ÅSIKT

Parodisk twist i klassisk GW

Ingen kan påstå att professor Persson försummar kvinnorna

Leif GW Persson. Vill bevisa att han är karl nog att skriva en polisroman med kvinnor i alla bärande roller
Foto: MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK
Leif GW Persson. Vill bevisa att han är karl nog att skriva en polisroman med kvinnor i alla bärande roller
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vad kan man mer begära denna regniga semestermånad  än en splitter ny kriminalroman av Leif GW Persson, lika tjock och självbelåten som kommissarie Evert Bäckström?

Evert Bäckström – den komiska kontrasten till Perssons intuitiva polissnillen Jarnebring och Lars Martin Johansson – är bara med på ett par sidor i  Bombmakaren och hans kvinna. Och lika bra är det. I Den sanna historien om Pinocchios näsaf rån 2013 fick Bäckström spela  huvudrollen och det höll inte. Humorn blev stillastående och krampaktig och handlingen tappade fotfästet. Persson verkar ha haft vett att tröttna på Bäckström strax innan läsarna hann göra det.

I Bombmakaren och hans kvinna följer en grupp osannolikt skickliga och kunniga säkerhetspoliser ett spår de fått från sina brittiska kollegor: en familj bestående av somaliska terrorister tänker dräpa hela den svenska statsledningen i ett självmordsattentat. Gruppens ledare, bombmakaren, har redan genomfört en sällsynt kallblodig attack mot en fotbollsarena i Manchester. Nu står Stockholm på tur.

Men den något träiga huvudpersonen Lisa Mattei är osäker: Kan man lite hundra procent på uppgifterna från London eller har MI6 och deras amerikanska kontakter en egen dagordning?

Bombmakaren och hans kvinna är klassisk GW. Dramaturgin är oklanderlig; de omständliga skildringarna av pappersarbete, polisrutiner och sammanträden är förutsättningen för tempohöjningen i bokens sista tredjedel.  De täta referenserna till brottsfall ur verkligheten skapar trovärdighet. Här och var finns det spår av den torra humor som gjort professor Persson till Sveriges populäraste TV-personlighet sedan Olle Björklund.

Det förefaller som om Persson har satt sig i sinnet att visa att han är karl att skriva en polisroman med kvinnor i alla bärande roller. Här finns de överallt: tuffa, beslutsamma, slagfärdiga – och djävulskt grymma. Här finns till och med ett par högbarmade motsvarigheter till Sjöwall-Wahlöös  Kristiansson och Kvant.

De manliga poliserna – t ex den två meter långe svarte massajkrigaren Frank Motoele – skildras på en prosa värdig E L James: ”...att han knappast kunnat ha en  aning om de mörka hemligheter som dolde sig i Motoeles generöst skurna jeans”.

Så ingen ska komma och påstå att professor Persson försummar kvinnorna. Men faktum är att den präktiga och avundsvärt lyckligt gifta Lisa Mattei inte kunnat inspirera sin skapare som Jarnebring eller Johansson gjorde.

Perspektivet är konsekvent polisens: Varken Säpo eller författaren gör några allvarliga försök att sätta sig in i bombmakarens motiv. Det är bara det vanliga snacket om muslimer som väntar sig sjuttiotvå jungfrur i paradiset efter fullbordat attentat.

Det dramaturgiska bygget är bra, som sagt. Spänningen skruvas åt på ett intelligent sätt, inte genom mera våldsamheter utan genom att botten går ur det läsaren trodde sig veta. Allt är gott och väl ända fram till sidan 543. Där övergår författaren till en närmast parodisk Hollywooduppgörelse vilket sedan toppas med att han behändigt expedierar vår sittande regering och bildar en ny efter sitt eget sinne.

Men vem har mage att klaga i detta väder? Även Shakespeare hade svårt att få slut på sina pjäser ibland.

FAKTA

DECKARE

Bombmakaren och hans kvinna

Leif G W Persson

Bonniers

Carsten Palmær