ÅSIKT

Låt handsken ligga

Göran Sommardal om det uppseglande Stieg Larsson-grälet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DEBATT Vissa kastade handskar ska man helt enkelt inte ta upp, utan lämna där de är, och ta en omväg runt platsen.

Det finns förstås ingen anledning att misstro Stieg Larssons barndomsvänner Svante Brandén och Anders Lindblom om deras uppriktiga upprördhet över ­beslutet att låta skriva en fortsättning på Millennium-trilogin. (De kallar det ”gravplundring”, Dagens Nyheter 10 aug).

Än mindre att helhjärtat begripa Eva Gabrielssons djupa känsla av förlust inför att ha blivit ­berövad allt inflytande över Larssons litterära kvarlåtenskap.

Samtidigt kan man inte göra dessa känslor till allmän egendom genom att pretendera på en sorts litterär Reinheitsgebot, enligt vilken allt riktigt, fint, upphöjt poetiskt skapande måste äga rum.

När de ädla känslorna, som i barndomsvännernas fall, blandas upp med en fin/ful-skala där Ian Fleming och Agatha Christie likaså hamnar utanför de rättmätigt ädla känslornas domvärjo, finns det desto större anledning att mer förutsättningslöst betrakta, inte att ta upp, den kastade handsken

Börjar man vidräkna all den litteratur och konst som blivit ”exploaterad” eller vars upphovsrättsinnehavare låtit ”exploatera”, så upptäcker man ganska snart att man nog behöver större intellektuella lagerlokaler än man först hade tänkt sig.

Mumintrollet tillhör det slaget, där ­serietidningar, seriestrippar, nyredigerade utgåvor, dockor, kuddar och temuggar har haft en rykande åtgång, utan att jag tror att någon därmed skulle hävda att Tove Janssons konstnärskap skulle stå Stieg Larssons efter, i integritet eller nyskapande.

När jag själv gick i folkskolan kom snart min läsning av Kalle Anka & Co, Prärieserier och Höken att blandas upp med ­Illustrerade klassiker, också det ett ­amerikanskt påfund (Warner Bros, ­ursprungligen en idé från en ryskfödd förläggare) där Hamlet och Macbeth fick alternera med Den siste Mohikanen, Greven av Monte Christo, Goethes Faust och Robin Hood.

Dessa råbarkat profanerade smakprov på en osalig blandning av mästerverk och ”underhållningslitteratur” har, så vitt jag vet, inte hindrat mig från att senare avnjuta Shakespeare ­eller Melville eller Homeros i deras fulla potens, och knappast ­någon annan heller.

Att kamp om utgåvorna och versionerna förekommit i andra kulturkretsar vittnar den långa och (för alltid?) oavslutade diskussionen om den kinesiska klassiska romanen framför alla andra: Drömmar om röda gemak (sv. övers. Pär Bergman).

Eftersom författare av ”populärlitteratur” i Kina i äldre tider sällan velat skylta med sina vittra namn, så har striden om Cao Xueqins roman inte gällt upphovsrätten utan mer upphovsmannaskapet, och framför allt editeringshistorien och frågan om berättelsens sanna ursprung och sannolika avslutning. Hur förhåller sig Caos egna åttio kapitel till de påföljande fyrtio av Gao E och Cheng Weiyuan, och hur ”egna” är de egentligen?

Till skillnad från den kinesiska debatten, nog så hätsk och personlig, så har dock det svenska Millennium-grälet mest varit inriktad på satisfaction, den där tillfyllestgörelsen som i framfarna dagar endast kunde ske med guds­domar eller i dueller.

I dag när inga medborgare äger den sortens satisfaction-fähighet framstår sådana hederskänslor som aningen svårbemästrade, när de ändå pockar på att framträda i det offentliga rummet, i synnerhet som de, som i detta fall, grumligt grundar sig på grävande i barndoms- och ­familjeförhållanden.

Så låt den kastade handsken ligga. Vänta på David ­Lagercrantz fortsättning. Och ­sedan diskutera på kinesiskt vis.