ÅSIKT

Roffes blues är röd

Åsa Linderborg möter årets Cornelis Vreeswijk-stipendiat

KULTUR

För att vara en bluesman, ser Rolf Wikström oförskämt lycklig ut. Det är han nog också, men under den svarta kavajen bultar ett urförbannat hjärta. Rolf Wikström vill prata politik, men jag måste börja nysta i hans uppväxt.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

– Mamma var först metallarbeterska, sen blev hon hemmafru. Pappa var självlärd tandläkare. Först var han murare, höll på med stuckatur. När han ramlade ner från tredje våningen och blev döv på ena örat, kunde han inte fortsätta jobba på bygge. Eftersom han var kunnig med gips, fick han gå någon kurs för att bli tandtekniker.

Farfar var en stråhattsmakare från Italien, född 1857. Mer än så vet ingen.

Föräldrarna skilde sig när Roffe var sex. 1955 flyttade han med sin mamma och syster till barnrikehusen, i slutet av Södermannagatan. Där bodde redan två morbröder, tillsammans delade fem personer på 45 kvadratmeter.

– Min äldsta morbror var med i partiet (Sveriges Kommunistiska parti, i dag Vänsterpartiet, min anmärkning). Det var mycket traktorer, raketer och pionjärer, ha, ha, ha! Roffes mamma var aspirant till Jehovas vittnen, men kunde inte sluta röka, så hon fick inte gå med. Hans syrra var med där ett tag, sen bytte hon spår och startade Stockholms första FNL-grupp.

Andra har vittnat om att det var utsatt att växa upp i barnrikehus. Kände du också det?

– Nej, verkligen inte. Vi hade ingen telefon och ingen dusch, sånt var gemensamt för hela huset. Men det fanns en optimism. Folk fick det bättre, och det var märkbart. Allt var inte bra, det är ändå ett klassamhälle vi snackar om.

Många arbetarbarn berättar att lärarna på den här tiden aldrig trodde nåt om dem, man liksom räknade inte med att de skulle läsa vidare, men det gjorde ju du?

– Jag kom från ett kulturellt arbetarhem, där man läste mycket. Jag pluggade nationalekonomi, kulturgeografi och ekonomisk historia. Jag ville jobba med u-länder, ville hjälpa till på nåt vis. Men egentligen väntade jag bara på att min musikerkarriär skulle dra i gång.

Är du uppvuxen med mycket musik?

– Nej inte alls, när jag var sex ville jag ha en gitarr, som Elvis. En jesusknäppare, sa farsan, nej fy fan! När jag var tolv fick jag min äldsta morbror Eriks gitarr. Jag visste ingenting, som vad ett ackord var.

Hur gammal var du när du kände att du behärskade instrumentet?

– Det gör jag fortfarande inte. När jag var tjugo tyckte jag att jag var en hejare, men nu hör jag bara allt jag inte kan. Det gör nog alla som blir äldre, det gäller att man behåller sin drivkraft trots sin uselhet.

Rolf påbörjade musikkarriären redan som nittonåring, då han blev medlem i Slims Blues Gang. Innan han öppnade egen affär spelade han med sin gamla klasskompis John Holm, och med Ola Magnell och Kjell Höglund. Han arbetade också på legendariska vispråmen Storken, där Cornelis spelade de gånger han dök upp.

– Och ändå har jag aldrig träffat honom! Vi har spelat på samma festivaler och i samma lokaler, bara här på Mosebacke flera hundra gånger, och ändå har vi gått om varandra.

Du skrev politiska låtar från början?

– Jag har aldrig varit en del av proggrörelsen, men jo, jag har alltid varit politisk. Marx eller Hegel ... jag tror att medvetandet styr den materiella utvecklingen lika mycket som tvärtom, så striden om tanken är viktig.

Makten över tanken, hur ser du på mediasituationen i dag?

– Man blir ledsen. Att arbetarrörelsen sålde ut A-pressen, och trodde att slaget var vunnet. Att public service skulle behålla sin objektivitet och opartiskhet.

Ge ett exempel.

Elisabeth Höglund, till exempel, även om hon slutat nu. När sjuksköterskorna strejkade, ansåg hon att tjänar man 25 000 i månaden, är man då inte girig som kräver högre lön? Jag blev så vansinnigt arg att jag ringde redaktionen och bad att få prata med henne, men hon slängde bara på luren. Jag brukar inte ringa upp så där, men den gången blev jag rosenrasande.

Du måste ha ett starkt klassmedvetande för att göra en sån grej.

