresserade medborgaren.

Maria Lithell Flyg, ordförande Kvast - Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare