ÅSIKT

Konststycket

Yesterday 50 år – drömlåten som förändrade rocken och Beatles

The Beatles
The Beatles
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Hillary Clinton tidigare i somras inledde sin presidentvalskampanj häcklade hon motståndarlägret med en Beatles-låt: ”Det kanske finns en del nya röster i den republikanska kören, men de sjunger ­alla på samma gamla sång – och den heter Yesterday", sa hon och anhängarna skrockade.

Det är lite orättvist, men Paul McCart­neys ikoniska ballad från 1965 får ofta ­tjäna som symbol för dysterkvistar och bakåtsträvare. Och helt klockrent var det knappast att mitt i 60-talets swinging framtidstro sjunga om hur bra det var i går. Yesterday var så udda även i Beatles repertoar att låten stuvades undan på B-sidan av Help!, albumet som fyller 50 år i dag. Att släppa en singel var uteslutet. ”Vi var lite generade över Yesterday – vi var ju ett rockband”, har McCartney förklarat.

Men I USA såg man dollarpotentialen och tryckte upp en 45-varvare som snabbt blev listetta. Flera andra länder hakade på, även Sverige. Och resten är historia: Yesterday är inte bara en av de mest spelade låtarna någonsin, den har även tolkats av närmare 3 000 artister. Bara Summertime lär vara värre. BBC korade Beatles-pärlan till århundradets bästa popsång 1999, och året därpå blev den utnämnd till ­tidernas bästa av MTV och tidskriften Rolling ­Stone.

Allt det där anade naturligtvis inte Paul McCartney när han vaknade en morgon med den bitterljuva melodin fix färdig

i huvudet. Han tog snabbt ut ackorden på pianot bredvid sängen men eftersom han drömt alltihop vågade han inte tro att ­tonerna verkligen var hans:

”Jag tänkte att det var något jag hört, kanske nån gammal jazzskiva, så jag gick runt i veckor och spelade den för folk och frågade om de kände igen melodin. Det gjorde ingen". Men om tonerna kom på en räkmacka så dröjde texten desto längre. I väntan på något bättre fyllde McCartney ut stavelserna med ”scrambled eggs, oh my baby how I love your legs”. Det blev ett stående skämt i månader eftersom han och John Lennon trots upprepade försök misslyckades med att göra något av äggröran. Först i samband med en lång bilfärd i Portugal skrev McCartney raderna som blivit bevingade:

”Jag hittade de där små orden till öppningen, från scrambled eggs till yes-ter-day, sud-den-ly, fun-i-ly, mer-i-ly. Yesterday var bra. All my troubles seemed so far away – det är lätt att rimma med say, today, play, stay. Texten föll på plats ganska lätt.”

Temat – att söka tröst i gårdagen när ­livet är svårt – hade McCartney redan skissat på i gladpoppiga The night before (också på Help!), men nu fick historien om pojken som förlorat sin flicka en helt annan tyngd. För ett par år sedan avslöjade upphovsmannen själv att han omedvetet kan ha skrivit om sin mamma ­Mary som dog i bröstcancer när han var 14 år. Sjukdomen hölls hemlig in i det sista och plötsligt var hon bara borta (”Yesterday came suddenly / why she had to go I don't know, she wouldn't say”). Chockad frågade unge Paul hur familjen nu skulle klara sig utan mammans lön, en kommentar som han genast ångrade (”I said something wrong, now I long for yesterday”).

Med den bakgrunden är det ­inte så konstigt att melodin ­blivit en favorit på begravningar också. Eller har det något att göra med stråkarnas vibrerande svärta? Ackompanjemanget, som i dubbel mening blivit klassiskt, föddes ur det makalösa året 1965 när popmusiken exploderade åt alla håll. Under årets ­första hälft hördes indiska influenser på Yardbirds och Kinks skivor, Dylan bytte till elgitarr, ­James Brown uppfann funken och under ytan bubblade både psyke­delia och garage­rock. Det låg i luften att även klassisk ­musik skulle omfamnas och barockpopen hade redan ­tagit några av sina ­första steg med cembalo-­toner i Rolling Stones Play with fire och Byrds Bach­-inspirerade ­intro på Mr Tambourine man. Paul McCartney tog experimentet hela vägen. Med god hjälp av producenten ­George Martin, skolad i komposition, ­arrangerades Yesterday för en barock stråkkvartett – två fioler, en ­viola och en cello.

Resultatet måste ha spridit många ­leenden i Abbey road-studion. Den nedstämda gitarrens lätta driv, McCartneys änglalika tenor, den hjärtskärande romantiska melodin, textens vemod och så stråkarnas dramatiska sorgkant – allt möttes i en självklar helhet som fångat miljoner lyssnare sedan dess.

Stones kopierade genast hela konceptet i As tears go by, och fler skulle följa. Yesterday satte en ny standard för popballaden – men även för Beatles som ­inte längre kände sig bundet till Mersey­popens trummor, bas och gitarr. När gruppen började spela in Rubber Soul på hösten fortsatte racet efter nya instrument och effekter och det dröjde inte länge förrän hela symfoniorkestrar släpades in i studion. Rocken hade blivit konst.

Uppmärksamheten för Yesterday blev emellertid påfrestande för Beatles övriga medlemmar. ”Blimey, Paul pratar alltid om den där sången. Man skulle kunna tro att han är Beethoven eller nån”, klagade ­George Harrison. För första gången medverkade bara en av gruppens medlemmar på en Beatles-skiva och när Yesterday framfördes den 1 augusti i engelsk tv tvingades de övriga i bandet bokstavligen lämna scenen åt McCartney. Något som var svårt att smälta för bandets ledare John Lennon. Allt mer snärjd i droger och ett olyckligt äktenskap kunde han se hur den andra hälften i låtskrivarduon fortsatte uppåt, idésprutande och med en ny musikalisk partner i George Martin. Från och med nu skulle de flesta av gruppens prestige­laddade singlar vara skrivna och sjungna av McCartney. En maktförskjutning som bidrog till gruppens sammanbrott.

I dag är Yesterday allmän egendom, drabbad av en evergreens förbannelse att bli hissmusik och gnolas sönder och samman på skolavslutningar och karaoke­barer. Men Beatles klassiker fortsätter att andas.

I en krönika i Dagens Industri i mars frågade sig Jan Gradvall hur länge vi kommer att minnas Liverpool-legendarerna i takt med att generationen som var med går ur tiden. Min gissning är att Yesterday blir bland det sista som försvinner. Vårt behov av tröst är evigt och det är ingen tillfällighet att två av McCartneys andra mest odödliga sånger, Hey ­Jude och Let it be, har samma motiv. Fast lite paradoxalt är det om gruppen som aldrig tittade ­bakåt ska förknippas med begravningar och konservativa politiker.

Lars Sjöstedt