– Jag kan inte umgås med människor som har ett annat ursprung än jag, med såna som har ett grundläggande förakt för andra människor. Som moderater, som tar för givet att man ska lyssna på dem, som pekar med hela handen och aldrig behöver ta in andras synpunkter.

Jag såg dig uppträda på 1980-talet, då var det en helt annan musikscen med en massa solidaritetsgalor för allt möjligt.

– Jag såg det som en del av uppdraget, om man kan bidra till att världen förändras så ska man göra det. I dag hör man inte av sig till mig längre, alla nya generationer hittar väl sina egna. Jag saknar den sortens spelningar, men ibland gör jag spelningar för hemlösa och hiv-smittade utan bostad.

På 1980-talet gjorde Rolf Wikströms Hjärtslag 250 spelningar om året, hans basist Hannes Råstam var manisk med bokningspärmen, innan han sadlade om till journalist. Roffe Wikströms Hjärtslag höll på 1976-88. 1989 var det andra tider och Roffe Wikström gjorde som alla andra, en soloplatta. Tolkningarna av Nils Ferlin gjorde att han för första gången sålde plattor. Publiken har alltid varit oändligt mycket större än skivförsäljningen visar, få artister drar fulla hus som han.

– Jag fick idén till Ferlin när jag läste en trilogi av Erik Asklund om proletärförfattarna. Raden "Mitt hjärta är hett som en masugn och kallt som ett fattighus" fick mig att tänka på en rad av BB King: "When my heart beats lika a hammer and my eyes get full of tears. " Det här är ju blues, tänkte jag.

Är det svårare att göra politisk musik i dag?

– Absolut! Och ändå är inte klyftorna mindre nu, tvärtom. Det är så fruktansvärt frustrerande, borgarnas usla jävla ekonomiska analyser, dom ju är helt skrattretande. Jag har några förmögna vänner, som när man tog bort fastighetsskatten och införde jobbskatteavdragen fick 40 000 mindre skatt i månaden. Och så snackar man om lastbilschaffisarna och sjuksyrrorna som får 2 000. Den tredjedel som har det sämst har inte fått nån reallöneökning på tjugo år, konsumtionen som upprätthåller ekonomin blir lånefinansierad.

En av dina klassiker är ”Vi har inget annat än vår solidaritet”, funkar en sån rad i dag?

– Jag spelade den låten senast häromdan. Jag tror minst hälften av alla människor längtar efter solidaritet, men allt i samhället är ju så individinriktat.

Så vad vi ska vi göra?

Här börjar Rolf Wikström säga saker som han inser inte går att trycka. Jag lägger bort pennan i samförstånd över sakernas desperata tillstånd. Vi enas om att Cornelis nog skulle känt likadant om han levat.

Nu är du plötsligt en halv miljon kronor rikare. Vad ska du göra med pengarna?

– Jag ska betala av en skuld, sen vet jag inte. Det enda jag är intresserad av att äga är gitarrer och förstärkare.

FAKTA

Rolf "Roffe" Julius Wikström

Född: 1949 i Stockholm, uppvuxen på Södermalm.

Bor: Hyresrätt Vasastan, 154 kvadratmeter med plats för 50 gitarrer.

Familj: Sambo och dottern Alice 5,5 år. Och en hundvalp. Barnen Sofia och Erik från ett tidigare äktenskap.

Inkomst: 250 000 kr 2014.

Mottar i dag, som årets Cornelisstipendiat 500 000 kronor på den traditionsenliga Cornelisdagen, på Mosebacke.

Prismotivering:

Rötterna på Kanalplan och fötterna i Mississippi,

blå toner till röda takter. Om livet och döden, åtrån och otron, lusten och ledan.

Om ensamheten och solidariteten. En ständigt pågående turné till brustna hjärtans hotell där

Nils Ferlin och Dan Andersson kamperar i rummet breve.

Årets Cornelis Vreeswijkpris tilldelas den svenska bluesens nestor, Rolf Wikström.

Cornelisprisets jury består av Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen, Silas Bäckström, Cornelis Vreeswijk-stiftelsen, Anders Pethrus, advokat.

Cornelis Vreeswijk avled i cancer 1987, svårt skuldsatt. I dag omsätter hans stiftelse 20 miljoner kronor. Priset har delats ut sedan 1988 och bland tidigare pristagare finns bland andra Lena Nyman, Mikael Wiehe, Sven-Bertil Taube, Stefan Sundström, Monica Zetterlund, Peps Persson och Lars Forssell.